Varför hata?

Det finns något som förbryllar mig med vänstern. Det är hatet. Oresonligheten. Och de ständiga markeringarna.

Jag tror inte att valresultatet kommer att råda bot på detta. Tvärtom. Hatet lär öka. Och då menar jag inte rasistiska stollars näthat utan det av etablissemanget accepterade hatet. Det fina hatet. Ty nu har ett av de mest extremistiska partierna i rikspolitiken, Fi, blivit så pass stort att det får partistöd. Nu kommer deras företrädare få lön för att hata och sprida dynga.

Ett exempel på vänsterns behov av att markera och posera fick jag när jag i fjol deltog vid tioårsminnet av euroomröstningen. På plats fanns såväl borgerliga företrädare som politiker på vänsterkanten. Motståndet var ju blocköverskridande, och det var stort att se politiska krafter lägga åsiktsskiljaktigheter åt sidan för att kampanja för en gemensam sak (även om det skedde i egna kampanjorganisationer).

Leif Pagrotsky var där. Jonas Sjöstedt höll tal och fick artiga applåder men applåderades särskilt ivrigt av Josefin Brink med väninna. De var däremot noggranna med att inte applådera någon av de borgerliga företrädarna.

En anhörig var för många år sedan aktiv i ett av de borgerliga partierna i kommunalpolitiken. Hon berättade att socialdemokraterna och vänsterpartisterna alltid markerade mot de borgerliga genom att inte fika vid samma bord. Så tramsigt beter sig alltså folkvalda politiker.

Att förvägras en applåd eller en fika är en sak. Hatet och oresonligheten som syns i sociala medier och på demonstrationer är desto värre. Och det förefaller tyvärr väldigt spritt.

Till och med i flera av årets Pridetåg - en festival för att hylla kärleken - spred vänsteraktivister hat och förakt för oliktänkande. Vänsterpartiets tåg gapade att Tobias Billström skulle deporteras. I Falun paraderades det med en banderoll som sa "Död åt SD och alla andra borgare". Detta är varken ett kärleksbudskap eller stöd för hbtq-rättigheter. Det är bara hat.

Ibland blir vänstern nästan en parodi på sig själv. Under valnatten visades bilder från Vänsterpartiets valvaka. När Jimmie Åkessons segertal sändes i SVT stod vänsterpartisterna med höjda nävar och skanderade den numera något slitna "Inga rasister på våra gator". Som om de plötsligt glömde att de inte befann sig i ett demonstrationståg utan på sitt partis valvaka.

Jag förstår inte. Varför detta hat? Varför denna ilska? Det är som om dessa människor går omkring och bär små vulkaner inom sig som bara väntar på att explodera.

Exemplen på hat är för många för att lista, men genom att lista pyttelitet urval vill jag visa hur illa det är ställt inom vissa kretsar.

Knäppfeministen "Kakan" Hermansson, som idkat härskattekniker i TV och dagligen beter sig allmänt vedervärdigt på Twitter, twittrade ACAB (All cops are bastards) efter att motdemonstranter skadat tre poliser under oroligheterna i Stockholm nyligen. Sveriges Radio tog avstånd från uttalandet och påminde om att "Kakan" är frilansare hos företaget.

Kvinnolobbyn hade för inte så länge sedan en kampanj som hette "Klippa kuken". En smula anmärkningsvärt, kan man tycka, eftersom Kvinnolobbyn tillsammans med andra feministiska rörelser ju säger sig stå för kärlek och jämställdhet. Kampanjen uppmärksammades i bloggosfären och på sociala medier, men lyftes aldrig av de större medierna.

Exemplen är många. Den där kärleken som bland andra Fi säger sig vilja sprida med sin politik är märkbart frånvarande när partiets anhängare och företrädare uttalar sig.

Foujan Rouzbeh stod på Fi:s riksdagslista. Hennes hyllning till Afa är inte så förvånande som den först kan verka. Under partiets EU-valvaka sjöngs nämligen Afa:s kampsång "Alerta, alerta, antifascista" av jublande feminister. Gränserna mellan den organiserade feminismen och den organiserade s.k. antifascismen tycks suddiga.

Moderaten Hanif Bali har vänstern svårt att hantera. En person med iranskt ursprung , icke-svenskt namn - och borgerlig! De har dock gjort det lätt för sig genom att håna honom. Han har blivit kallad "husneger" och betraktats som en nyttig idiot. Det är lättare att håna Bali än att bemöta honom i sak.

Manshatet är särskilt spritt i radikalfeministiska kretsar. Men när nästan alla partiledare stod i Almedalen och talade sig varma för jämställdhet utmålade de också mannen som ett problem i någon mån. Allra längst gick Miljöpartiets Åsa Romson, som slog fast att män inte bara är lata, de är också större miljöbovar än kvinnor. De flesta, förklarade Romson, är inte vita, heterosexuella män i medelåldern. De är människor.

Det som besvärar mig mest är inte hatet i sig utan acceptansen för det. Att ett språkrör för ett riksdagsparti kan kasta ur sig generaliseringar om och kollektivt skuldbelägga halva svenska befolkningen utan att någon i etablissemanget reagerar är anmärkningsvärt. Att Sveriges Radio bjuder in en sommarpratare som håller ett vänsterextremistiskt och hatfyllt propagandatal mot alla "borgare" visar hur på hur spridd acceptansen är i Sveriges största medier.

Detta är ett problem. Det politiska samtalet riskerar att gå förlorat och ersättas av något slags rännstenens hatriksdag. Hat förtär och äter upp människor inombords tills bara ett skal återstår. Ur hat kommer aldrig något gott.

Jag frågar mig ständigt varför så många ändå väljer att hata. Varför kan vi inte mötas på en intellektuell nivå? Varför räcker det inte med en saklig argumentation? Är det för tråkigt?

Om ni som ständigt hatar era meningsmotståndare verkligen hade så starka argument, om era idéer nu vore så överlägsna, hade ni inte behövt hata. Jag kan bara dra slutsatsen att era argument tryter. Att ni varken vill eller kan debattera.

Läs även:
Jämställdhetsfeministern