Meningslösa Partiet

Miljöpartiet har redan innan det officiellt inträtt i regeringen orsakat missnöje hos sina kärnväljare.

Det före detta språkröret Birger Schlaug har svårt att dölja sin bitterhet. "Miljömonstret" Förbifart Stockholm. Nya Jas-plan. Inte direkt överenskommelser som doftar miljöpartistiska framtidsvisioner.

Schlaug menar att MP riskerar att bli Meningslösa Partiet. Och lite så är det väl. MP red under större delen av förra mandatperioden på bloddopade opinionssiffror och spådde en dundrande valframgång. Inte ens i gröna Stockholm blev emellertid MP så stort som vi trott.

Jag säger "vi", för det togs för givet att Miljöpartiet skulle bli Sveriges tredje största parti. I stället backade partiet och blev drygt hälften så stort som SD.

Och nu när MP äntligen får chansen att ta plats i en regering gör man det som ett försvagat parti med väldigt svagt regeringsunderlag. Sedan valresultatet blev känt har det därför varit idel stela leenden från både Fridolin och Romson. De ger sken av att egentligen inte vilja vara där de nu är. Det var inte detta de drömde om natten till den 14 september.

Grattis och välkomna till fyra år av... inte så mycket alls. Det roliga är att MP dessutom lär straffas för detta av väljarna 2018.

En regering utan makt

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har hunnit sluta en rad överenskommelser. Bland annat har MP, vars linje är att montera ned försvaret, gått med på att köpa in både Jas-plan och ubåtar. Det blir heller inget stopp för Förbifarten, vilket MP har drivit hårt.

S och MP har enats när det gäller en tredje så kallad pappamånad, och Fridolin hotar med lagstiftning om inte börsbolagens styrelser består till 40 procent av kvinnor inom två år. Därtill vill den nya regeringen se en obligatorisk gymnasieskola.

"Vi vill vara en samarbetsregering", sa Gustav Fridolin i går. Nå, något alternativ till den parollen finns knappast. Sanningen är att den rödgröna regeringen inte kan få igenom någonting utan att två eller tre andra riksdagspartier stödjer den. I de flesta frågor som den blivande regeringen hittills har gjort utspel om saknas en riksdagsmajoritet. Därmed är de förslag och tyckanden och inte regeringspolitik.

En tredje pappamånad kan de rödgröna möjligen få igenom med hjälp av Vänsterpartiet och Folkpartiet. Men någon obligatorisk gymnasieskola lär det inte bli, och troligen inte heller någon kvotering.

Löfven riskerar att bli en mycket svag statsminister som får hoppa från tuva till tuva och vara beredd på att förlora ett inte oansenligt antal omröstningar i riksdagen under de kommande åren. Samtidigt har MP redan hunnit svika många av sina kärnväljare genom att godkänna ökade försvarsutgifter och att Förbifarten inte stoppas. En svekdebatt är att vänta.

Summa summarum ser Sverige ut att få en vänsterregering som inte kan göra så mycket alls. Utmärkt så.

Ett sinande kinesiskt demokratihopp

I dag väntas gå Kina om USA som världens största ekonomi. Den kinesiska regeringen har därmed nått ännu en milstolpe i landets fantastiska utveckling de senaste 30 åren.

Men hur många kineser som än lyfts ur fattigdom, hur rikare och modernare Kina än har blivit, har en sak alltid bestått: Kommunistpartiets monopol på makten.

Beijings hårda hållning mot demokratiaktivisterna i Hongkong är ett talande tecken i tiden. Tyvärr sätter den punkt för en längre tid av försiktiga förhoppningar om en spirande demokratitanke i det moderna Kina och i Kommunistpartiet.

Det var många som hyste ett växande hopp om en demokratisk gryning, eller åtminstone ett sått frö, i Kina när Hu Jintao (胡锦涛) avgick som president. Premiärminister Wen Jiabao (温家宝) hade upprepade gånger pratat om behovet av politiska reformer - och faktiskt censurerats av landets propagandamyndighet. Kanske skulle hans röst leva vidare nu när en ny ledarduo tog över. Det var förstås en naiv förhoppning.

President Xi Jinping (习近平) och premiärminister Li Keqiang (李克强) är noggranna med att över huvud taget inte ta orden "politiska reformer" i sina munnar. Det är fortsatt ekonomisk tillväxt som gäller. Denna gång, ironiskt nog, kryddat med slagord från Maotiden.

Xi har uppmärksammats för sin landsomfattande antikorruptionskampanj. Korruptionen är ett gigantiskt problem i det kinesiska samhället. Men det är inte partiets främsta företrädare som åker fast utan lägre tjänstemän och partifunktionärer i mellanskiktet. Det gör att ledare som Wen, Hu och Xi kan bli omåttligt rika även framgent. Någon granskning av deras ekonomi är inte tillåten, och föga förvånande blev New York Times artikel om familjen Wens enorma tillgångar nedtystad i Kina.

Det finns en rad oroväckande tecken just nu. Greppet om medierna har på sistone stärkts. Det har blivit knepigare för utländska journalister att jobba i Kina. Internet- och TV-censuren har visat sig framgångsrik - stora delar av befolkningen hålls faktiskt ovetande om viktiga händelser och skeenden som partiet inte vill ska bil offentliga.

För fem sex år sedan var jag försiktigt optimistiskt inför framtiden. I dag är det svårare att känna optimism. Min hållning har hela tiden varit att KKP inte kommer öppna för politiska reformer förrän det anses helt nödvändigt för att upprätthålla tillväxt och utveckling i Kina.

Frågan är dock när den brytpunkten kommer, och om den ens kommer. Ty mitt antagande förutsätter ju att KKP styrs av rationella varelser, och så behöver naturligtvis inte vara fallet. Det kan lika väl vara så att oviljan att riskera makten är viktigare än att vinna folket. Partiet har ju visat tydligt i historien hur hårt det är berett att agera om det anses nödvändigt.

Det finns egentligen inga positiva tecken just nu. Händelseutvecklingen i Hongkong är både skrämmande och inspirerande. Den kinesiska regeringen har visat att den inte har för avsikt att släppa fram ett demokratiskt valt styre i staden. Det är inte förvånande i sig. Men att protesterna mot detta växer är inspirerande. Hittills tycks demonstranterna medvetna om ungefär hur långt de kan gå utan att allt urartar i kaos och blodspillan.

Alla modiga demokratiaktivister i Hongkong till trots är det i Beijing besluten fattas. Det är där makten att öppna upp Kina politiskt finns. Kina kommer aldrig att bli som ett västland. Det är inte heller önskvärt.

Däremot är ett framtida decentraliserat land med självstyrande regioner, demokratiskt valda ledare, fria marknader och en fungerande rättsstat möjligt även i ett konfucianskt Kina. Men vägen dit ser tyvärr väldigt, väldigt lång ut just nu.

20 år senare: Estonias förlisning är fortfarande oförklarad

I dag är det 20 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia sjönk i Östersjön. 852 människor förlorade livet, 137 överlevde men fick sina liv förändrade för alltid. Över 500 svenskar omkom.

Efter all usel hantering från myndigheter och ledande politiker, alla svek, amatörmässiga utspel och framträdanden och oviljan att erkänna dessa fel medan tid var, vill många nu gå vidare. Glömma det som hänt. Vända blad.

Kvar står vi med många frågor och väldigt få svar. Mest anmärkningsvärt är att vi fortfarande inte vet varför Estonia sjönk. Detta plågar efterlevande och överlevare, men det är också en säkerhetsfråga. Det sjunkförlopp som beskrivs i haverikommissionens slutrapport har ifrågasatts av stabilitetsexperter, fartygskonstruktörer och utländsk expertis på haverier.

Det finns hypoteser om varför Estonia sjönk som hon gjorde och inte slog runt som ro-ro-färjor normalt gör om vatten enbart kommit in på bildäck. Men eftersom vraket inte har dokumenterats mer än fragmentariskt och nya dykningar omöjliggörs av lagen om gravfrid, kan vi bara fortsätta gissa och spekulera.

Många frågetecken skulle kunna redas ut. Men då krävs dokumentation. Och det förutsätter nya dykningar på vraket. Med dagens teknik är en grundlig undersökning av vraket inte ett särskilt komplicerat företag. Vraket kan ljussättas och filmas, och det behövs inte ens dykare för att filma inne i vraket eftersom robotar numera gör jobbet galant (den tekniken har för övrigt funnits i över 10 år men förfinats och blivit mer avancerad).

Haverikommissionens arbete måste närmast liknas vid en fartygetshaveriernas Palmeutredning. Misstag begicks på löpande band. På tre år åstadkoms en slutrapport som inte tar hänsyn till många överlevande passagerares berättelser (de betraktades inte som vittnen) utan i stället tar fasta på vad ett fåtal besättningsmän (som hade ett intresse av att skydda både sig själva och sin arbetsgivare) sa. Detta resulterade i att den officiella versionen av olycksnatten inte överensstämmer tidsmässigt med vad många passagerare upplevde.

