På väg mot tvåpartisystem

Alliansen har bytt logga (ritad av Nils, tre år?). Och namn. "Allians för Sverige" har blivit "Alliansen", kort och gott. Detta ska markera att regeringssamarbetet mellan de fyra borgerliga partierna är en bestående skapelse och inte något tillfälligt. Samtidigt signalerar det vad vissa borgerliga ledarskribenter har propagerat för länge: steget mot ett enda stort borgerligt parti.

En av styrkorna i den svenska demokratin är flerpartisystemet. Historiskt har samarbete också förekommit över blockgränsen. Den cementerade blockpolitiken förenklar visserligen för väljaren vid valbåset, men den suddar ut skillnader mellan partierna och riskerar att ge det största partiet oerhört stor makt på de mindre partiernas bekostnad. Det vi ser ske inom Alliansen just nu hade jag kunnat applådera för tio år sedan, då Moderaterna sågs som det radikala högerpartiet som verkligen ville förändra Sverige. Då hade en moderat övervikt i regeringsställning verkligen kunnat resultera i något. I dag befinner sig Moderaterna tillsammans med Folkpartiet på Alliansens vänsterkant medan lilla Centerpartiet och ännu mindre Kristdemokraterna gör vissa instick - som oftast ignoreras. Det vi får är en allmänborgerlig sörja som taktfast vandrat vänsterut sedan Reinfeldt blev statsminister.

Argumentationen för traditionellt borgerliga frihetsfrågor har förändrats. Fokus är inte längre på individens bästa utan på statens. Skattesänkningar är inte längre bra för den enskilda individen, de är bra för statskassan och arbetslöshetssiffrorna. Det kan tyckas vara detaljer om skatten ändå sänks, men ett förändrat fokus betyder att frihetsreformer som hade förefallit naturliga ur ett individperspektiv över huvud taget inte kommer att nå de borgerliga hjärnkontoren när dessa har fullt upp med att räkna ut vad som är bäst för staten.

Maud Olofsson är den enda som i debatter har försökt påpeka, att skattepengarna faktiskt kommer från skattebetalarna. Men hon får dåligt understöd av sina allianskollegor. Alliansen måste arbeta hårdare med att angripa vänsterns felsyn på människors reella inkomster. Vänstern vill medelst facklig kamp höja bruttolönerna. Dessa bruttolöner ska sedan beskattas sönder och samman och resultera i låga nettolöner. Följden blir att många människor lever på gränsen och görs beroende av statliga och kommunala bidrag. Som vänstern, tack vare sina höga skatter, är mer än glada att tillhandahålla och höja.

Det är nettolönen, det som blir kvar efter skatt, som är intressant. Om Alliansen vill uppnå ett värderingsskifte i svensk politik måste den vara överpedagogisk i dessa frågor. Ty svensken är så ovan vid att få behålla mer av sina intjänade kronor att han inte ens reflekterar över en stor skattesänkning på över tusen kronor i månaden. Kollar han ens lönekuvertet?

Det är svårt att känna någon entusiasm inför valrörelsen. Tonen är på dagisnivå och skitfrågor som skatteavdrag för hantverkar- eller städtjänster väntas bli viktiga valfrågor. Ärligt talat...? Är det nivån på en politisk valrörelse?

Det kommer att bli ett jämnt val - men fullständigt ointressant. Jag räds dagen då de rödgröna vinner makten och kommunister för första gången tar plats i en svensk regering. Följderna kan bli katastrofala om Ohlys gäng ges avgörande inflytande. Vi pratar alltså om personer som vill ta bort betygen och förbjuda läxläsning i skolan, förbjuda friskolor, radikalt höja skatterna för människor med låga inkomster, återreglera redan avreglerade marknader, flirta med kommunistdiktaturer. Och till råga på allt är de radikalfeminister hela bunten.

Om Alliansen å andra sidan behåller regeringsmakten, kommer skatten troligen fortsätta sjunka. Men den moralistiska lagstiftningen kommer att bestå, den feministiska jämställdhetsdiskursen värnas. Och övervakningsstaten byggas ut.

Känslan av att vilja hoppa av det här tåget växer sig starkare.