Jump to conclusions...

Det slår gnistor om Demoskops januarimätning. Tre av sju riksdagspartier faller ur, Sverigedemokraterna kommer in. Sverige går mot ett tvåpartisystem. Men hur allvarligt ska vi ta på en sådan här mätning?

Vi måste komma ihåg flera saker här. Först och främst är opinionsundersökningar alltid bara undersökningar, inte valresultat. Stora svängningar kan ha förklaringar men måste alltid vägas mot att enstaka händelser som kan ha påverkat mycket väl kan ha glömts bort på valdagen. För det andra är Demoskop inte alltid särskilt pålitliga. Det var, frånsett Skop, det opinionsinstitut som hade störst felmarginal av alla i Europaparlamentsvalet förra våren.

Om vi ändå ska analysera resultatet, är det tre partier som försökt fokusera på ideologi som gått mest bakåt. Socialdemokraterna och Moderaterna ger som bekant blanka tusan i ideologi nuförtiden. Folkpartiet sysslar med vilseledande reklam när de kallar sig "liberalerna".

Centern, däremot, har försökt utmana den socialdemokratiska arbetsmarknadsmodellen och har en del frihetliga krafter i partiet. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har försökt tvätta bort stämpeln av sitt parti som ett moralistiskt förbudsparti. Retoriskt har han mer liknat en frihetligt sinnad liberal än en kristdemokrat det senaste året. Men det har inte hjälpt i opinionen (och det är i sanning märkligt att påbörja denna eventuella kursändring ett år före ett val). Och Vänsterpartiet, tja är som Vänsterpartiet brukar. Socialistiskt, allmänt galet - och någorlunda renlärigt. Deras låga siffror är väl egentligen det enda positiva i Demoskops mätning. Vi kan för övrigt notera att det var Centerns låga opinionssiffror som blev nyheten i svenska medier, inte att Vänsterpartiet också hamnade under riksdagsspärren. Det verkade ha gått de flesta förbi.

Renlärighet och intresse för ideologi betalar sig inte i dagens svenska politiska klimat. Det vet Reinfeldt och Sahlin mycket väl. Statsministern ska vara som en Barbapapa. Mest formbar vinner. Då får vi en fullständigt ointressant statsminister utan politiska visioner, annat än makten för maktens skull, efter nästa val. Oavsett valutgång.