När oskyldiga erkänner

Hannes Råstam har gjort det förut och i gårdagens ”Dokument inifrån: Varför erkände dom?” gjorde han det igen: avslöjade en svensk rättsskandal. Hittills har debatten uteblivit. Det är konstigt att det alltid är så. Att människor döms oskyldiga verkar inte alls reta upp folk på samma sätt som när sannolikt skyldiga personer frias för ett påstått brott. Då blir det ofta rabalder och reptildebattörerna skriker efter hämnd.

Det är som om själva anklagelsen innebär att en person är skyldig eller i alla fall nästan skyldig. Den argumentationen stötte jag på när USA började fängsla påstådda terrorister på Guantánamo. Vissa försvarade dessa rättsvidriga fängslanden med att ”de vet nog vad de har gjort, de sitter där av en anledning…”. Dessa fullkomligt ologiska resonemang innebär i praktiken att det är bättre att fängsla både skyldiga och oskyldiga för att vara säker på att ingen skyldig slipper undan. I fallet med bränderna i 70-talets Falun innebar det dock med största sannolikhet att den verklige gärningsmannen gick fri.

Falska erkännanden är intressanta. Har man aldrig varit i en förhörssituation är det svårt att förstå hur någon kan erkänna ett brott han/hon inte gjort sig skyldig till. Förhörssituationer är emellertid per definition obehagliga. Den anklagade utsätts för stor stress av att befinna sig på en polisstation i syfte att bli utfrågad och granskad. Lägg därtill polisens möjligheter att öka denna stress genom att hänvisa till bevisning som inte finns. Vissa forskare menar att uppenbar nervositet i en förhörssituation är ett tecken på oskuld, inte tvärtom. Uppfattningen att skyldiga personer vill erkänna för att lätta sina samveten stämmer inte.

I fallet om bränderna i Falun togs barn och ungdomar in för förhör och hölls i flera dagar. Det verkar inte ha funnits några direkta bevis mot dem, inga vittnesmål som band dem till brandplatserna och heller inga fysiska bevis. Eftersom dessa fall är preskriberade finns ingen möjlighet att kolla om de anklagades versioner av hur polisförhören gick till stämmer till punkt och pricka, men alla tycks ha upplevt att poliserna först och främst var ute efter erkännanden, inte att hitta rätt gärningsman. Att bränderna fortsatte när de anklagade satt häktade stärker förstås tesen om ungdomarnas oskuld, liksom den man som ringde Hannes Råstam och erkände att det var han och ingen annan som var ansvarig för bränderna.

I USA drivs ett projekt för oskyldigt dömda kallat Innocence project. Det är ett av flera projekt som uppmärksammar fall där människor dömts oskyldiga och sedan friats. Det finns dessvärre många fall av oskyldigt dömda. Av de 214 frikännanden som uppmärksammats hade var fjärde erkänt ett brott de inte begått. Flera satt dessutom i dödscell när de friades, vilket oundvikligen leder oss till slutsatsen att det förmodligen avrättas oskyldiga människor i USA.

Ett särskilt upprörande fall som bara måste berättas är det som kommit att kallas The Norfolk four. En kvinna, Michelle Moore-Bosko, våldtogs och mördades i Norfolk 1997 och totalt fem män dömdes för brottet. Det kan vara en av de största rättsskandalerna i USA:s historia.

Polisen hittade tidigt en misstänkt för brottet, Danial Williams (nummer två på bilden). Han förnekade först inblandning men erkände sedan i förhör att han misshandlat offret, bland annat med en sko. Williams ändrade dock sitt erkännande när polisen berättade att offret blivit knivskuret. Några tecken på att hon blivit misshandlad med en sko fanns nämligen inte.

Williams bäste vän, Joseph Dick (nummer fyra på bilden), förhördes och förnekade inblandning. Även Dick kom dock att erkänna i förhör. Hans erkännande gick ut på att han och Williams våldtagit och mördat Michelle Moore-Bosko i vardagsrummet och matsalen, att han täckt över henne med en medtagen filt och sedan tagit med sig mordvapnet efteråt. Problemet var att mordet hade skett i sovrummet, att offret täckts över med en filt av sin make när han hittade henne och att det blodiga mordvapnet hittats på brottsplatsen. Varken Danial Williams eller Joseph Dick kunde knytas till brottsplatsen med DNA.