Jan-Thore Thörnroos var befälhavare på Mariella under olycksnatten. Mariella var först på plats och deltog i räddningsarbetet utifrån de usla förutsättningar som fanns. När Thörnroos hävdar att Estonias förlisning inte hade kunnat inträffa i dag - med hänvisning till stärkta bogportar och bättre livräddningsutrustning - gör han det nog delvis mot bättre vetande.

Eftersom vi faktiskt inte vet hur Estonia sjönk, exakt vad som bidrog till haveriet, kan vi inte hävda att det inte kan hända igen. Det är dessutom fortsatt så att färjor med bildäck har en inbyggd svaghet i konstruktionen. Kommer det in vatten, kommer fartyget att få kraftig slagsida ganska omgående.

När fartyget lutar kraftigt kan livbåtar och flottar inte sjösättas under ordnade former. Om vi lägger dåligt väder till detta är katastrofen ett faktum. På Estonia kom något organiserat räddningsarbete över huvud taget aldrig igång.

Dessvärre är det så att när ett fartyg råkar ut för en allvarlig incident som gör att det måste evakueras, krävs två förutsättningar: ingen allvarlig slagsida och ganska bra väder. Annars kommer väldigt många människor oundvikligen att dö. Costa Concordia drabbades av kraftig slagsida, och hade inte vinden varit så gynnsam hade hon drivit ut i havet - och sjunkit. Då hade väldigt många människor omkommit.

När jag för en vecka sedan lyssnade till tre överlevares berättelser ställde jag frågan vilken skillnaden skulle bli om en liknande incident inträffade i dag. Har vår beredskap förbättrats? Urban Lambertsson, då bokningschef på Nordström & Thulin (delägare i Estline) svarade kallt: "Ingen större skillnad."

Besättningen är fortfarande i första hand servicepersonal, inte sjömän. Storskaliga evakueringar tränas inte (hur många sådana har du varit med om när du åkt på en Finlandskryssning?). Och vid en slagsida skulle det vara lika svårt i dag som då att ta sig upp i de öppna trapphusen och sjösätta livbåtar och flottar. Dessutom har Sverige i dag snarare sämre beredskap när det gäller helikoptrar än för 20 år sedan. En samordnad krisberedskap finns inte.

20 år har gått. Efterlevande och överlevare har gått vidare, var och en på sitt sätt. Men Estonia kommer förbli ett öppet sår så länge haveriförloppet förblir oklart. Det finns en anständig väg framåt för den nya regeringen: Tillsätt en ny internationell utredning och bärga de omkomna.

Därefter vore det sannolikt även möjligt att uppfylla det löfte som Ingvar Carlsson gav som nytillträdd statsminister - att bärga fartyget. Först då kan offren, de efterlevande och alla som överlevde den där natten för 20 år sedan få ro.

DN, SVD1, SVD2, AB

Tidigare bloggat: 
15 år senare

Varför hata?

Det finns något som förbryllar mig med vänstern. Det är hatet. Oresonligheten. Och de ständiga markeringarna.

Jag tror inte att valresultatet kommer att råda bot på detta. Tvärtom. Hatet lär öka. Och då menar jag inte rasistiska stollars näthat utan det av etablissemanget accepterade hatet. Det fina hatet. Ty nu har ett av de mest extremistiska partierna i rikspolitiken, Fi, blivit så pass stort att det får partistöd. Nu kommer deras företrädare få lön för att hata och sprida dynga.

Ett exempel på vänsterns behov av att markera och posera fick jag när jag i fjol deltog vid tioårsminnet av euroomröstningen. På plats fanns såväl borgerliga företrädare som politiker på vänsterkanten. Motståndet var ju blocköverskridande, och det var stort att se politiska krafter lägga åsiktsskiljaktigheter åt sidan för att kampanja för en gemensam sak (även om det skedde i egna kampanjorganisationer).

Leif Pagrotsky var där. Jonas Sjöstedt höll tal och fick artiga applåder men applåderades särskilt ivrigt av Josefin Brink med väninna. De var däremot noggranna med att inte applådera någon av de borgerliga företrädarna.

En anhörig var för många år sedan aktiv i ett av de borgerliga partierna i kommunalpolitiken. Hon berättade att socialdemokraterna och vänsterpartisterna alltid markerade mot de borgerliga genom att inte fika vid samma bord. Så tramsigt beter sig alltså folkvalda politiker.

Att förvägras en applåd eller en fika är en sak. Hatet och oresonligheten som syns i sociala medier och på demonstrationer är desto värre. Och det förefaller tyvärr väldigt spritt.

Till och med i flera av årets Pridetåg - en festival för att hylla kärleken - spred vänsteraktivister hat och förakt för oliktänkande. Vänsterpartiets tåg gapade att Tobias Billström skulle deporteras. I Falun paraderades det med en banderoll som sa "Död åt SD och alla andra borgare". Detta är varken ett kärleksbudskap eller stöd för hbtq-rättigheter. Det är bara hat.

Ibland blir vänstern nästan en parodi på sig själv. Under valnatten visades bilder från Vänsterpartiets valvaka. När Jimmie Åkessons segertal sändes i SVT stod vänsterpartisterna med höjda nävar och skanderade den numera något slitna "Inga rasister på våra gator". Som om de plötsligt glömde att de inte befann sig i ett demonstrationståg utan på sitt partis valvaka.

Jag förstår inte. Varför detta hat? Varför denna ilska? Det är som om dessa människor går omkring och bär små vulkaner inom sig som bara väntar på att explodera.

Exemplen på hat är för många för att lista, men genom att lista pyttelitet urval vill jag visa hur illa det är ställt inom vissa kretsar.

Knäppfeministen "Kakan" Hermansson, som idkat härskattekniker i TV och dagligen beter sig allmänt vedervärdigt på Twitter, twittrade ACAB (All cops are bastards) efter att motdemonstranter skadat tre poliser under oroligheterna i Stockholm nyligen. Sveriges Radio tog avstånd från uttalandet och påminde om att "Kakan" är frilansare hos företaget.

Kvinnolobbyn hade för inte så länge sedan en kampanj som hette "Klippa kuken". En smula anmärkningsvärt, kan man tycka, eftersom Kvinnolobbyn tillsammans med andra feministiska rörelser ju säger sig stå för kärlek och jämställdhet. Kampanjen uppmärksammades i bloggosfären och på sociala medier, men lyftes aldrig av de större medierna.

Exemplen är många. Den där kärleken som bland andra Fi säger sig vilja sprida med sin politik är märkbart frånvarande när partiets anhängare och företrädare uttalar sig.

Foujan Rouzbeh stod på Fi:s riksdagslista. Hennes hyllning till Afa är inte så förvånande som den först kan verka. Under partiets EU-valvaka sjöngs nämligen Afa:s kampsång "Alerta, alerta, antifascista" av jublande feminister. Gränserna mellan den organiserade feminismen och den organiserade s.k. antifascismen tycks suddiga.

Moderaten Hanif Bali har vänstern svårt att hantera. En person med iranskt ursprung , icke-svenskt namn - och borgerlig! De har dock gjort det lätt för sig genom att håna honom. Han har blivit kallad "husneger" och betraktats som en nyttig idiot. Det är lättare att håna Bali än att bemöta honom i sak.

Manshatet är särskilt spritt i radikalfeministiska kretsar. Men när nästan alla partiledare stod i Almedalen och talade sig varma för jämställdhet utmålade de också mannen som ett problem i någon mån. Allra längst gick Miljöpartiets Åsa Romson, som slog fast att män inte bara är lata, de är också större miljöbovar än kvinnor. De flesta, förklarade Romson, är inte vita, heterosexuella män i medelåldern. De är människor.

Det som besvärar mig mest är inte hatet i sig utan acceptansen för det. Att ett språkrör för ett riksdagsparti kan kasta ur sig generaliseringar om och kollektivt skuldbelägga halva svenska befolkningen utan att någon i etablissemanget reagerar är anmärkningsvärt. Att Sveriges Radio bjuder in en sommarpratare som håller ett vänsterextremistiskt och hatfyllt propagandatal mot alla "borgare" visar hur på hur spridd acceptansen är i Sveriges största medier.

Detta är ett problem. Det politiska samtalet riskerar att gå förlorat och ersättas av något slags rännstenens hatriksdag. Hat förtär och äter upp människor inombords tills bara ett skal återstår. Ur hat kommer aldrig något gott.

Jag frågar mig ständigt varför så många ändå väljer att hata. Varför kan vi inte mötas på en intellektuell nivå? Varför räcker det inte med en saklig argumentation? Är det för tråkigt?

Om ni som ständigt hatar era meningsmotståndare verkligen hade så starka argument, om era idéer nu vore så överlägsna, hade ni inte behövt hata. Jag kan bara dra slutsatsen att era argument tryter. Att ni varken vill eller kan debattera.

Läs även:
Jämställdhetsfeministern

Fler bidragsjobb i stället för lika rättigheter

Något som förenar både socialdemokratiska och borgerliga regeringar under de senaste 12 åren är misslyckandet med att skapa förutsättningar för utrikesfödda att komma i arbete i lika hög grad som inrikesfödda. 

