Antifeminismen kan bli en motståndsrörelse

Det sveper in en rasistisk och antifeministisk våg över Sverige, hävdas det. Men för att stå mitt i en våg är vi förvånansvärt torrskodda allihop.

Den rasistiska och antifeministiska vågen är en hägring som endast vänstern ser. Sverige är ett mycket tolerant land och inte alls det rasistiska helvete som personer på den politiska vänsterkanten ofta beskriver (Sverige är för övrigt även ett av världens minst antisemitiska länder).

Statsfeminismen har skördat seger efter seger och finns i dag representerad i sex av åtta riksdagspartier. Den politiska enigheten är stor, bland annat illustrerat av att det var den borgerliga alliansen som skärpte den radikalfeministiska sexköpslagen, inte de rödgröna. Det som skiljer partierna åt är hur radikalt de vill gå fram i förverkligandet av de feministiska visionerna.

DN-krönikören Catia Hultquist håller förstås inte med. Hon ser kritiken mot Fi som en antifeministisk våg.

Det började med att flera opinionsmätningar visade ett växande stöd för Feministiskt initiativ. Sedan dess har det ojats och vridits händer så pass att självaste Krösa-Maja vore stolt; ”tockna tokiga fruntimmer, det där kan väl aldrig sluta bra” tycks vara andemeningen när såväl skribenter som representanter för de etablerade partierna höjer sitt varnande finger i medierna.

Detta är en väldigt underlig beskrivning av de sakliga invändningar mot Fi som ett antal skribenter lagt fram. Det handlar inte om att förlöjliga eller klappa någon på huvudet. Det handlar om en vanlig granskning av ett politiskt parti som över huvud taget inte har räknat på sina förslag, som vill censurera internet, omskola män och att all utbildning ska genomsyras av Fi:s feministiska perspektiv.

De antifeministiska krafterna har både den politiska och mediala makten emot sig. Den som inte kallar sig feminist blir i bästa fall ifrågasatt, i värsta fall hånad och bespottad. Den som gör det tar alltså en risk.

Det finns tecken på motstånd här och var, både från kvinnor och män. Men någon våg kan man inte prata om. Inte än. Jag hyser en viss förhoppning om att fler ska få nog av det feministiska Sverige och våga prata öppet om det.

Catia Hultquist sällar sig till den skara som uppenbarligen räds granskning och kritik mot den fluffrosa feminismen. Desto större anledning att göra just det: granska och kritisera.