För många blev SD enda alternativet

Sverigedemokraternas stora valframgång är ett lika hett ämne som hur Stefan Löfven ska få ihop en fungerande regering. Det är inte svårt att förstå varför när man ser välbetalda kulturkoftor som Johan Croneman visa på en helsida i DN Kultur att han inte har en aning om varför 13 procent valde SD.

I själva verket är orsakerna inte så komplicerade. Det handlar inte om att 780 000 svenska väljare blivit främslingsfientliga. Detta förstår uppenbarligen till och med vissa på Aftonbladet, alla kampanjer till trots. Vad det handlar om är att många väljare inte tycker sig ha ett annat alternativ.

Migrationsfrågan är viktig för SD:s väljare. Den som önskar en annan flyktingpolitik (för det är framför allting flyktingmottagandet det handlar om, inte arbetskrafts- eller annan invandring) hade faktiskt inget annat parti att rösta på i det här valet heller.

Men detta är långt ifrån det enda skälet till partiets valframgång. En väldigt stor del av SD:s väljare hyser ett lågt förtroende för politiker i allmänhet. SD har framgångsrikt utmålat sig som det enda oppositionspartiet. I flyktingpolitiken är de det. I försvarspolitiken likaså (vilket säkert varit en viktig fråga för många ex-moderater). Och nu tyder mycket på att deras fokus på äldrefrågor dessutom gav stor effekt bland pensionärerna.

Strategin inför valet 2010 var att tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Det fungerade inte. Strategin ändrades därför till att bemöta, bespotta och håna SD med vuvuzelor, saxofoner och talkörer. Det gjorde att partiet mer än fördubblades. Hur strategin ser ut inför de kommande fyra åren ska bli intressant att se.

Ty ju starkare medier, toppolitiker, debattörer och kulturpersonligheter tar avstånd från SD, desto skönare känns det för många att ge dessa försigpåare fingret. Människor som saknar plattformar i stora dagstidningar eller andra mediekanaler har en enda chans att visa sitt missnöje: på valdagen.

Jag tror att det rent politiskt finns flera tämligen enkla förklaringar till SD:s triumfval. Den ena är att övriga partier, frånsett Vänsterpartiet, klumpat ihop sig i mitten. Konfliktytorna har krympt, och årets val blev därför ett val mellan två statsministerkandidater som stod historiskt nära varandra. Det är inget reellt val för en väljare som vill se en förändring på en rad områden, exmepelvis det migrationspolitiska.

Den andra förklaringen är att Alliansen, de rödgröna och de stora medierna ignorerat några av de största utmaningarna som Sverige står inför, skönmålat situationen, mörkat fakta och faktiskt i flera fall farit med osanning.

Integrationsminister Erik Ullenhag har varit en stor tillgång för SD. Hans verklighetsbeskrivning har inte överensstämt med hundratusentals människors runt om i Sverige. Ullenhag har förlorat debatter mot både Jimmie Åkesson och Björn Söder, och gjort bort sig genom att hylla en invandringspositiv rapport som visat sig vara felaktig. Detta visade att han och den avgående regeringen egentligen aldrig var intresserade av fakta - bara av påståenden som stärker deras låsta tes.

Nu börjar det krypa fram lite insikter här och var, och det var väl på tiden. Övriga partier kanske skulle ha lagt förslag på hur integrationen ska fungera bättre? De borde nog ha, åtminstone någon gång, ha satt sin fot utanför Södermalm och mött den verklighet som är vanliga människors?

Aftonbladets reaktion efter valresultatet var mer instinktiv. Men den fåniga "Vi är 87 %"-kampanjen (för fyra år sedan var sloganen "Vi är 95%") och "Vi gillar olika (genom att håna dem som inte tycker som vi)" kommer inte att minska stödet för SD. Den gör tvärtom många ännu mer förbannade och ännu mer övertygade om att rösta tvärtom. Tro inte att SD har maximerat sin potential.

Ja, övriga sju partier har som synes en del att fundera på under de kommande fyra åren...

Läs även:
HAX, Tino Sanandaji