Näste man till förhör var Eric Wilson (nummer ett på bilden). Även han förnekade inblandning i brottet men precis som i de tidigare förhören erkände Wilson snart våldtäkten. Enligt Wilson var Williams, Dick och han själv i lägenheten. Men ingen av dem kunde bindas till den DNA som hittades på offret. Eric Wilson var övertygad om att han skulle frikännas för brottet när DNA-provet visade att han inte var i lägenheten.

Dick påstod dock att ytterligare tre män var inblandade, oklart vilka. En fantombild ledde polisen till Derek Tice (nummer tre på bilden). Även han förnekade inblandning men under hot om att han skulle dömas till döden om han inte erkände medgav Tice inblandning och pekade ut ytterligare två män: sin rumskompis Richard Pauley och sjömannen Geoffrey Farris. Men även i detta erkännande fanns märkliga uppgifter som inte stämde överens med brottsplatsen. Tice sade att när offret vägrade att öppna dörren för de sex männen tog de sig in genom att använda en hammare. Detta var anmärkningsvärt eftersom dörren var helt oskadad. Männen skulle enligt Tice ha burit in kvinnan i sovrummet, hållet fast henne på golvet och våldtagit henne där. Obduktionen visade inga spår av att offret med våld hållits fast i armar och ben. Tice påstådde att samtliga inblandade hade turats om att knivhugga offret och att han dessutom hade ejakulerat. Obduktionen motsade också uppgiften att alla sex männen hjälpts åt att knivhugga kvinnan. Såren var nämligen små, få till antalet och tillfogade från samma vinkel. Inte heller Tices DNA stämde med den som hittats på brottsplatsen. Således: Fyra helt olika erkännanden, inga tekniska bevis.

Samtliga beskyllde förhörsledaren för att ha hotat dem och även ha använt fysiskt våld. Pauley hade dessutom ett tämligen vattentätt alibi. Han kunde visa upp telefonlistor som visade att han satt hemma vid telefonen när brottet ägde rum. Inte heller Pauleys eller Farris´ DNA stämde överens med den på mordplatsen och de kom heller inte att dömas.

En annan man, dömd för en våldtäkt på en 14-årig flicka i närheten bara dagar efteråt, blev snart intressant. Omar Ballard erkände brottet och sade att han utfört det ensam. Till skillnad från övriga misstänkta stämde hans DNA överens med den som hittades på offret och Ballard kände dessutom till viktiga fakta från brottsplatsen.

Danial Williams ansökte om att hans erkännande skulle strykas, men domaren vägrade. Williams fick därför två livstidsstraff utan rättegång. Joseph Dick dömdes till ett livstidsstraff. Eric Wilson åtalades och dömdes för våldtäkten och fick 8,5 års fängelse och är därmed frigiven i dag. Derek Tice dömdes till två livstidsstraff men 2006 godkändes Tices habeas corpus och domen förklarades ogiltig. Det är ännu oklart vad som kommer att hända framöver.

Falska erkännanden förekommer. Det finns ett otal exempel på män som erkänt våldtäkter och mord, dömts till fängelse och sedan friats när de riktiga gärningsmännen åkt fast tack vare DNA-spår. Det finns även exempel på erkännanden av brott som över huvud taget inte inträffat. 1990 erkände Billy Gene Davis att han mördat sin flickvän, men hon dök senare upp livs levande.

The Norfolk four är en oerhört upprörande rättsskandal som delvis belyser problemet med att använda en jury, vanligt folk utan utbildning, i rättssammanhang men också pekar på att förvånansvärt många erkänner brott de inte begått. Att banda alla förhör är ett steg på vägen att minimera risken för övergrepp. Att vara glasklar med att ett erkännande i sig aldrig kan räcka för att döma någon är ett annat. För ungdomarna som dömdes för att ha anlagt alla bränder i Falun för över 30 år sedan spelar det föga roll vad som görs i dag. Men det kanske kan rädda en och annan stackare i framtiden.