Det är nu precis ett år kvar till de omtalade olympiska spelen i Beijing. De spel som ska bli de största och mest storslagna någonsin. En fingervisning om ambitionsnivån är förstås att Steven Spielberg hyrdes in som rådgivare för invignings- och avslutningsceremonierna (som ju alltid brukar vara minst sagt psykedeliska), även om hans medverkan nu är ifrågasatt. De OS-arenor som håller på att färdigställas vittnar också om de höga ambitionerna. Beijing måste vara varje arkitekts dröm. Släpp lös dina innersta arkitektoniska lustar och bygg!
Det har rests en del klagomål mot att Kina, en diktatorisk regim som begår oerhörda övergrepp mot sin egen befolkning, har äran att arrangera ett OS. Vissa har talat om bojkott. Personligen är jag emot bojkotter av detta slag och har svårt att se hur sportsliga aktiviteter i två veckor skulle försämra de mänskliga rättigheterna i Kina. Problemet är politiskt och har egentligen inget med idrott att göra. Om omvärlden vill förbättra de mänskliga rättigheterna i Kina, är det politiska påtryckningar som krävs. Men i takt med att Kina växer sig starkare, tystnar också kritiken. Money talks.
Om nu Kina verkligen är på väg att bli den nya supermakten i världen, är det svårt att se hur en demokratisk förändring ska kunna komma någon annanstans ifrån än kineserna själva. I takt med att fler kineser blir en del av den växande medelklassen, och att även rätten att äga sin egen mark blir verklighet, ökar också möjligheten att fler och fler börjar protestera. Regimen har uppmärksammat lokal "oro" bland vissa befolkningsgrupper. Må denna "oro" sprida sig.
