Lokko är loco

Debatten om den så kallade barnfattigdomen, vilken vissa föredrar att benämna social och ekonomisk utsatthet, fortsätter. 

Debattörer på vänsterkanten hänvisar gärna till Tapio Salonen för vetenskaplig legitimitet och det är på hans forskning som Rädda Barnen bygger sina uppgifter. Salonen skriver ett sansat inlägg i ämnet på Brännpunkt.  

Alla tycks plötsligt vara ense om att vi inte har hundratusentals hungrande och frysande barn i Sverige. Så långt kanske Janne Josefssons reportage fått önskvärd verkan. Men på frågan hur många fattiga barn det finns i vårt land blir svaret att det beror på hur man räknar. Salonen väljer att inte använda EU:s fattigdomsmått (60 procent av medianinkomsten) utan i stället fasta fattigdomsbegrepp som låg inkomststandard och familjer med försörjningsstöd. Detta får konsekvensen att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Den som lever på försörjningsstöd har det väldigt knapert. Om detta råder knappast någon tvekan. Handläggaren utgår från en normberäkning och övriga inkomster påverkar storleken på försörjningsstödet. Men jobbigast är kanske inte den ständiga oron för ekonomin utan den ofrihet som situationen påbjuder. Den sökande kan inte resa bort hur som helst utan måste i princip alltid stå till förfogande. Ansökan görs varje månad och är ett väldigt uppstyrt förfarande där en missad detalj på blanketten kan innebära att pengarna uteblir. 

Det finns ingen väg runt detta. På den som inte försörjer sig själv utan lever på samhällets stöd måste ställas krav. Det största problemet är att försörjningsstödet för så många inte blir en tillfällig inkomst mellan tiden som nyanländ och livet som självförsörjande utan en mångårig försörjning. Och de blir allt fler. Under 2012 betalade Stockholms stad ut ungefär en miljard kronor i försörjningsstöd (fördelningen mellan olika stadsdelar är som väntat oerhört ojämn). Det allra viktigaste - hur dessa människor ska gå från bidrag till egen försörjning - tycks inte intressera någon. 

I motsats till Tapio Salonen menar Andres Lokko att det inte handlar om "statistik eller precisa summor" utan om att Sverige "sakta under det gångna decenniet har förvandlats till - och verkligen beter sig som - ett renodlat klassamhälle". Enligt Lokko är Sverige numera ett "egoistiskt skräckexempel i fritt fall." 

Ord och inga visor. Men vad baserar han denna drastiska analys på? Att de flesta har fått det bättre. Sett ur ett globalt perspektiv har Sverige liten inkomstspridning, men det stämmer att klyftan mellan den övre och den nedre tiondelen har ökat. Den viktiga förändringen är emellertid att vanliga löntagare, den breda massan, har fått det mycket bättre ställt. Synen på vad som är en minimilevnadsstandard har förändrats, vilket förklarar känslan av fattigdom för många. 

Andres Lokko gör som väldigt många andra debattörer: han gnäller utan att erbjuda ett alternativ. Vilket samhälle vill Lokko, Aftonbladets ledarredaktion och andra kritiska röster ha i stället? Om Sverige befinner sig i fritt fall som välfärdsland, vilken topp är det vi faller från? 1990? Eller 1970? Eller rent av 1950? Då var inkomstspridningen betydligt mindre. Sverige var fattigare och mer jämlikt. Flertalet hade det ungefär lika illa. Är det detta samhälle som Andres Lokko, Lars Ohly, Ali "fuck you very much" Esbati och Susanna Alakoski vill ha tillbaka?

Lokkos beskrivning av dagens Sverige är grovt felaktig. Vi har aldrig haft så många stödinsatser till ekonomiskt utsatta familjer som nu. Men fattigdomsdebatten handlar ganska lite om verklighet och desto mer om retorik. Jag ser den framför allt som ett uttryck för frustration från många vars politiska visioner aldrig realiserades och som nu ser ett samhälle där alltfler omfamnar värden som ogillas av den politiska vänstern. 

Problemet är att de inte har något eget trovärdigt politiskt alternativ. Då är det lättare att be granskande journalister dra åt helvete.