Knäppfeminismen är politiskt död

Knäppfeministerna ger inte upp. Efter Pär Ströms utmärkta debattartikel i SvD var det väntat att det skulle komma en arg replik. Inti Chavez Perez menar att Ström borde besöka ett feministkafé för att lära sig mer om feminismen. Så brukar det låta. Alla som inte är feminister lider av okunskap. Det handlar inte om att vi står för andra värderingar, nej vi befinner oss helt enkelt i ett intellektuellt vakuum då vi inte har sett det feministiska ljuset. Det blir ofta lite frikyrkovarning över extremfeminismen.

Jag ska säga det rakt ut: om det är ett jämställt samhälle som extremfeministerna förespråkar, vill jag inte leva i ett jämställt samhälle. Jag vill inte att staten ska lägga sig i lönesättningen på privata företag eller vilken könsfördelning styrelserna har. Jag vill inte att politiker i en byggnad i Stockholm ska bestämma över våra privata angelägenheter, vem som är hemma med barnen och hur länge. Feministerna har ett obehagligt von oben-perspektiv och en förminskande syn på individen i sin beskrivning av verkligheten och hur de vill förändra den. Det är faktiskt feministerna själva, inte de män de anklagar, som är insöade på könets betydelse.

Dessutom är de sällan konsekventa. Pornografi med kvinnor i rollerna är enligt knäppfeministerna kvinnoförnedrande, lättklädda kvinnliga underklädesmodeller smutsar ned "det offentliga rummet" och objektifierar kvinnan. Men det är alltid tyst när det kommer till bögporr eller manliga kalsongmodeller. Det finns dessutom massor av problem som drabbar män specifikt. Män döms exempelvis generellt sett till hårdare straff för liknande brott, vilket Ström tar upp i sin debattartikel. När det gäller sexuella övergrepp på barn, vilka är extremt ovanliga trots att uppmärksamheten i media kan antyda motsatsen, visar undersökningar att offren är pojkar i ungefär hälften av fallen och att förövaren är en kvinna vid upp till 25 procent av fallen.

Knäppfeministerna försöker bygga broar som inte finns, hitta samband som inte existerar, för att få ihop sin konspiratoriska världsåskådning där kvinnor systematiskt förtrycks av män som grupp. Just grupptänkandet är centralt och det är också detta kollektiva skuldbeläggande av män som har fått många killar att reagera - även på vänsterkanten. För precis som Pär Ström konstaterar på sin blogg, har över 99 procent av svenska folket sagt nej till extremfeminismen. Feministiska inslag finns i nästan alla riksdagspartier och dessa gäller det att bekämpa närhelst de dyker upp, men extremfeminismens idéer tycks vi tills vidare ha lyckats trycka tillbaka. Och det kan vi faktiskt lika mycket tacka extremfeministerna för - de har gjort halva jobbet själva.