Under valrörelsen gjorde Alliansen och dess integrationsminister Erik Ullenhag sitt bästa för att dölja detta misslyckande genom att prata om hur många fler som går till ett arbete i dag jämfört med 2006. Men den siffran är ganska ointressant om man inte samtidigt beaktar hur många som inte gör det. 

Alliansen har förstås insett problemet. Annars skulle de inte ha skapat insatser med så kallade instegs- och nystartsjobb, och personer med uppehållstillstånd hade inte fått en etableringsersättning i två år (i praktiken en ersättning för att delta i aktiviteter via Arbetsförmedlingen).

Nu tar Socialdemokraterna över rodret. De har inga genomtänkta idéer kring hur sysselsättningsgraden ska öka bland utlandsfödda. De sade inte ett ord om det i valrörelsen.

LO föreslår att staten går in och finansierar olika beredskapsarbeten. Villkoren måste dock förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter och kan inte bestämmas av regeringen. Där kan det mycket väl komma att stranda.

Så här kommer det se ut under de kommande åren. En fortsatt kass Arbetsförmedling som inte klarar sitt grunduppdrag. Ett växande antal personer i långvarigt försörjningsstödsberoende. Bidrags- och speciallösningar för vissa grupper av människor, insatser som kostar pengar men inte leder till självförsörjning. Och inga nödvändiga arbetsmarknadsreformer. 

Den bristande insikten om vilka åtgärder som verkligen behövs är förbluffande. Avskaffade turordningsregler, sänkta ingångslöner och en betydligt flexiblare arbetsmarknad skulle underlätta inte bara för utlandsfödda utan för alla att få ett arbete.  Det är som bekant inte bara utlandsfödda som har svårt att få jobb.

Steget från ett arbete till ett annat skulle bli kortare och tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden från ett utanförskap lägre. Med en sådan politik behövs inga bidragsanställningar för hela grupper av människor. Eller särskilda integrationsåtgärder, för den delen. 

Lika rättigheter för alla, samma premisser oavsett om du är född i Irak, Eritrea eller Mjölby, är den mest liberala och rättvisa vägen. Men den har både Socialdemokraterna och Alliansen valt bort.

Som man bäddar...

Apple och Google krypterar sina operativsystem i de senaste telefonerna och plattorna. Detta gillar inte FBI.

FBI-chefen James Comey menar att krypteringen gör det möjligt för människor att ställa sig utanför lagen.

Nå,, det är ju precis detta NSA har gjort i samarbete med sina bundsförvanter i bland annat Sverige. NSA kringgick den amerikanska konstitutionen för att få massövervakning av alla människors digitala kommunikation på plats. I Sverige har vi över huvud taget väldigt liten koll på vad FRA sysslar med. Regeringen har bara tillkännagett att den antar att lagen följs.

Den urskiljningslösa övervakningen är grundorsaken till att Apple och Google över huvud taget befattar sig med kryptering nu. Ty om inte den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA hade gett sig på alla internet- och telefonanvändare i världen hade behovet av kryptering på våra mobiltelefoner nog inte varit så stort.

Se detta som en hård passning från två av IT-giganterna. Men jag skulle inte lita så mycket på dem att jag vill ha hemligt material i min Android- eller Ios-lur nu heller.

Förbud mot "terrorresor" är problematiskt

FN har antagit en resolution i vilken medlemsländerna förbinder sig att stoppa "individer som reser till andra stater än där de bor eller är medborgare, i avsikt att stödja eller delta i terroristverksamhet".

Syftet är förstås att begränsa rekryteringen av främst islamistkrigare i den nu pågående konflikten i Syrien, Irak och Kurdistan.

Hur stort är problemet? En siffra som har angetts för antalet frivilliga som rest från Europa för att delta i kriget är 3 000. Enligt Säpo är 85 av dessa svenskar. Det handlar således inte om överdrivet många än så länge - betydligt färre än det antal européer som anslöt sig till Waffen-SS i kriget mot kommunismen under andra världskriget, för att göra en jämförelse.

Den politiska enigheten i Sverige verkar stor. Jag förstår naturligtvis varför många vill stoppa dessa resor och begränsa terroristernas rekrytering. Jag tror inte på en fredlig lösning av konflikten heller. Men ett reseförbud av det slag som föreslagits riskerar att få en rad olyckliga konsekvenser.

Först och främst måste definieras vem som är terrorist. Här råder vitt skilda meningar beroende på vilken sida av konflikten du står (det räcker att titta på östra Ukraina). Västvärldens hjältar är inte sällan andras skurkar. Här är krigen i Irak och Afghanistan men också drönarkriget i Pakistan med omnejd tydliga exempel. Den som fått sin familj bombad i bitar av en amerikansk drönare ser nog gärna på förövarna som just terrorister.

Det finns dock något ännu mer problematiskt i resolutionen. Ett förbud mot att resa i syfte att delta i terrorverksamhet/krig i andra länder kräver omfattande övervakning av medborgarna för att kunna efterlevas.

Dels måste våra resvanor kollas, dels måste vår religiösa eller politiska tillhörighet matchas med vårt val av resmål. Utan dessa uppgifter är det nämligen inte möjligt att pussla ihop en sannolik misstanke för att personen i fråga ämnar delta i terroristverksamhet i ett annat land.

Visst kan man tänka sig att detta är i stort sett vad Säpo redan ägnar sig åt, riktat mot ett fåtal misstänkta individer. Detta är Säpos jobb. Men det finns i dessa tider när massövervakning blivit kutym en uppenbar risk att säkerhetspolisen inte kommer tycka att denna begränsade spaning räcker utan i stället vill söka brett. Allt i terroristbekämpningens namn. Då kommer vi alla att drabbas, precis som vi alla drabbas i just denna stund av NSA:s, GCHQ:s och FRA:s insamling och lagring av all vår elektroniska kommunikation.

Detta är min största farhåga när resolutionen väl konkretiseras. Att FN just gett världens underrättelseverksamheter grönt ljus för ännu mer massövervakning.

Avslutningsvis kan jag också påpeka att jag inte har något större problem med att extremister åker utomlands för att slåss mot andra extremister. I polisens värld brukar sådant kallas självsanering.

Skäms, Bildt! Skäms!

Varje år tillkännages ett antal Right Livelihood-pristagare. Priset har kallats för det alternativa Nobelpriset.

Tillkännagivandet brukar ske i utrikesdepartementets lokaler. Men när det blev känt att Edward Snowden var en av hederspristagarna slog UD bakut. Nu portas stiftelsen med omedelbar verkan. Det kom väldigt plötsligt. Enligt Right Livelihoods Ole von Uexkull hade de redan börjat diskutera vilket fika som skulle serveras.

Enligt uppgift var det Carl Bildt personligen som reagerade. Plötsligt fanns det nu nya säkerhetsrutiner som omöjliggjorde att Right Livelihood vistades i UD:s lokaler. Plötsligt räknades dessa lokaler som "skyddsobjekt". Väldigt lägligt.

Det är inte alls osannolikt att Carl Bildt, USA:s man i den svenska regeringen, ligger bakom detta. Uppgifterna om hur han styr UD som sitt eget lilla fögderi har cirkulerat i åratal. Det räcker förmodligen att han ryter ifrån för att anställda ska hoppa högt.

Nu kommer Snowden att få detta pris ändå. Men UD:s markering är fånig. Den visar ånyo på alliansregeringens kryperi för USA.

Bildt har skämt ut sig igen. Låt oss hoppas att det var för sista gången som svenskt statsråd.

Missuppfattningar som begripliggör vreden mot SD

Närmare 800 000 människor har lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Ett parti som har sina rötter i rasism, främlingsfientlighet och förakt för alla människors lika värde. Inte kan väl alla som röstat SD vara rasister? Inte vill väl så många stänga gränserna och kasta ut alla som inte föddes här, alla som inte är vita och kristna?

Fi-företrädarna Gudrun Schyman och Kenneth Hermele lyckas i ett enda stycke sammanfatta mycket av den okunskap och frånvaro av markkontakt som gör att så många nu kliar sig febrilt i svålen över hur Sverigedemokraterna kunde bli Sveriges tredje största parti (SD fick för övrigt drygt 800 000 röster).

Det hävdas ständigt att SD är motståndare till alla människors lika värde. Inte sällan hänvisas till FN-stadgan som "bevis". Men i denna används faktiskt begreppet "dignity", det vill säga värdighet. Inte värde.

Om nationalstaters och dess befolkningars inställning till människors lika värde ska bedömas utifrån hur stor invandring landet i fråga har, blir utgångspunkten väldigt konstig. Det skulle betyda att Sverige är ett dussintals gånger bättre land än Finland och Danmark. Så enkelt kan vi inte göra det för oss när vi bedömer vilka länder som är bra att leva i.

En annan missuppfattning är att SD vill kasta ut alla med utländsk bakgrund. Så är det naturligtvis inte. Partiet vill minska invandringen, inte öka utvandringen. En viktig skillnad. Men eftersom många normalbegåvade eller rent av intelligenta personer uppenbarligen övertygat sig själva om att SD:s politik går ut på att utvisa barn, kvinnor och män som har utländsk bakgrund - oavsett hur länge de bott sig i Sverige - kan jag förstå varifrån all denna ilska kommer.

