Fred?

FN:s generalförsamling godkände att Palestina uppgraderas till observatörsstat. Optimismen bland palestinierna verkar stor, men det är svårt att se hur detta ska förändra situationen särskilt mycket. Trots allt var det dock helt rätt beslut och alls inget att ifrågasätta.

Men hos Israel, som tillsammans med USA röstade emot, var det sura miner. Benjamin Netanyahu svarar nu med att godkänna byggandet av 3 000 nya bostäder på ockuperad mark.

Var det fred Israel ville ha?

Slutkapitlet om Saab

Efter flera förseningar kommer Saabs konkursförvaltare i dag äntligen in med sin förvaltarberättelse. I den uppges de rikta hård kritik mot Saabledningen. Bland annat förefaller de ha dragit slutsatsen att bolaget borde ha försatts i konkurs tidigare eftersom alla räddningsförsök var dömda att misslyckas.

Det är en märklig hållning. Victor Muller hade visserligen aldrig någon seriös affärsplan. Långsiktig finansiering saknades. Följden blev att Muller under hela sin tid som ägare och senare VD fick hoppa från tuva till tuva för att hålla bolaget vid liv. Anställda blev lidande. Kunder blev tveksamma.

Intressanter fanns. Kinesiska lastbilstillverkarna Youngman och återförsäljaren Pang Da hade varit drömkombinationen. Men när GM blockerade alla försök att sälja till ett kinesiskt bolag föll dessa planer. Det saknades dock varken vilja eller beslutsamhet och ingen kan hävda att Muller inte slogs in i det sista för att rädda Saab.

Att sitta med facit i hand och hävda att ledningen borde ha ansökt om konkurs redan i början av 2011 blir bara fånigt. Det är varje företagslednings ansvar att uttömma alla möjligheter innan någon konkursansökan görs. Fabriken stannade i april 2011 och därefter började jakten på en ny ägare. En jakt som tyvärr misslyckades på grund av att GM vägrade låta intressenter få tillgång till deras teknik.

Om Saab hade hunnit färdigutveckla Phoenixplattformen och haft flera modeller klara för lansering, hade företaget haft egen teknik att locka köpare med. Då hade Saab levt i dag.

Lite sorgligt är det, förstås, att veta vilka bilmodeller från Saab som aldrig blev verklighet eller hann börja tillverkas men aldrig säljas. Dit hör 9-5 SportCombi, suven 9-4X och Phoenixbaserade 9-3 samt storsuven 9-6X (se skissen ovan). Till skillnad från Volvo kunde Saabs ingenjörer det här med design.

Ett 70-tal bilar säljs nu på auktion.

Suven 9-4X tillverkades i Mexiko främst för den amerikanska marknaden.

Jag provsatt den på Saabs mässa i Nacka våren 2011. Den är läcker.

SD växer

Den som trodde att Sverigedemokraterna skulle förlora på alla skandaler bland förtroendevalda som uppdagats på sistone får tänka om.

I TV4/Novus senaste mätning når SD 8,6 procent, en statistiskt säkerställd uppgång med 2,1 procentenheter jämfört med oktobermätningen. Detta överensstämmer väl med DN/Ipsos mätning (8,5 procent) från förra månaden.

Novus tolkar resultatet som att SD ses som det enda oppositionspartiet. De plockar väljare från både Moderaterna och Socialdemokraterna och växer nu även i storstadsområdena.

Det är precis i denna situation partiet vill vara. Som utmanare. Den enda kritiska rösten. Det kan bli en svettig valrörelse för etablissemanget 2014.

Lägg ned RUT!

Jag tillhörde dem som ifrågasatte RUT-avdraget utifrån ståndpunkten att staten inte ska subventionera vissa branscher. Då gällde det framför allt städning, det som vänstern gillar att kalla "pigjobb". Sedan dess har avdraget vuxit i omfång.

Senaste tänkbara avdragsgilla områden är läxhjälp och bartenderjobb. Efter grönt ljus från Skatteverket ger sig även festfixarföretag in i RUT-karusellen. En tanke med RUT var att göra svarta städjobb vita. Frågan är dock hur stor den svarta läxhjälps- och festfixarverksamheten är. När kommer i så fall RUT-avdraget för sexuella tjänster?

Är det inte bra att det finns hjälp att få för föräldrar som inte har tid eller kunskap att hjälpa sina barn med läxorna? Absolut. Men varför ska övriga skattebetalare stå för notan? Är det något slags mänsklig rättighet att slippa hjälpa barnen med skolan och i stället lägga ut det på en extern aktör? Nej. Jag har alls ingen lust att sponsra detta. Staten ska se till att förutsättningarna för att starta och driva företag är de bästa möjliga - inte skattesubventionera vissa branscher i syfte att underlätta det så kallade livspusslet för vissa.

