De EU-vänliga har bäddat för detta

Som jag konstaterade i går blev Europaparlamentsvalet extremisternas val runt om i Europa, även i Sverige där Fi vann ett mandat och SD två. Ett annat tydligt resultat av valet är att de mest EU-positiva krafterna, Folkpartiet och Moderaterna, gick bakåt.

Både FP och M drev EU-positiva kampanjer. Men utan att berätta särskilt mycket om varför de är positiva. Folkpartisterna lät oss veta att de säger "ja till Europa" och att Marit Paulsen är "rätt tant för jobbet". Det var oklart vilket Europa de vill ha och vilket jobb den där tanten avsåg att göra. Moderaterna var lika vaga. De sa sig "tro på Europa", kort och gott.

Innehållslösa budskap helt utan substans bet uppenbarligen inte den här gången. Och det i sig är något gott, om vi ska anstränga oss för att se något positivt i gårdagens katastrofala valresultat.

Sverigedemokraternas framgång är i hög grad de traditionella EU-vänliga partiernas verk. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna har alla ignorerat den oro och den skepticism som många väljare känner inför ett alltmer överstatligt och odemokratiskt EU. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i praktiken övergett sin EU-kritik eftersom de insett att EU öppnar upp för finfina möjligheter att reglera och förbjuda sådant de inte lyckats komma åt på det nationella planet.

Nationalistiska och vänsterextrema partiers frammarsch är en direkt effekt av frånvaron av en relevant EU-kritik från etablissemangets partier. Många väljare känner att partierna går i otakt med verkligheten när de avfärdar all EU-kritik som extremism. Att förstrött hävda att EU "ska göra mindre men göra det bättre" duger inte på långa vägar.

Ukips Nigel Farage har förutspådde själv denna händelseutveckling för flera år sedan. När människor fråntas möjligheten att påverka sin framtid, när demokratin flyttar från folkvalda parlament till slutna rum som inte ens parlamentarikerna har tillgång till och när människors oro inte tas på allvar, kommer förr eller senare en motreaktion. Den har nu kommit. Med besked.

Det behövs en EU-kritik. En frihetlig sådan. Den kritiken kommer tyvärr inte att komma från vare sig Sverigedemokraterna, Front National eller Dansk Folkeparti. Det är sannolikt fem tunga år som väntar. 

Läs även:
HAX