Utifrån en sådan utgångspunkt begriper jag att vissa blir chockade av SD:s valframgångar. Om de på allvar tror att SD vill kasta ut alla utlandsfödda, ja rent av skicka ut människor som inte är vita och kristna, är både vreden och desperationen rent av berättigad. Detta gör ju SD till ett gigantiskt hot mot stora delar av befolkningen. Något som måste bekämpas med alla medel.

Kan det vara så enkelt att många går omkring med föreställningar om partiet som i grunden är felaktiga? Eller ville Schyman och Hermele i sin debattartikel bara medvetet sprida en bild av SD som ett genomrasistiskt parti?

Diskussioner under de kommande månaderna och åren lär visa på hur det ligger till med den saken. I själva verket är det Svenskarnas partis politik som Schyman et al. hänvisar till. Ett parti som fick 4 100 röster i valet, eller 0,07 procent.

Där har ni ert rasistiska och nazistiska parti. Men det är svårare att utmåla lilla SvP som ett reellt hot.

Läs även:
Neo

Sverige behöver rusta upp

Jag är ingen krigshetsare och tillhör inte bombhögern. Det vet den som läst denna blogg en tid. Men jag är heller inte pacifist.

Jag tror på ett starkt svenskt försvar. Ett militärt försvar är lite som en försäkring. Vi tror inte att huset eller lägenheten kommer att brandskadas i morgon, sannolikheten för det är liten. Vi hoppas att det inte ska hända om fem år heller. Rent statistiskt kommer det inte att göra det. Men vi vet inte. Bor man dessutom i ett område där antalet bränder ökar, är det ganska klokt att ha en försäkring.

Utvecklingen i världen har varit positiv i flera decennier. Antalet militära konflikter minskar, demokratierna blir fler (vilket inte sällan hänger ihop), den extrema fattigdomen sjunker. Däremot finns det fortfarande uppenbara hot mot fred och säkerhet i vissa delar av världen.

Det hot som världen kallar ISIS eller Islamiska staten, IS, men som Malaysia, som en protest mot att dessa religiösa extremister och barbarer varken är muslimer eller en stat, kallar daesh tycks ha tagit ledare och säkerhetsbedömare på sängen.

IS expanderar sitt terrorvälde i Irak, Syrien och Kurdistan. Rörelsen tycks välfinansierad, vältränad och välorganiserad. Motståndare avrättas under förödmjukande former. Halshuggningar av journalister filmas och sprids. Kvinnor våldtas.

Nu har USA med stöd från en rad arabstater börjat bomba IS-mål. Det går inte att hitta några vettiga invändningar mot sådana insatser. IS är en farsot som bara måste utrotas. Det finns inget förhandlingsläge med dessa extremister.

IS utgör inget direkt hot mot Sverige, även om det finns svenska islamister som åker för att slåss för dem. Vi har däremot desto större anledning att hålla koll på Ryssland. Det tycks ha slagit runt för Putin på riktigt på sistone. Alternativt spelar han ett väldigt medvetet och uträknat spel mot västmakterna. I så fall är han en spelare av rang och ett reellt hot.

Svenskt luftrum har kränkts upprepade gånger av Ryssland på sistone. Om Sverige har någon incidentberedskap beror lite på när kränkningen sker (man vill ju inte jobba övertid). Nu senast skedde den när Sverige råkade ha flygplan till hands. Dessa markerade och regeringen gjorde sin egen markering genom att kalla upp ryske ambassadören till UD.

Men nu framkommer uppgifter att flygplanen inte var beväpnade med robotar. Jag kan förstå om Ryssland inte tar Sverige på något som helst allvar. Sverige kommer dessutom snart få en regering i vilken ett parti som vill nedrusta försvaret väntas ingå. Miljöpartiet kanske kan tänka sig en kompromiss här, men då kommer en svekdebatt att följa i de grönmuskiga lägren.

Det svenska försvaret blev en marginell fråga i valrörelsen. Såväl Socialdemokraterna som Alliansen föreslog ökade anslag - men det var små ökningar och det skedde under galgen. Båda har under lång tid fört en resolut nedrustningspolitik.

Nu står vi där med dålig incidentberedskap, såväl för militära hot som för stora nationella katastrofer, och en regering som inte lär vilja göra så mycket åt saken. Men gissa om Alliansen kommer att låta som försvarets bästa vänner i opposition.

Kvinnans bejublade revansch

Framtiden tillhör kvinnorna, hävdas det ibland. Hanna Rosin skrev rent av om "mannens undergång".

Även om mannen som både biologisk och kulturell varelse nog inte lär vara på utdöende, tycks utvecklingen onekligen visa på en ljus framtid för världens kvinnor, i synnerhet i jämförelse med hur det historiskt har sett ut. Om man nu måste ställa könen mot varandra (och det gillar vi som bekant i Sverige).

Kvinnor lever längre än män. Totalt sett tar fler kvinnor än män universitetsexamen. Då talar vi inte bara om länder som Sverige, Norge och Tyskland utan också om Iran. I Kina är snart varannan student kvinna, i Indien är situationen likartad. På ett globalt plan ser vi också alltfler kvinnliga politiska ledare, även om finansvärlden fortfarande är ett manligt tillhåll.

Att kvinnor får det bättre runt om i världen, efter att ha levt i ofta förtryckande patriarkala system med olika rättigheter för könen, är naturligtvis oerhört positivt. Men jag är lite nyfiken på vilket egenvärde det finns i att kvinnor är mer framgångsrika än män.

Jag förstår att Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms text på DN Debatt är ett sätt att pusha en ny bok, men perspektivet blir lite besvärande.

De avslutar:

Ett nytt slags världsordning växer fram där städer och kvinnor i städer går främst. En viktig politisk frågeställning framöver borde vara hur Sverige och svenska städer kan leda denna utveckling.

Det är som om det ligger något naturligt gott i att kvinnor klarar sig bättre än män. Om förhållandet varit det motsatta, hade det varit underförstått att det föreligger en obalans här. En obalans som måste åtgärdas med politiska verktyg.

Nu betraktas obalansen i stället som något "gott", kanske som en revansch för kvinnan i världen. En revansch som vi måste bejaka.

Detta perspektiv är den sannolika förklaringen till att pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan inte blivit en större fråga. Det som i medierna beskrivs som skolans kris rent generellt är i första hand pojkarnas kris. Men det förklarar också varför mäns självmord inte lyfts fram ur ett genusperspektiv medan kvinnlig psykisk ohälsa gör det.

När allt kommer omkring är det inte alls förvånande att just Schlingmann, en av upphovsmakarna av det nymoderata projektet (som även inkluderade att komma ut som ett feministiskt parti), skriver en sådan här text.

Jag har en känsla av att vi kommer få se fler debattinlägg av detta slag framöver. Om kvinnans revansch. Om mannens framtida underordning. Och det goda i denna utveckling.

Ajöss, usla ministrar!

Jag måste säga att jag är oförskämt glad att slippa vissa av de ministrar som nu lämnar regeringen och i vissa fall även riksdagen. I synnerhet fyra av dem.

Carl Bildt har varit en ogenerad amerikansk knähund under Alliansens hela regeringstid (i detta avseende har den ryska propagandan faktiskt rätt). Jag hoppas att hans tid som svensk toppolitiker nu är slutgiltigt över.

Erik Ullenhag har varit en helt misslyckad integrationsminister i fyra år (där har Sverigedemokraterna alldeles rätt). Att slippa se hans floskelfyllda nuna försvara regeringens politik är en befrielse.

Maria "Tänk på barnen" Larsson har varit moralismens röst i regeringen och försvarat såväl alkoholmonopol som en dödlig och inhuman narkotikapolitik. För det sistnämnda har hon fått kritik från Svenska Brukarföreningen och en mängd kunniga debattörer som driver frågan om harm reduction.

Maria Larsson har förstrött återanvänt uttjänta argument för en nolltoleranspolitik som misslyckats kapitalt. För detta bär hon ett personligt ansvar. Extra glädjande är att Larsson även mister sin riksdagsplats och därmed allt politiskt inflytande på riksplanet.

Och så slutligen: Beatrice Ask. En sämre kandidat till posten som justitieminister var förmodligen svår att hitta när Fredrik Reinfeldt skulle sätta ihop sitt lag 2006. Men hon fick förtroende att sitta kvar i åtta långa, hemska år.

Skadorna är tydliga. Under Asks ledning har sexköpslagen skärpts, efter att en politisk "utvärdering" gett lagen tummen upp. Men det juridiska straffet räcker inte för Ask - hon föreslog som bekant att personer misstänkta för sexköp skulle få gredelina brev hem som markerade för hela hushållet vad den misstänkte var för en filur. Att en justititeminister på allvar föreslår skamstraff är uppseendeväckande. Ask har därutöve visat okunskap och skämt ut sig genom att ta satir om effekterna av droglegalisering i Colorado på fullaste allvar.

Kommer den nya regeringen att besättas av mer kompetenta personer på ovanstående befattningar? Inte alls säkert. Eller kanske ens troligt. Det skulle rent av kunna bli ännu värre, även om det just nu är svårt att föreställa sig vilka spån som skulle överträffa nämnda ministrar.

