Att bränna bilar är ett val

Vänsterdebattörer och -politiker försöker rida på en våg av pseudoförklaringar som Husbykravallerna gett upphov till. Senast i raden är Masoud Kamali. 

Kamali stämplar Husby och andra av vandalism drabbade områden som "marginaliserade". Stefan Löfven var inte bättre när han lyckades sprida myten om Husby som den nedlagda orten, utan vårdcentral och bibliotek. I jakten på förklaringar till vandalismen letas det efter orsakssamband som passar den egna ideologiska utgångspunkten.

Sänkta skatter + nedlagd välfärd + utanförskap = våldsamheter är en populär vänsterformel. Den tar emellertid inte hänsyn till att det vimlar av orter i Norrlands inland som i detta hänseende är värre utsatta än Husby, men där det inte kastas sten eller bränns bilar. Strömsund är en av många glesbygdskommuner med stsora bekymmer. Arbetslösheten är skyhög, andelen invånare som lever på försörjningsstöd bland den högsta i landet (över 16 procent av ungdomarna fick ekonomiskt bistånd under 2012). För alla som är intresserade, se Socialstyrelsens granskning av landets alla kommuner här (varning för skrämselhicka).

Masoud Kamali tycker att politikerna inte pratar nog om den strukturella diskrimineringen. Ändå har just detta ämne ventilerats flitigt efter Jonas Hassen Khemiris omtalade artikel på ämnet i DN Kultur i mars. Nog har det pratats om vardagsrasism alltid.

Kamali har rätt i att politikerna - politiker som i Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Erik Ullenhag - inte betraktar Husbyborna som "vi" utan som "dem". Det är emellertid inte bara förortsbor som ingår i kategorin "dem" för en elitpolitiker. Det gör de flesta av oss. Politiker kan aldrig vara "vi".

Valet av boendeort är ett sådant exempel. När Stefan Löfven tagit över jobbet som socialdemokratisk partiordförande, med en årslön på 1,4 miljoner, fick han frågan var han skulle bo när han sökte en större bostad. Hans kötid hos Bostadsförmedlingen skulle räcka till en lägenhet i Tensta. Reportern undrade om Löfven inte kunde tänka sig att flytta dit och fick det politiskt korrekta svaret att han "inte hade något principiellt emot det", men att han vant sig vid att bo i Vasastan och därför ogärna ville flytta. Inget fel på Tensta, alltså, men det är ju jobbigt att byta stadsdel. Jojo.

Ingen förväntar sig nog att Sveriges bäst betalde politiker ska flytta ut till förorten när han kan välja att köpa en bostadsrätt i innerstan. Vilket val skulle du göra? Ändå kunde Löfven inte uttrycka detta i intervjun. Då skulle han nämligen anses skapa ett "vi" och "dem". Det blir ett fånigt spel för gallerierna.

Är det ett problem att ingen toppolitiker och nästan ingen riksdagspolitiker bor i de så kallade drabbade närförorterna? Nej. Men det är ett bekymmer att en vanlig riksdagspolitiker, som inte behöver ha några som helst kvalifikationer förutom partilojalitet, kan sitta i en lagstiftande församling, tjäna dubbelt så mycket som en välutbildad person på den reguljära arbetsmarknaden och efter avslutat värv få en fet riksdagspension. Det är detta, inte valet av bostadsort, som skapar ett "vi" och "dem".

Att skylla på regeringens "nyliberala politik" (hej, Kamali) och social nedrustning (hej, Löfven) är billiga knep för att plocka snabba politiska poäng. Ungdomarna i Husby har precis som resten av landets unga rätt till gratis utbildning, deras föräldrar får barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag. De är inte mer bortglömda än den arbetslösa flerbarnfamiljen i Strömsund. De bor i ett av världens tryggaste länder.

Att vissa ungdomar väljer våld och skadegörelse säger ingenting om någon annan, bara massor om dem själva. Det är ett val att kasta sten i stället för att spela fotboll. Det är ett val att bränna bilar i stället plugga extra för att få högre betyg. Det, Masoud Kamali, kan vi prata om.