onsdag 7 maj 2008

Tveksam dom

Domarna duggar tätt nu i uppmärksammade mål. Först föll domen i fallet om dödsmisshandeln på Kungsholms hamnplan, där hovrätten sänkte straffet från tre års sluten ungdomsvård till ett år för tre ungdomar. Ett år för en dödsmisshandel låter för lite, ja rent av ynkligt. Men bevisläget är ytterst knepigt i sådana här mål som omfattar flera inblandade och olika motstridiga vittnesmål. Skuldbördan blir svår att fördela. Vem sparkade? Vem såg bara på? Det sistnämnda är inte olagligt i Sverige. Jag kan däremot tänka mig att ungdomar som blir myndiga under sin tid på en sluten ungdomsvårdsanstalt kan överflyttas till fängelse för att avtjäna resten av straffet där. I detta fall skulle det dock inte bli aktuellt.

Pappan som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skottskadade en 17-åring i det s.k. Rödebymålet frias helt. Jag kan köpa att han frias för mord. För mord krävs uppsåt. Bevis för uppsåt. Nödvärnsrätten har aktualiserats av somliga i det här fallet. Argumentet har varit att den vars familj har trakasserats har rätt att försvara sig. Men någon som kallblodigt skjuter ihjäl en annan människa med ett gevär och dessutom skjuter de avslutande skotten i ryggen på offret, kan inte sägas ha handlat i nödvärn. Åklagaren borde ha insett svårigheten i att få en fällande dom för mord. Pappan borde ha dömts för dråp alternativt grovt vållande till annans död på 15-åringen och mordförsök alternativt grovt vållande av kroppskada på 17-åringen.

Det är ett tragiskt förspel till tragedin i Rödeby, men det finns ingen ursäkt för att döda en annan människa på detta sätt. Problemet är pappans psykiska hälsa. Enligt Socialstyrelsens rättsliga råd led han när gärningen begicks av en allvarlig psykisk störning, en bedömning som rätten gick på (även om de inte är tvungna att göra det). Samtidigt har han friskförklarats i dag. Jag har fortfarande svårt att begripa hur någon kan avgöra en persons hälsa vid ett specifikt tillfälle i efterhand. Problematiken kring detta blir tydlig när experter inte sällan träter med varandra och kommer till helt olika slutsatser om en den åtalades psykiska hälsa när gärningen begicks.

En person som anses psykiskt sjuk när han begår brottet kan inte dömas till fängelse. Anses han frisk senare under rättegången kan han inte heller dömas till vård. Vi hamnar i ett juridiskt vakuum när endast enklare straff eller påföljder, eller en friande dom, blir möjliga. Detta borde ses över. Vuxna människor ska ta ansvar för sina handlingar.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Du skrev: "Men någon som kallblodigt skjuter ihjäl en annan människa med ett gevär och dessutom skjuter de avslutande skotten i ryggen på offret, kan inte sägas ha handlat i nödvärn."

Tingsrätten konstaterar med hjälp av rattspsykiatrisk expertis bl a att den åtalade drabbats av "förlust av tankebearbetning och impulskontroll"

Så långt från kallblodigt man kan komma enligt expertisen alltså. Vad grundar du din diagnos på för kriterier?

/Lövet

jocke sa...

Jadu inte är det lätt det här.. men som jag ser det så ska ingen gå helt fri ifrån sådana fall som detta oavsätt om man är psykiskt sjuk eller ej.. sen så finns de en aspekt till, å det är ju att 50-årigen får tillbaka sin hagelbössa.. hmmm.. nu törs jag snart inte gå ut ... var är samhället på väg

Netzach sa...

Klart att han skall få stå för vad han gjort, människan borde ju tom få pris och utmärkelse om du frågar mig. ;-)

Hans Engnell sa...

Jag ställer ingen diagnos. Och impulskontrollen kan man kanske diskutera. Men jag tycker inte alls att pappan drabbats av förlust av tankebearbetning. Precis som pojkarnas ombud konstaterar tyder pappans agerande på att han visste vad han gjorde. Han var inte satt under något påtagligt hot av pojkarna, de kommer inte springande mot honom varefter han skjuter ett skott för att freda sig.

Vad "rättspsykiatrisk expertis" beträffar är säkert även du medveten om den stora osäkerhet som ofta omgärdar dem. Det vill jag verkligen påstå är fallet denna gång.

Dan sa...

"nu törs jag snart inte gå ut"

Jaha, så du har också mobbat hans förståndshandikappade son, trakasserat familjen i åratal samt hotat honom till livet? För annars vet jag inte vad du ska vara rädd för? Gläds istället åt att det kanske, kanske går att göra något åt sådana hopplösa situationer utan att spärras in på livstid medan de verkliga förövarna går fria.