Men när det väl händer, för jag kan tänka mig att den nya rödgröna regeringen i likhet med alla andra får sin beskärda del av fåntrattar, kommer det förstås skrivas en del om det på den här bloggen.

Fi i praktiken

Även om Sverigedemokraterna blev den stora vinnaren såväl på riksplanet som på kommunal nivå - SD fick flest nya mandat och är nu representerat i alla kommuner utom 6 - fick också Feministiskt initiativ kommunala mandat. Däribland tre stycken i Stockholm.

"Sätt feministerna på plats" var Fi:s slogan i både EU- och riksdagsvalet. Nu sitter de där i 23 kommuner. I vissa kommuner kan de till och med komma att tillhöra den styrande majoriteten. Så vad vill de i kommunpolitiken?

När Sydsvenskan träffade två Fi:are (Fisare? Fisingar?) från Malmö framkom att partiet nog mest vill utreda, diskutera och ifrågasätta allting för ifrågasättandets egen skull.

Tittar man i Fi Malmös kommunpolitiska program målas åter en bild av ett rubbat parti utan hämningar. Ett parti som helt snöat in på "antidiskriminering", "våld mot kvinnor och barn" och normkritik. Men också ett parti som tar klassiska vänsterförslag och gör till sina egna.

Fi vill:

- införa en basinkomst
Dock oklart om den ska gälla alla, kanske skuldsatta personer. Eller äldre. Eller kanske personer som arbetar inom vården?

- ha sex timmars arbetsdag med bibehållen lön
Måste utredas. Kanske gälla yrkesgrupper med höga sjuktal.

- att våldsutövare ska få hjälp genom ett obligatoriskt hbtq-, antirasistiskt-, funktions- och könsmaktsperspektiv
Samtidigt hävdas att hjälpen ska utgå från individens behov. Och om behovet inte är att undervisas i hbtq-perspektiv så...?

- problematisera köttätandet som norm
Fi vill vända på att kött är norm i vår föda och alltså skapa en ny norm (kan man vara normkritisk då?). Fi vill att kosten inom all kommunal verksamhet ska vara vegetarisk.

- rasera de strukturer som upprätthåller könsmaktsordning, rasism, klassklyftor och heteronormen
Det finns inget svar på vad detta betyder eftersom Fi:s politik "inte är höger eller vänster". Fi tar bara initiativ till en diskussion och vill "synliggöra och ifrågasätta" (men tydligen vet de inte riktigt vad).

- införa ett kommunalråd för mänskliga rättigheter och en jämställdhetsnämnd
Fi talar här om antidiskriminering, om barns kroppsliga integritet, om barns rättigheter i rättsprocesser och så vidare. Men det är väldigt oklart vad ett kommunalråd skulle göra rent konkret. Annat än att prata.

Övriga små godbitar:

- förbjuda akvariefiskar

- förbud mot cirkusar och zoon

- ett djurperspektiv i stads- och trafikplanering

- stärka papperslösas möjligheter till demokratiskt deltagande

- att motverka privatisering av det offentliga rummet


Sådana här idéer kan snart vara det som beslutas om i en nämnd nära dig. För nu sitter feministerna "på plats". De kan utgöra en styrande majoritet i bland annat Stockholm när Alliansen avgår. I delar av huvudstaden röstade mer än var tionde på stollarna. Hur många av dem som vill förbjuda akvariefiskar blir upp till statsvetarna att utröna.

För den som orkar finns Fi Malmös kommunpolitiska program att läsa här.

SD:s rekordtillväxt kan fortsätta

När Alliansen kom till makten 2006 hade Sverigedemokraterna just fått 2,9 procent av rösterna, alltså långt ifrån vad som krävs för att komma in i riksdagen. När de borgerliga partierna 2014 lämnar över makten står partiet på 12,9 procent.

Denna tillväxt på åtta år kan inte beskrivas som annat än explosionsartad. SD har växt snabbare än något annat parti lyckats med två val i rad. De har fördubblats två gånger under två mandatperioder.

Varje val brukar ha minst en tydlig vinnare bland småpartierna. 1998 var det KD och V. 2002 FP. 2006 gick alla borgerliga småpartier framåt, men då kom även SD in i riksdagen med god marginal.

I årets val fanns över huvud taget inga vinnare - förutom SD. Stefan Löfven blir statsminister med stöd av ett block som ökade med 0,2 procentenheter (vid den slutliga sammanräkningen ser det faktiskt ut att kunna bli så lite som 0,02). De kallar sig vinnare, men det är förstås en frisering av sanningen. Den där vänstervågen som alla talade om i våras blev inte ens en krusning.

Det finns ingen självklarhet i att SD:s snabba tillväxt kommer att fortsätta. Ett flertal faktorer kan hindra tillväxten. En är om partiet misslyckas med att framstå som annat än ett ilsket missnöjesparti befolkat av stollar.

Partiet tycks dock immunt mot skandaler. Landets största och mest inflytelserika medier gjorde ett ärligt försök att detronisera SD i valrörelsen. Expressen genom att i samarbete med vänsteraktvister hänga ut sverigedemokrater som trampat i klaveret, Sveriges Radio genom att bara timmar före den stora slutdebatten peka ut partiledaren Jimmie Åkesson som spelmissbrukare. SD mer än fördubblade sitt väljarstöd ändå.

En annan mer betydande faktor är förstås hur övriga partier kommer att agera, både politiskt och taktiskt. Genom att ha EU:s största asylmottagande och i-världens sämsta integration av utlandsfödda, har övriga sju partier lämnat invandringsfrågan helt i SD:s händer. SD har en lösning - de vill inte ha någon integrationspolitik utan helt enkelt stoppa mottagandet. Så länge inget av de övriga partierna erbjuder något trovärdigt alternativ, är SD faktiskt ensamt om en politik med både problemformulering och lösning.

I dagarna efter valet har en rad mer eller mindre insiktsfulla texter skrivits om orsakerna till SD:s framgångar. Frågan är om dessa insikter når partiledningarna. I synnerhet blir det intressant att se vilka slutsatser Moderaterna, som stod för det största tappet till SD, drar av väljarflykten. Det vi sett hittills, senast från Ulrika Karlsson, bådar inte gott på den punkten. Än så länge förmår inte M ens erkänna att de gjort ett dåligt val.

Det är omöjligt att spå en utgång i valet om fyra år (även om Åsa Linderborg säkert vill försöka igen). Men jag tror att om Moderaterna gör ett Juholt- och Sahlin-val när de väljer ny partiordförande till våren, om den nya regeringen upprätthåller migrationsöverenskommelsen (vilket är troligt eftersom MP ingick i den) och om integrationspolitiken fortsätter att vara så här usel och insiktslös, bäddar partierna för ännu en sverigedemokratisk framgång i valet 2018.

Då kan SD, givet att Moderaterna försvagas, bli näst största parti. Om detta sker kommer det svenska politiska landskapet helt att ritas om.

Läs även:
Uvell, Tino Sanandaji

Löfven sonderar terrängen

Sierskan

"När Juholt pratar lyssnar man. Talet innehöll inget konkret, men tonen, anslaget, var lika oemotståndligt som råttfångarens flöjtspel i Hameln. [...] Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd. Juholt är den första partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti."

Så här gick det när Åsa Linderborg tittade i sin spåkula 2011. Kan vara värt att tänka på när hon ger sig på politiska spådomar i framtiden...

För många blev SD enda alternativet

Sverigedemokraternas stora valframgång är ett lika hett ämne som hur Stefan Löfven ska få ihop en fungerande regering. Det är inte svårt att förstå varför när man ser välbetalda kulturkoftor som Johan Croneman visa på en helsida i DN Kultur att han inte har en aning om varför 13 procent valde SD.

I själva verket är orsakerna inte så komplicerade. Det handlar inte om att 780 000 svenska väljare blivit främslingsfientliga. Detta förstår uppenbarligen till och med vissa på Aftonbladet, alla kampanjer till trots. Vad det handlar om är att många väljare inte tycker sig ha ett annat alternativ.

Migrationsfrågan är viktig för SD:s väljare. Den som önskar en annan flyktingpolitik (för det är framför allting flyktingmottagandet det handlar om, inte arbetskrafts- eller annan invandring) hade faktiskt inget annat parti att rösta på i det här valet heller.

Men detta är långt ifrån det enda skälet till partiets valframgång. En väldigt stor del av SD:s väljare hyser ett lågt förtroende för politiker i allmänhet. SD har framgångsrikt utmålat sig som det enda oppositionspartiet. I flyktingpolitiken är de det. I försvarspolitiken likaså (vilket säkert varit en viktig fråga för många ex-moderater). Och nu tyder mycket på att deras fokus på äldrefrågor dessutom gav stor effekt bland pensionärerna.

Strategin inför valet 2010 var att tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Det fungerade inte. Strategin ändrades därför till att bemöta, bespotta och håna SD med vuvuzelor, saxofoner och talkörer. Det gjorde att partiet mer än fördubblades. Hur strategin ser ut inför de kommande fyra åren ska bli intressant att se.

