Kvinnans bejublade revansch

Framtiden tillhör kvinnorna, hävdas det ibland. Hanna Rosin skrev rent av om "mannens undergång".

Även om mannen som både biologisk och kulturell varelse nog inte lär vara på utdöende, tycks utvecklingen onekligen visa på en ljus framtid för världens kvinnor, i synnerhet i jämförelse med hur det historiskt har sett ut. Om man nu måste ställa könen mot varandra (och det gillar vi som bekant i Sverige).

Kvinnor lever längre än män. Totalt sett tar fler kvinnor än män universitetsexamen. Då talar vi inte bara om länder som Sverige, Norge och Tyskland utan också om Iran. I Kina är snart varannan student kvinna, i Indien är situationen likartad. På ett globalt plan ser vi också alltfler kvinnliga politiska ledare, även om finansvärlden fortfarande är ett manligt tillhåll.

Att kvinnor får det bättre runt om i världen, efter att ha levt i ofta förtryckande patriarkala system med olika rättigheter för könen, är naturligtvis oerhört positivt. Men jag är lite nyfiken på vilket egenvärde det finns i att kvinnor är mer framgångsrika än män.

Jag förstår att Per Schlingmanns och Kjell A Nordströms text på DN Debatt är ett sätt att pusha en ny bok, men perspektivet blir lite besvärande.

De avslutar:

Ett nytt slags världsordning växer fram där städer och kvinnor i städer går främst. En viktig politisk frågeställning framöver borde vara hur Sverige och svenska städer kan leda denna utveckling.

Det är som om det ligger något naturligt gott i att kvinnor klarar sig bättre än män. Om förhållandet varit det motsatta, hade det varit underförstått att det föreligger en obalans här. En obalans som måste åtgärdas med politiska verktyg.

Nu betraktas obalansen i stället som något "gott", kanske som en revansch för kvinnan i världen. En revansch som vi måste bejaka.

Detta perspektiv är den sannolika förklaringen till att pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan inte blivit en större fråga. Det som i medierna beskrivs som skolans kris rent generellt är i första hand pojkarnas kris. Men det förklarar också varför mäns självmord inte lyfts fram ur ett genusperspektiv medan kvinnlig psykisk ohälsa gör det.

När allt kommer omkring är det inte alls förvånande att just Schlingmann, en av upphovsmakarna av det nymoderata projektet (som även inkluderade att komma ut som ett feministiskt parti), skriver en sådan här text.

Jag har en känsla av att vi kommer få se fler debattinlägg av detta slag framöver. Om kvinnans revansch. Om mannens framtida underordning. Och det goda i denna utveckling.