Hotar du någon på hans egen tomt får du finna dig att få ryggraden bortskjuten, ok?

Gustav sa...

Jag har lite svårt att förstå på vilket sätt bevisproblematiken i den förstnämnda rättegången skulle påverka straffmätningen. Domstolen har ju funnit de dömda skyldiga till grov misshandel samt grovt vållande till annans död och dömt till påföljd helt enligt praxis.

Jag måste dessutom säga att det är en smula obehagligt att en människa med din lynchjustismentalitet pluggar på socialhögskolan.

Hans Engnell sa...

Gustav,

Läste du verkligen mitt blogginlägg eller baserar du dina åsikter på vad andra kommenterar på min blogg? Var i mitt inlägg ger jag uttryck för en "lynchjustismentalitet"?

Daniel sa...

Om vi haft en vettig självförsvarsrätt i landet hade gubben kunnat skjuta saltladdad hagelbössa efter ligisterna långt tidigare, med påföljden att de skitit i byxorna och stannat långt ifrån gården.

JL sa...

Precis som det ska vara. Ungjävlarna borde inte varit där, hade de inte betett sig som de gjorde hade de aldrig hänt. Pappan förtjänar en medalj.

Hårt men rättvist......

Hans Engnell sa...

Daniel,

Jag är inte bekant med alla detaljer i fallet, men som jag har förstått det pågick det trakasserier under lång tid mot familjen utan att polisen gjorde något. Det är naturligtvis upprörande och jag ser inga problem med att en pappa skjuter med sitt gevär i luften i ett hotfullt läge för att skrämma bort ungdomarna - om polisen nu vägrar att komma. Men att skjuta på folk, ladda om och sedan skjuta ihjäl någon kan inte vara OK.

Anonym sa...

Ok,,, Nu skrev du: "Precis som pojkarnas ombud konstaterar tyder pappans agerande på att han visste vad han gjorde."

Det är väl så att jag väljer att tycka att pojkarnas ombud säger det han får betalt för att säga i sin roll som målsägarbiträde, medan den rättpsykiatriska personalen gör sitt bästa för att objektivt bedöma den åtalades psykiska tillstånd. Däri ligger en radikal skillnad.

Sedan: Ja visst psykiatri är antagligen inte den mest exakta grenen av läkarvetenskapen, men här finns det ganska mycket att hämta från sunda förnuftet:

En person med ett neuropsykiatriskt handikapp terroriseras i åratal av ett gäng som slutligen dyker upp beväpnade med tillhyggen på den egna gården. Låter som ett tillfälle när även jag som inte (ännu) diagnostiserats med några bokstavskombinationer också skulle drabbas av en hög grad av panik.

Du, Hans skulle säkert hålla dig kall och gå ut och tala dem tillrätta och få dem in på den smala vägen.

Jag däremot tror att de flesta andra mer medelmåttiga människor skulle ha det svårare än du.

/Lövet

Hans Engnell sa...

Lövet,

Nu är det inte bara pojkarnas ombud som har reagerat mot domen. Halva juristsverige har reagerat och kallat domen sensationell och unik, rent av felaktig. Att skylla på panik duger verkligen inte. Människor ska göras ansvariga för sina handlingar. Att frias med motiveringen att personen inte visste vad han gjorde är galet. Om lagstiftningen i dag inte ger utrymme för en fällande dom i ett dylikt mål (vi får se hur hovrätten och eventuellt HD resonerar först), bör den ses över. Alla vet att Riccardo Campogiani inte var någon ängel. Men vem vet, kanske drabbades hans banemän av panik...?

Kalle sa...

Min bild av det jag har läst i tidningarna och faktiskt på sistone även av domen är, att pappan varit utsatt för dödshot och ett överhängande angrepp av flera personer med tillhyggen. De närmade sig och hade dessutom hotat hans barn, vilka var hemma. Dessutom hade samma personer inte visat sig främmande för livsfarliga angrepp tidigare, som att öppna en bildörr i farten. Som jag ser det skulle det ge utrymme för ganska kraftigt nödvärn. Jag tycker också att det var övervåld med skjutandet, men jag tycker att det kan betraktas som nödvärnsexcess.

Jag tror att det är för precis sådana här situationer som lagen är skriven. Jag tycker att det är bristande inlevelseförmåga att tro, att man själv skulle ha reagerat så fullständigt sansat och genomtänkt. Skenheligt. Fråga någon som har varit med om livshotande attacker.