Därför är jag inte feminist

Fredrik Segerfeldt kom för en tid sedan ut som feminist. Jag vet inte hur mycket tankeverksamhet som låg bakom det beslutet (jag tvivlar på att han helhjärtat tagit till sig Simone de Beauvoir), men misstänker att det i segerfeldtsk anda mest handlar om att röra om i grytan.

Det händer ibland att personer på högerkanten kommer ur som feminister. Ofta är argumentet ett nyvaket "men det handlar ju om mänskliga rättigheter!". Detta är förstås en grov förenkling. För att ställa upp på grundläggande mänskliga rättigheter räcker det utmärkt att vara liberal.

Att kalla sig feminist förpliktigar. Feminismen handlar om att enögt se strukturer som förtrycker och diskriminerar kvinnor, om en tro på könsmaktsordningen och om maktteori som grund för samhällsanalysen. Det förvånar mig varje gång en liberal ställer upp på detta, och det kan bara få mig att landa i slutsatsen att personen inte är liberal.

Den svenska feminismen, som skiljer sig från stora delar av den feministiska rörelsen i exempelvis Tyskland, är elitistisk, intolerant och antikapitalistisk. Det är sålunda en typisk vänsterextrem rörelse, i detta fall förklädd i rosa fluffigt tyg och "mjuka frågor" som bättre skydd för våldsutsatta kvinnor och högre löner i kvinnodominerade yrken.

Som vi vet är detta endast toppingen på en i övrigt väldigt besk och svårtuggad kaka. Några av de mest radikala feministerna hittar vi i Feministiskt initiativ. Partiet åtnjuter just nu ett slags andra smekmånad i medierna, vilket gett resultat i opinionen. Även om det förefaller osannolikt att Fi tar sig in i riksdagen kan en valframgång ge smittoeffekter på övriga partier (sex av åtta riksdagspartier är redan feministiska i varierande grad).

Att kalla sig feminist behöver förstås inte innebära en röst på Gudrun Schyman. Men den som använder epitetet måste ofrånkomligen förhålla sig till Schymans extremister. Och för att begreppet feminist ens ska vara relevant krävs att man ställer upp på en rad idéer och analyserar upplevda samhällsproblem utifrån strukturer. "Liberal feminist" framstår därför som en motsägelse för mig.

Det blir lite förvirrande när Fredrik Segerfeldt skriver att "[att] staten avhåller sig från att vilja forma en ny människa är en mycket viktig liberal princip." Den svenska feminismen är ju synnerligen pådrivande för att med statens hand forma en ny jämställd människa som lever efter feministiska normer. Fi anser till och med att vi som inte ställer upp ska omskolas.

Lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor ställer en sann liberal självklart upp på. Lika utfall är en annan diskussion. Det är här den svenska feminismen går ett steg längre. Kravet på lika utfall drivs frenetiskt av svenska feminister, på alla tänkbara områden. Det förutsätter omfattande statlig inblandning i våra liv, att politiken ständigt "rättar till" sådant som inte anses leva upp till de feministiska jämställdhetsidealen. Och det är mycket, det.

Jag tror på varje individs rätt att forma sitt eget liv och leva det så länge det inte inkräktar på någon annans frihet att göra detsamma. Vi människor föds med olika förutsättningar. Vi kommer att fatta olika beslut av den enkla anledningen att vi är olika, tycker olika och gör olika bedömningar utifrån vår unika situation.

Ett fritt samhälle är inget perfekt samhälle. Dess styrka är att var och en har rätten att leva sitt eget liv. Ett samhälle som fråntar människor denna beslutanderätt, som flyttar makten över våra liv till politiska församlingar, är ett ofritt samhälle.

Detta är en anledning till att kampen mot den svenska feminismen är så viktig att ta - och vinna.