Ty ju starkare medier, toppolitiker, debattörer och kulturpersonligheter tar avstånd från SD, desto skönare känns det för många att ge dessa försigpåare fingret. Människor som saknar plattformar i stora dagstidningar eller andra mediekanaler har en enda chans att visa sitt missnöje: på valdagen.

Jag tror att det rent politiskt finns flera tämligen enkla förklaringar till SD:s triumfval. Den ena är att övriga partier, frånsett Vänsterpartiet, klumpat ihop sig i mitten. Konfliktytorna har krympt, och årets val blev därför ett val mellan två statsministerkandidater som stod historiskt nära varandra. Det är inget reellt val för en väljare som vill se en förändring på en rad områden, exmepelvis det migrationspolitiska.

Den andra förklaringen är att Alliansen, de rödgröna och de stora medierna ignorerat några av de största utmaningarna som Sverige står inför, skönmålat situationen, mörkat fakta och faktiskt i flera fall farit med osanning.

Integrationsminister Erik Ullenhag har varit en stor tillgång för SD. Hans verklighetsbeskrivning har inte överensstämt med hundratusentals människors runt om i Sverige. Ullenhag har förlorat debatter mot både Jimmie Åkesson och Björn Söder, och gjort bort sig genom att hylla en invandringspositiv rapport som visat sig vara felaktig. Detta visade att han och den avgående regeringen egentligen aldrig var intresserade av fakta - bara av påståenden som stärker deras låsta tes.

Nu börjar det krypa fram lite insikter här och var, och det var väl på tiden. Övriga partier kanske skulle ha lagt förslag på hur integrationen ska fungera bättre? De borde nog ha, åtminstone någon gång, ha satt sin fot utanför Södermalm och mött den verklighet som är vanliga människors?

Aftonbladets reaktion efter valresultatet var mer instinktiv. Men den fåniga "Vi är 87 %"-kampanjen (för fyra år sedan var sloganen "Vi är 95%") och "Vi gillar olika (genom att håna dem som inte tycker som vi)" kommer inte att minska stödet för SD. Den gör tvärtom många ännu mer förbannade och ännu mer övertygade om att rösta tvärtom. Tro inte att SD har maximerat sin potential.

Ja, övriga sju partier har som synes en del att fundera på under de kommande fyra åren...

Läs även:
HAX, Tino Sanandaji

Nu måste MP stoppa datalagringen!

Miljöpartiet är ett av två riksdagspartier som varit konsekvent kritiskt mot övervakningsstaten. Det har inte hjälpt eftersom Alliansen har gjort upp med Socialdemokraterna, vilket gett oss både FRA-lag och datalagring av all vår elektroniska trafik.

Snart sitter MP i regeringen och kommer därmed få mer makt än någonsin tidigare. De kan ställa krav, ultimativa sådana. Detta är ett utmärkt tillfälle för miljöpartisterna att få upp övervakningsfrågorna på bordet.

Alliansregeringen tillsatte en lydig utredare som gav den svenska datalagringen grönt ljus, trots att EU-domstolen dödförklarat direktivet och flera medlemsstater böjt sig för detta utslag. Inget säger emellertid att Sten Heckschers slutsatser inte kan ifrågasättas eller ignoreras.

Nu har Miljöpartiet chansen att visa att deras kamp för den personliga integriteten i opposition var mer än bara vackra ord.

Upp till bevis!

Inga kommunister i regeringen

Stefan Löfven lovade aldrig Vänsterpartiet någonting före valet. Men Jonas Sjöstedt hade ändå hoppats på lite mer än kalla handen.

Löfvens vägran att ens förhandla med Vänstern inger respekt. Han kommer bilda regering med Miljöpartiet och vill inte göra sig beroende av kommunister eftersom Socialdemokraterna även kommer söka stöd över blockgränsen. Nu när Alliansens saga med all sannolikhet är all (även om det kommer ta ett tag för de borgerliga partiledarna att ta till sig detta faktum) öppnas möjligheter för blocköverskridande överenskommelser.

Det var en rasande Sjöstedt som proklamerade att Vänsterpartiets nu går i opposition. Löfvens vägran att sätta sig vid förhandlingsbordet med dem kan tyckas onödigt hård. Men V lär inte fälla en S-märkt budget när alternativet är Alliansens budgetförslag. Inte heller kommer V att rösta för någon annan som statsminister än Löfven. S har därmed lite att förlora på att göra Sjöstedt upprörd.

Allt detta förutsätter dock att Sverigedemokraterna inte gör gemensam sak med Alliansen. Jimmie Åkesson har sagt att SD ska lägga sin egen budget. Jag tror därför inte att de kommer att rösta på Alliansens förslag för att fälla Löfven.

Efter detta succéval finns liten anledning för SD att tvinga fram ett nyval. Löfvens första budget bör därför vara någotsånär säker.

Men det blir en skakig regering. S+MP är mindre än allianspartierna och SD:s roll som vågmästare har stärkts. Räkna med oheliga allianser när allianstänket börjat släppa taget om borgerligheten.

Gårdagens mest positiva nyhet var att vi slipper kommunister i regeringen. Det är illa nog med gröna feminister.

Pungsparksvalet

Jag sov väldigt gott i natt. Eftersom jag är skadeglad till min natur var nattens valvakor ovanligt underhållande med idel stela leenden hos sju av åtta riksdagspartier.

Så var då alliansregeringens saga all. Och förmodligen även Alliansen som politiskt projekt. Reinfeldt avgår som regeringschef och moderatledare. Det sistnämnda kom som en överraskning. Jag hade räknat med att Reinfeldt skulle avvakta åtminstone några månader. Att beskedet kom redan på valnatten betyder att han helt och hållet smiter från ansvaret som förlorare. Reinfeldt sänder signalen att någon annan får röja upp i partiet.

Gårdagens val var ett riktigt pungsparksval. En protest mot Reinfeldt - Moderaterna tappar nästan 7 procentenheter och förlorar makten i bland annat Stockholm. En protest mot regeringen - samtliga allianspartierna backade. Men också en protest mot de rödgröna, som ser ut att ha stått stilla jämfört med förra valet.

Det är på så vis ett udda valresultat. Stefan Löfven blir statsminister efter att nästan ha tangerat det historiskt dåliga valresultatet från 2010. Miljöpartiet kommer, med all sannolikhet, för första gången att sitta i en regering - trots att partiet närmast kollapsade i valrörelsen och med nöd och näppe lyckades bli fjärde största parti. Att valframgången uteblev för Löfvens tänkta samarbetspartners är förstås bra. Det stärker honom i regeringsförhandlingarna.

Att Fi missade fyraprocentsspärren var väntat, och att de fick ett så pass starkt stöd som 3,1 procent var förmodligen en anledning till att V inte förmådde lyfta under Jonas Sjöstedts ledning. Den rödgröna valsegern såg klar ut, vilket gjorde att många vågade rösta rosa. Därmed fick vi precis det resultat som många inom vänstern varnat för: ingen rödgrön majoritet och Fi utanför riksdagen.

Desto mer illavarslande är det att de rosa extremisterna tar plats i Stockholms stadshus och även får mandat i Göteborg och Malmö. Som Stockholmsbo förfäras jag över att det nu lär bildas en rödgrönrosa majoritet. Det kommer betyda fler genusprojekt och slöseri med skattemedel.

SD och MP slogs om platsen som tredje största parti. I slutändan var detta ingen tuff match. SD blev nästan dubbelt så stora som MP. Månne blev det i valrörelsen uppenbart för väljarna hur tossiga Fridolin och Romson är (det vore intressant att se om Romsons eget talibantal i Almedalen fick vissa att tänka om).

SD är förstås den solklara vinnaren, och partiets utveckling runt om i Sverige är intressant. De växte i stora delar av landet i förra valet, men nytt är att de nu vuxit även i traditionella arbetarkommuner i Norrland. I mitt gamla hemlän Jämtland ökade SD från 3,8 till 7,3 procentenheter. I Norrbotten fick SD 11, i Västerbotten 7,3 och Västernorrland 10,8 procent. Detta är något nytt. Samtidigt kammade SD hem hela 10,7 procent i Stockholms län, även om fördelningen är väldigt ojämn.

780 000 svenskar har röstat på SD. Det blir allt svårare att hävda att partiet är rasistiskt och dess väljare främlingsfientliga. Det lockade främst väljare som tidigare röstat på M och S. Väljare som blivit kräktrötta på övriga partier och inte såg något annat alternativ än SD.

Budskapet sent i går från en rad partiföreträdare, såväl nya som föredettingar, var att övriga sju partier ska fortsätta isolera SD från allt inflytande. Detta är väljarförakt. Men det är också ganska korkat på sikt. Tror de att SD:s väljare kommer få större förtroende för de andra partierna på detta sätt?

Att fortsätta isolera SD och kalla dess väljare främlingsfientliga är snarare ett utmärkt sätt att ge Jimmie Åkesson 20 procent i valet 2018.

Här kan du kolla hur just ditt kvarter röstade.

Läs även:
Cornucopia, Fnordspotting

Bästa tänkbara valresultat

Sossemoderaterna backar. Sossarna gör ett nytt katastrofval. Miljöpartiet rasar samman efter att med stort självförtroende ha siktat på att bli tredje största parti. Vänsterpartiet ligger i princip stilla, trots partiledarbyte. Och Fi kommer inte in.

