Året som gick i backspegeln

Vi lägger ännu ett år bakom oss. Nu väntar 2014, supervalåret med EU-val och riksdagsval och supersportåret med vinter-OS i Putinland och fotbolls-VM i sambaland.

Några hållpunkter för året som gick...

Partiet ingen behöver. Annie Lööf tvingades avbryta sin Thailandssemester för att åka hem och säga att hon inte är nyliberal och inte tror på månggifte. Av det modiga och liberala idéprogrammet bidde bara en tumme. Om ens det. När Centerpartiets framtidsstämma avslutades stod det klart att partiet framöver ska kalla sig både feministiskt och liberalt - vilket får en att tänka på ett annat borgerligt parti som kallar sig liberaler men mest är (radikal)feminister.

Om något har 2013 varit en förlorad möjlighet för Centern att förklara för svenska folket varför partiet behövs. Den där utlovade tydligheten har uteblivit.

Kriget. När jag tittar tillbaka i mitt bloggflöde ser jag att jag i januari för snart ett år sedan förutspådde att den syriska regimen skulle falla under 2013. Så blev som bekant inte fallet. Kriget har nått ett dödläge som endast resulterar i alltfler civila dödsoffer. Omvärlden har tagit sin hand från Syrien och mördandet kan därför fortsätta ostört.

Bland rebellerna verkar de islamistiska extremisterna vara på frammarsch, vilket gör att väst inte kommer att vilja stödja oppositionen med vapen längre. Det är just nu svårt att se annat än att kriget kommer att fortsätta och blodet flyta även under det kommande året.

Skandalen. Fallet Quick fick efter fem långa år av resningsprocesser äntligen ett rättsligt slut. Sture Bergwall är nu frikänd för samtliga åtta mord han tidigare dömts för. Men han sitter alltjämt inspärrad på Säters rättspsykiatriska klinik. Enligt ett utlåtande från Rättsmedicinalverket bör Bergwall få fortsatt vård utanför Säters murar. Kliniken vill ha tre månader på sig för att förbereda denna vård.

Alla inblandade gör sitt bästa för att hålla ryggen fri. Det mest tragiska exemplet är den före detta justitiekanslern som gick och blev rättshaverist. Göran Lambertz har gång på gång gjort sig till åtlöje genom att inte bara försvara de fällande domarna mot Thomas Quick, utan också anklaga medierna för att ha "gått på en blåsning". Bevisningen som enligt Lambertz innebär att Quick/Bergwall dömdes korrekt handlar bland annat om att en likhund ska ha markerat vid en plats som Bergwall utpekat som dumpningsplats. Inga kvarlevor har emellertid påträffats där Bergwall har pekat. Någonsin.

Det är värt att fråga sig hur den lambertzska bevisvärderingen påverkar hans arbete som justitieråd i Högsta domstolen. Hur många kan tänkas bli fällda på så lösa boliner?

Massövervakningen. Edward Snowdens samvete sade ifrån. Medveten om att det innebar att han sannolikt aldrig skulle få återse sitt hemland igen, i alla fall inte som en fri man, fattade han beslutet att omvärlden måste få veta vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslar med. Att den blivit en stat i staten, utom demokratisk kontroll och granskning.

Tack vare Snowdens avslöjanden vet vi också mer om svenska FRA:s verksamhet. Vi vet hur blåsta vi och hela riksdagen blev den där sommaren 2008. Vi vet mer om hur oerhört nära band Sverige har till USA, vilket förklarar svenska politikers pinsamma flathet gentemot stormakten.

Framför allt kom övervakningen upp på agendan igen efter några år i slummer. Piratpartiet måste försöka hålla frågan levande om det ska ha någon chans att behålla en plats i Europaparlamentet. PP är det enda motstånd vi har i en politisk församling just nu.

Om det är något vi blivit varse under detta år, är det att demokratiska staters möjligheter och önskan att övervaka vanligt folk har sprängt alla gränser. Vi går inte mot ett totalt övervakningssamhälle. Vi är redan där - och måste agera därefter.

Gott Nytt År till alla er som läser och kommenterar!