I dag är det 50 år sedan Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson och bärgade Sveriges hittills enda världsmästarbälte i tungviktsboxning. SVT sänder i kväll matchen som Sveriges Radio vägrade sända när det begav sig.
För mig handlar boxning numera mest om nostalgi och härliga minnen, särskilt med min far. Nätterna med direktsända galor från Las Vegas finns för evigt inetsade i hjärnbarken. Ofta brukade jag sova genom förmatcherna och min far brukade väcka mig med orden "nu är de på väg upp till ringen!". Sömndrucken vinglade jag ut från mitt rum till vardagsrummet, som var dukat med kaffe och mackor. Klockan brukade vara runt tre på morgonen. Minnena är många. Drabbningarna i supermellanvikt mellan Nigel Benn och Chris Eubank. Returmatchen mellan Evander Holyfield och Riddick Bowe som fick avbrytas när en glidflygare flög in över arenan och krockade med ringen (och Riddick Bowes fru). När Holyfield skrällvann mot Mike Tyson med att dels slå ned honom i sjätte ronden (något som inte hade hänt sedan Buster Douglas slog ut Tyson i Tokyo) och sedan gav Tyson så mycket stryk i tionde ronden att domaren tvangs bryta matchen tidigt i den elfte. Och så Lennox Lewis, en av de riktigt stora (se knocken med stort K 1:15 in i detta klipp).
Skandalerna, returmatcherna, Michael Buffer, Don King... Boxningens värld är speciell. Och Ingo var en del av den långt innan jag tog del av den via TV.
Reglerna har mildrats, men proffsboxning är i praktiken fortfarande förbjuden i Sverige. Det är ett otroligt hyckleri och förmynderi. Argumenten är de gamla vanliga. "Det är farligt". "Det är misshandel". Egentligen handlar det, i vanligt ordning, om rent tyckande. Man måste tydligen personligen gilla en sport för att den ska vara tillåten för andra att utöva.
Boxning är och förblir the noble art of self defence. Även om det känns som om det var bättre förr...
1 kommentar:
är du som är på bilden?
Skicka en kommentar