Samtidigt blir Sverigedemokraterna vågmästare. Ett härligt parlamentariskt kaos väntar. Detta är det bästa tänkbara valresultat med de givna förutsättningarna.

Vi slipper Beatrice Ask. Vi slipper Erik Ullenhag. Vi slipper också Fredrik Reinfeldt, som förmodligen kommer avgå som moderatledare inom inte alltför lång tid.

Detta blir en nöt att bita i för Stefan Löfven. Miljöpartiet ser inte ut att göra ett bra val, vilket gör att S+MP+V inte räcker för att ens närma sig en riksdagsmajoritet. Första prövningen kommer vara den första budgeten. Som SD kan fälla.

Det blir roligt det här.

Skit på dig!

Nu är det bara att bestämma sig

Den traditionella slutdebatten är avklarad och en vecka av intensivt debatterande kan läggas till handlingarna. Nu är det bara att bestämma sig.

Annie Lööf har haft motvind under lång tid, men hon har klivit fram i valrörelsen, varit vass i debatter och säkerligen vunnit en hel del väljare på detta. Lööf har tänt till och gett skarpa svar. Hon har framstått som påläst och kunnig, även om överlämningen till Stefan Löfven i TV4-debatten var väldigt fånig.

Detta ökar inte mitt personliga förtroende för Annie Lööf eller Centerpartiet eftersom jag hellre tittar på hur ett parti röstar i praktiken, och inte bara hur det klarar sig i en debatt.

Även Jan Björklund var bra i gårdagens debatt. Ömsom vass, ömsom raljant fick han in ett antal smockor på oppositionen. Problemet är att Folkpartiet är ett feministiskt sosseparti som är uteslutet för en liberal väljare.

Gårdagens debatt belyste hur små skillnader det egentligen är mellan blocken. Stefan Löfven är inget att hota med. Det har Alliansen insett. Därför försöker de skrämmas med hans tänkta regeringspartners. Det går bättre. Såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet har en politik som hotar företagande, skola, försvar och tillväxten.

Löfven stod för ännu en svag insats i går. Han är fortfarande mycket mer facklig förhandlare än partiledare, och det ligger honom särskilt mycket i fatet i debatter. Reinfeldt har inte haft några som helst problem med att hantera S-ledaren.

Löfvens enda styrka är hans lugn och ständigt utsträckta hand till samarbete. Det sprider ändå någon sorts trovärdighet. Men problemet är åter att han tvingas dela kupé med miljöpartister och vänsterpartister.

Integrationsdebatten blev som vanligt en debatt om allt annat än just integration. Ty även om såväl vänstersidan som Alliansen betonade vikten av att flyktingar snabbare kommer i arbete presenterade ingen av dem ett enda konkret förslag på hur detta ska gå till. Sanningen är ju att mediantiden för flyktingar att bli självförsörjande har ökat under senare tid, precis som antalet orter som klassas som utanförskapsområden.

Det är därför försåtligt av Reinfeldt att upprepa att si och så många fler invandrare har ett jobb att gå till i dag jämfört med 2010. Ty han nämner inte ett ord om hur många som inte jobbar. Den siffran är nämligen inte så smickrande.

Jimmie Åkesson blixtrar till i integrationsdebatterna. Han gjorde ånyo ett klargörande i gårdagens debatt. Om invandringspolitiken sköts på ett bra sätt, det vill säga om mottagandet fungerar, människor lär sig svenska och får sin utbildning validerad, behövs ingen integrationspolitik. Då ska människor kunna klara sig själva. Och det måste väl ändå vara målet?

Till skillnad från övriga partier vill SD ha lika rättigheter för alla, oavsett ursprung. Det betyder att de motsätter sig en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som s.k. instegsjobb, och vill att alla ska konkurrera på samma premisser (detta framkommer även i den minst sagt hetsiga debatten mellan integrationsminister Ullenhag och SD:s partisekreterare Söder).

Det är egentligen en rätt libertariansk tanke. Lika rättigheter för alla, samma premisser för alla. Kom till Sverige om du vill, men lär dig språket och försörj dig själv. Det vinner alla på.

Jag tror att Sverige behöver en rad genomgripande reformer på både arbets- och bostadsmarknaden. Dessa skulle kunna kodas som integrationsreformer, men de är nödvändiga oavsett om Sverige tar emot flyktingar eller inte.

En sak är dock tämligen glasklar: Störst flyktingmottagande av alla EU-länder och sämst integrationspolitik av alla i-länder är en synnerligen dålig kombination. Alliansen och de rödgröna har duckat för denna verklighet under hela valrörelsen. Därför kommer den hjälpa SD att göra ett rekordval i morgon.

Allt tyder på maktskifte, även om medierna försökt skapa lite spänning på slutet genom att pusha de mätningar som visat på ett minskande gap. Inte en enda mätning har dock sagt att det är dött lopp. Det enda som varierat är storleken på de rödgrönas övertag. Vi kan alltså räkna med rödgrön valseger, alltså annat vore sensation.

Jag kan leva med Löfven som statsminister. Viktigast just nu är att Fi hålls utanför riksdagen. Sverige kan vakna upp till ett riktigt mardrömsscenario på måndag med en rödgrönrosa riksdagsmajoritet. 

Tidigare bloggat:
Därför ska du INTE rösta på Fi på söndag
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Åkesson gillar att spela - och?

Sveriges Radio släppte i dag vad de själva förmodligen betraktar som ett jättescoop. Partiledaren för Sverigedemokraterna har spelat bort en halv miljon kronor bara i år.

Experter fäller omdömen om Jimmie Åkessons spelvanor. Slutsatsen är klar: Han måste söka hjälp (i Sverige ska man söka hjälp för allting).

Först och främst måste man fråga sig om Åkessons spelvanor är ett allmänintresse. I viss mån kan jag nog tycka det eftersom han aspirerar på regeringsmakten i egenskap av partiledare för ett parti som kanske blir det tredje största i söndagens val. Det blir en fråga om trovärdighet som politiker.

Å andra sidan är SR:s vinkel uppenbart moralistisk. Det anses lite fult att spela om pengar i Sverige. Det är delvis därför vi har ett spelmonopol med den fåniga sloganen "Spela lagom".

Att Åkesson spelat bort pengar är tydligen värre än att som den tidigare socialdemokratiske politikern Jan Emanuel Johansson lägga miljoner på lyxbilar och båtar. Även om båda gjorde det med pengar de själva tjänat ihop.

Att bli uppringd av en reporter från radion och få frågor av detta slag kan inte vara lätt. Åkesson hade kunnat få panik och slängt på luren. Gjort bort sig i chock eller ilska. I stället svarade han lugnt och sakligt på frågorna och ringde sedan själv upp för att utveckla sitt svar. Oväntat professionellt hanterat, måste jag säga.

I dessa tider av läckor och intrång är det förstås också intressant att fråga sig hur SR fick tag i Jimmie Åkessons kontouppgifter. Det ville reportrarna naturligtvis inte berätta i dag.

Jag är inte helt säker på att detta behöver vara till nackdel för SD i valet, även om offentliggörandet två dagar före valdagen självfallet hade det syftet.

Åkesson kommer givetvis att tråkas av sina politiska motståndare (även om partiledarna brukar avhålla sig från sådant), men det är å andra sidan så hans politiska vardag ser ut.

Bahnhof anmäler staten till EU-domstolen

Internetoperatören Bahnhof anmäler tillsammans med 5 juli-stiftelsen den svenska staten till EU-domstolen för fördragsbrott i och med den fortsatta datalagringen.

Detta är bra. Och viktigt. Människor som inte är skyldiga för brott ska inte rutinmässigt övervakas. Information om oss som inte är helt nödvändig för den tjänst vi köper (just i fallet telefoni och internet) ska inte lagras.

Såvitt känt är det bara Bahnhof som vägrar att lagra trafikdata. De stora giganterna - Telia, Tele2, Telenor med flera - lagrar.

Företrädare för branschen blev uppläxade av justitieutskottet när det visade sig att flera operatörer tyckte att rättsläget var osäkert sedan EU-domstolen dödförklarat datalagringsdirektivet men regeringens egen utredare gett den grönt ljus i Sverige. Johan Pehrson (FP) var som en pitbull och nästan lite mer dryg än vanligt (vilket är en bedrift).

Nu har alltså alla utom Bahnhof fallit in i ledet. Därför är beslutet att anmäla regeringen till EU-domstolen särskilt välkommet.

Via HAX får vi veta att 5 juli-stiftelsen lanserat en ny krypterad chattjtänst. Gratis och säker. Kolla in den!

Det är dags att börja ta privatlivet på lite större allvar.

Läs även:
HAX

Håll politikerna borta från skolan

Diskussionen om vilka partier som ska vara välkomna till skolorna fortsätter. Vid ett uppmärksammat fall i våras blockerades ingången till Globala gymnasiet på Södermalm av elever när Sverigedemokraternas ungdomsförbund skulle komma på besök, trots att SDU var inbjudet av skolans rektor.

