lördag 19 januari 2008

Provocerade feminister

Det var värst vad Pär Ström har rört om i grytan. Det är kul att se och det är sannerligen välbehövligt i ett PK-ämne som feminism och jämställdhet. Men lite missförstådd har han ändå blivit, den gode Pär. Feministiska debattörer försöker "motbevisa" hans tes genom att räkna upp historiska exempel på kvinnoförtryck - exempel som Pär Ström och knappast någon annan heller har försökt förneka. Ströms fokus är i dag, 2008, inte 1952. För många feminister verkar särslagstiftning för män och kvinnor, olika rättigheter i lag till kvinnors fördel, vara rättgärdigat av några historiska hämndskäl. Som om diskriminering åt andra hållet i dag skulle väga upp diskriminering mot kvinnor förr i tiden.

En fråga som jag ofta får när jag diskuterar feminism med folk som har andra åsikter än jag är "varför blir du så provocerad?". Innan jag hinner svara att jag inte alls är provocerad utan bara tycker annorlunda besvarar de ofta själva frågan med att jag känner mig "hotad", att mina "privilegier som man" är hotade av feminismen. Som om feminismen som den ser ut i Sverige i dag skulle vara något slags frihetsrörelse. Sanningen är att feminismen i Sverige, som den förs i den offentliga debatten och som den gestaltas i lagförslag i riksdagen, är allt annat än frihetlig. Den har tvärtom kommit att bli inskränkande och sexfientlig. Jag upplever att det snarare är feministerna på andra sidan diskussionsbordet som är provoceraed. De är provocerade för att det över huvud taget kan finnas någon som har mage att inte hålla med! Ofta blir den som inte håller med beskylld för "okunskap" och därmed avfärdad.

Vill vi ha jämställdhet måste vi inse att kvinnor inte är det ständigt diskriminerade könet i dag utan att även män diskrimineras på grund av sitt kön i vissa sammanhang. Det ena är inte bättre än det andra men båda finns. Vi måste också sluta upp med kollektiv skuldbeläggning av det manliga könet. Är det så konstigt att vi män blir förbannade och känner oss påhoppade när vi görs kollektivt skyldiga till våldtäkter, övergrepp mot barn och allehanda våldsbrott bara för att vi är män? En sådan hållning stöter bara bort män.

Irene von Wachelfeldt, den f.d. ordföranden för ROKS, är rolig. Hon gjorde som bekant det uppmärksammande uttalandet "män är djur" och verkar i dag inte ångra någonting. I en intervju i Mana säger hon att män är värre än djur eftersom "en del våldsamma män kan njuta av kvinnors lidande". Detta är ett typiskt stereotypt och kollektivistiskt sätt att se på människor. För visst finns det exempel även på kvinnor som njutit av att se både sina män och sina barn lida. Kvinnor som torterat och mördat sina barn och tvingat de andra barnen att hjälpa till. Ingen skulle emellertid få för sig att hävda att "kvinnor är värre än djur eftersom en del kvinnor njuter av att plåga sina barn". Wachenfeldt säger att feministerna måste vara mycket tydligare med vad de tycker och var de står. Jag tycker att fru Wachenfeldt har varit alldeles kristallklart tydlig.

2 kommentarer:

Schwanhof sa...

När en debattmotståndare spelar ut "idiotargumentet" (eftersom du inte tycker som jag är du efterbliven/dum i huvudet/opåläst) vet man att debatten blivit så ful att det inte är värt att fortsätta.

Jag önskar bara att vi skulle få se feminister ställa sig upp och kollektivt fördöma alla muslimska invandrare för det förtryck med religiösa förtecken som säkerligen förekommer hos vissa av dom (feministerna kan ju generalisera när det gäller alla andra män). Då kommer ena sidan att skrika "kvinnoförtryck" och den andra "rasister".

Tharand sa...

Kul att se att det finns intelligenta och välformulerade inlägg om detta ämnet när det mesta andra jag läst om "män är djur" är just babianmän som blir provocerade redan när de läser rubriken och inte ens läser artikeln!

Jag håller med dig om att problemet är att man nu försöker gå så långt i sin iver att skapa bättre villkor för kvinnor att man samtidigt dömer ut män som kollektiv grupp - vilket i sig inte gagnar vare sig feminister, kvinnor eller män.

Jämlikhetskamp ska inte föras utifrån kön, utan ifrån lika möjligheter för ALLA oberoende av kön - det är feminismens eviga paradox som de hitintills inte har lyckats lösa.