Peter Forsberg och Alliansen

Vissa tycker om att tala om sig själva och berätta hur bra de är. Andra tycker att det är handlingarna som räknas. Gör man något bra, ser omgivningen det och då behöver man faktiskt inte påpeka det själv.

Jag gillar den sortens ödmjukhet, både vad gäller idrottsmän eller människor i allmänhet. Det visar på integritet och en inre trygghet att inte ha behovet att skrika ut "fan, vad bra jag är! Ser du, ser du?!". En person som Peter Forsberg, ständigt skadad hockeystjärna, behöver inte säga det. Alla vet att han är bäst. Han har i stället gjort sig känd för att vara nästan överdrivet självkritisk. När han inte presterar i världsklass fäller han omdömen som "pinsamt" och "jag skämde ut mig" om sin egen insats. Det är stort.

Problemet är att i politikens värld kan man inte vara som Peter Forsberg. Man måste kommunicera hur bra man är till väljarna - samtidigt som man smutskastar sin motståndare. Gärna i synnerligen överdrivna ordalag. Detta vad vad den rödgröna oppositionen har sysslat med i tre år. Samtidigt har Alliansen jobbat på, infriat eller börjat infria 120 av sina 131 vallöften och uppenbarligen trott att det ska räcka. Om väljarna bara ser detta, kommer de rationellt och logiskt att rösta på Alliansen, resonerar regeringen. Nu fungerar det tyvärr inte så.

Var är kommunikationen? Regeringen är så självblind att den inte ens har lyckats kommunicera till väljarna att skatten på arbete sänktes i ytterligare ett steg vid årsskiftet. I stället har en privatperson satt upp en sajt, jobbskatteavdrag.se, där var och en kan räkna ut hur stor den egna skattesänkningen har blivit. Ett fantastiskt initiativ. Men det borde givetvis ha kommit från regeringen själv.

Alliansen har gjort mycket fel, tillräckligt för att en frihetligt sinnad person ska vända den ryggen. Men det finns faktiskt gott om andra potentiella väljare som går i valet och kvalet. Gentemot dessa får Alliansen inte vara blyg. Den måste berätta vad den har gjort och vilka effekterna har blivit. Just nu är tystnaden öronbedövande. Inte ens när en populistisk rödgrön opposition hoppar och sparkar på en av Reinfeldts ministrar, ser vi någon reaktion. Statsministern har själv beskrivit sig som väldigt lugn och kontrollerad, men det finns en gräns när lugn går över i håglöshet. Och håglöshet vinner minsann inga val. Alliansen behöver tuffa till sig, spänna musklerna och gå till motangrepp. Just nu släpas den i smutsen och verkar tycka att det är helt OK.

Det är bara att hoppas, för Alliansens skull, att den sitter och filar på en hejdundrande valrörelseplan just nu. Ty vem vill återvälja en regering som är lika ödmjuk som Peter Forsberg?