JK Anna Skarhed visar sedvanligt dålig fingertoppskänsla när hon hävdar att skolor bör kunna neka "extrema partier" att komma på besök. Saken ska nu utredas.

Ty genast uppstår frågan vad ett "extremt parti" är och vem som ska definiera detta. Feministiskt initiativ är i allra högsta grad ett extremt parti. Många skulle även kalla Miljöpartiet extrema i vissa frågor. Men något säger mig att Skarhed inte avser Fi och MP utan snarare SD och SvP när hon använder epitetet "extrema". Hur görs med Kommunistiska partiet, Revolutionär Kommunistisk Ungdom eller för den delen Ung Vänster, som ju är kommunistiskt?

En idé är att låta alla skolor bestämma saken helt fritt, och då även kunna neka "icke extrema" partier respektive släppa in vilka de vill.

Men den enklaste lösningen vore att hålla politiska partier utanför skolan helt och hållet. Samhällsinfomation kan ges sakligt under lektionstid. Studiebesök kan läggas hos partier av olika färg. Och under valrörelser finns tillräckligt med information att få både i valstugor och på nätet för den som är intresserad.

Idén med bokbord på skolorna är förlegad.

Tidigare bloggat:
Demokrati i skolan

Researchgruppen ett hot mot det öppna samhället

Kriminella Researchgruppen bedriver i samarbete med Expressen ett korståg mot anonyma näthatare. De delade på en Guldspade för det arbetet.

Eftersom det är valår har fokus legat på att avslöja sverigedemokratiska företrädare som rasister och hänga ut dem. Detta har varit en välplanerad del i mediernas sätt att bekämpa SD.

Nu påstår sig Researchgruppen även ha fått tillgång till Flashbacks databas. Detta är oerhört graverande. Flashback utmålas i medierna som en kloak, ett skumt tillhåll för extremister och näthatare. Men det är så mycket mer än så.

Flashback är en yttrandefrihetens sista utpost i dagens känsliga klimat. En plats där väldigt privata och personliga frågor diskuteras öppet. Där människor erkänner missbruk och psykisk ohälsa och stöttar varandra. Där pedofiler kommer ut och ber om hjälp och stöd. Där ungdomar talar om sexuella övergrepp och svårigheter i livet.

Enligt företrädare för Researchgruppen har minst en tidning visat intresse för materialet. Det krävs inte så mycket tankeförmåga för att dra slutsatsen att det högst sannolikt är Expressen (på tal om kloaker). Totalt ska det röra sig om "ett par hundratusen" konton.

Många har reagerat med bestörtning över uppgifterna. Vi vet ännu inte om de stämmer och vad som i så fall kommer att publiceras. Bara att publiceringar kommer att skada enskilda individer, vilket förstås är poängen.

Neos Andreas Ericson frågar sig vad det egentligen är för politisk klimat vi har skapat. Ja, det kan man sannerligen undra. Ett skammens och intoleransens klimat. Ett klimat där journalistik som går ut på att förnedra människor offentligt belönas med priser.

Researchgruppen är nämligen inte ensamma. Robert Aschberg har gjort en programidé (Trolljägarna) av att spåra upp dem som skrivit kränkande eller olämpliga saker på nätet och dra ned brallorna på dem framför kameran. Vi förväntas skratta och känna att där fick de minsann så de teg.

Jag trodde att den sortens låg TV-underhållning hörde det tidiga 90-talet till, då Gert Fylking klädde ut sig till hund och juckade på folk och då det var fistävlingar på bästa sändningstid i TV3. Men icke. Välkommen till 2014.

För denna utveckling kan jag bara känna avsky.

Läs även:
Fnordspotting, Anna Troberg, Anna Troberg 2

Därför ska du INTE rösta på Fi på söndag

Många röstade på Feministiskt initiativ i EU-valet. Partiet kom in i parlamentet med ett mandat. Nu spår Gudrun Schyman att Fi även ska komma in i riksdagen och bli vågmästare.

Du som funderar på att rösta på Fi - kanske för att du gjorde det i EU-valet eller bara för att du är trött på övriga partier - fundera ett varv till. Läs vad partiet vill, inte bara vad Schyman säger i debatter.

Det räcker inte att vara feminist för att lägga sin röst på Fi. Man måste också stå väldigt långt till vänster och ha en extremkollektivistisk människosyn. Är man dessutom genuint ointresserad av nationalekonomi underlättar det definitivt.

Fi:s ekonomiske talesperson Kenneth Hermele medger att partiets ekonomiska politik är ofullständig. "Vi utgår från att ekonomin är igång och så vill vi vrida om det", förklarar han. Schyman har tidigare föraktfullt kallat budgetförslag för "kamrersliknande räkneövningar".

Detta är samma logiska kullerbytta som övriga vänsterpartier gör. De utgår från dagens tillväxtsiffror i sina prognoser, trots att de själva är tillväxtfientliga och har en politik som kommer att vara direkt skadlig för företagandet och tillväxten i samhället. Vi kan konstatera att Fi är ett högskatteparti, faktiskt värre än Vänsterpartiet.

Fi vill:

- höja inkomstskatten med 18 miljarder mer än S
- höja arbetsgivaravgiften
- återinföra gåvoskatten
- återinföra arvsskatten
- återinföra förmögenhetsskatten

Fi har också en grumlig syn på yttrandefrihet. I tidningen Journalisten fick partierna frågan om det ska inrättas ett medieråd med makt att bötfälla publicister. Alla svarade bestämt nej. Utom Fi, som tycker att man ska följa den argentinska modellen med ett "observatorium" som granskar mediernas efterlevnad av exempelvis jämställdhetsmål.

Vid grova överträdelser, det som Fi kallar "medialt våld", ska enskilda publicister kunna beläggas med skadestånd. Fi vill alltså ha ett råd som granskar vad medierna skriver och straffar dem som skriver sådant Fi inte gillar.

Fi vill att just deras perspektiv ska genomsyra (ett ord psom återkommer ofta i partiprogrammet) hela samhället. På alla tänkbara områden. I stort och smått ska partiets idéer och inställning (eller "kunskap" som Fi självt kallar det) pådyvlas andra.

Därför vill Fi bland annat:

- verka för att alla reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla "konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv"

- verka för en ökad satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön inom kvinnodominerade arbetsområden (trots att nästan alla som dör på jobbet är män)

- verka för att Arbetsförmedlingen i sitt arbete med arbetslöshetsfrågor problematiserar konsekvenserna av kvinnors underordning (eller så kan ju AF förmedla jobb i stället)

- verka för att utbildningen i förskola, fritidshem, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning och universitetsutbildningar alla får ett obligatoriskt könsmakts-, funktionalitets-, hbtq- och antirasistiskt perspektiv, samt genomsyras av normkritisk pedagogik

- verka för alla elevers rätt till professionell vägledning genomsyrad av genus- och funktionalitetsperspektiv, antirasistiskt och ett normkritiskt perspektiv (viktiga inslag i en studievägledares arbete, förstås)

- frysa mäns löner så att kvinnor kan "komma ikapp"

- oavsett bransch - montera ned hela den traditionella säkerhetspolitiken och fokusera på hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer

- verka för en total översyn av resurstilldelningssystemet för högre utbildning ur ett

könsmaktsperspektiv (mer pengar till kvinnodominerade utbildningar?)
 

- verka för att SFI-undervisningen ska utgå från ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv (kommer säkert hjälpa alla att lära sig svenska mycket snabbare)

- verka för att utbildning kring alkoholens roll ur ett könsmaktsperspektiv genomförs för all personal inom skola, socialtjänst och all behandlingsverksamhet

- verka för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering (detta betyder i klartext att alla restauranger och små butiker måste handikappanpassas för att inte fällas)

- verka för att kulturen genomsyrar alla de övriga politikområdena - verka för en feministisk utvärdering av sexköpslagen (en sådan har ju redan gjorts?)

- avskaffa LOV

- verka för ett förbud mot reklam för strippklubbar

- motverka spridningen av pornografi (nätcensur, någon?)

- verka för att minderåriga ska få byta juridiskt kön och få könskorrigerande vård efter sedvanlig utredning

- ge rättsväsendet obligatorisk utbildning om våld, sexism, rasism och mänskliga rättigheter

- verka för att inkludera kön samt transpersoner i lagstiftningen om hets mot folkgrupp och att hetslagstiftningen ska utformas med ett tydligt strukturellt perspektiv

- omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster

Så här fortsätter det. Men vi stannar där. Fi:s partiprogram bjuder förstås på mer, men allt är i samma anda.Genomgående i Fi:s politik är att samhället ska stöpas om efter deras idéer om antirasism, antidiskriminering, normkritik och genus.

Fi vill alltså ändra på människor. Tvinga dem att tänka "rätt". Det finns helt enkelt inte plats för några andra perspektiv i Feministiskt initiativs Sverige.

Fi är ett auktoritärt parti. Det propagerar för censur, förbud och tvång. Det är deras väg eller ingen väg. Gör en insats och håll detta parti utanför landets lagstiftande församling på söndag!

Tidigare bloggat:
Feministpopulisterna