Från liberalt håll brukar det hävdas att företag som inte bär sig av egen kraft ska gå i konkurs. Skattebetalarna ska absolut inte bli lidande. Så argumenterades det för att skattepengar inte skulle ösas över Saab Automobile. Kan man inte på samma sätt argumentera för att branscher som inte bär sig utan stora skattesubventioner också borde se över sin verksamhet och existensberättigande?

Regeringen har hela tiden försvarat RUT och ROT med att det skapar jobb. Tja, några miljarder till bilindustrin hade säkert räddat jobb. Men hade det varit rätt?

Sexhandel - Frivillighet eller tvång?

I en förvånansvärt skarp och bra ledare kritiserar DN de tre kvinnoförbundsordföranden som på DN Debatt föreslog att svenskars sexköp ska kriminaliseras även när det sker utomlands.

DN konstaterar att det är en avgrund "mellan kvinnor i människohandel som i Lilja 4-Ever och låt säga danska eller tyska prostituerade utan missbruksproblem" samt att "det inte [är] en gradskillnad av frivillighet, det är en artskillnad". Detta är viktigt. Det finns en dålig ovana bland sexköpslagens allra ivrigaste försvarare att förvanska och förvränga hur det egentligen ser ut för att måla en bild av sexhandel som en arena för omänskligt kvinnoförtryck och rent slaveri. Inget annat.

Kvinnorna i tre av Alliansens kvinnoförbund är förstås inte ensamma om detta sätt att diskutera och debattera. Härom veckan lyssnade jag till Prostitutionsenheten i Stockholms stads redogörelse för sitt arbete och blev ganska förskräckt - om än inte ett dugg förvånad.

Jag skulle vilja dela in sexhandeln i tre grenar (även om också detta blir en grov förenkling):

1) Den frivilliga sexhandeln

2) Den problematiska sexhandeln

3) Människohandel för sexuella ändamål

Till kategori 1 hör de kvinnor och män som säljer sex på heltid eller deltid och på olika sätt är etablerade i samhället. De har studerat på högskola eller universitet, driver företag eller lönearbetar vid sidan om sitt sexarbete. De identifierar sig inte enbart som sexarbetare utan i lika hög grad som studenter, företagare och så vidare.

I kategori 2 hamnar de som på olika sätt far illa av sexarbetet. Hit hör många gatusexsäljare (den grupp som Prostitutionsenheten arbetar med) och resurssvaga personer som inte har kunskaper att sätta upp en egen hemsida utan hamnar i klorna på en hallick, är desperata efter pengar och har svårt att tacka nej till kunder. Denna grupp ligger i riskzonen för både fysisk och psykisk ohälsa och att utsättas för brott.

Återstår kategori 3. Här ingår alla som utsatts för tvång av utomstående att sälja sexuella tjänster. De har lurats till ett annat land med löften om ett arbete men tvingats sälja sex. De har utsatts för hot och våld, fråntagits identitetshandlingar och satts i skuld.

Dessa tre kategorier finns sannolikt i alla länder. Men den första kategorin pratas det väldigt lite om. De kommer inte i kontakt med vare sig socialtjänst eller polis och syns inte i de klassiska prostitutionsstråken. Denna grupp är därför ganska osynlig både för myndigheter och allmänhet. Men det betyder inte att dessa människor inte finns.

Det är nästan hopplöst att göra några säkra beräkningar, men jag vill mena att kategori 1 är den största gruppen. Det krävs heller ingen övermänsklig ansträngning för att komma i kontakt med dem. Om man nu är intresserad, vill säga. Varför ska det vara så oerhört kontroversiellt att påpeka att dessa tre olika kategorier faktiskt existerar?

Prostitutionsenheten nämner enbart kategori 2 och 3, drar både likhetstecken mellan dem och gör dem representativa för alla sexarbetare. Kritiker kan babbla om kvinnors lika värde hur mycket de vill. Det blir bara en feministisk floskel. Sexköpslagen har ändå aldrig handlat om säljarnas välbefinnande eller rättigheter. Utredaren Anna Skarhed (numera även JK) har torrt konstaterat att det kan ses som något positivt att sexsäljare klagar över en försämrad livssituation eftersom det kan få dem att lägga av med prostitutionen.

Försöken att exportera den svenska sexköpslagen till övriga världen går väl sådär. Nyligen sade Danmark nej till ett förbud. Sverige fortsätter att vara ett undantag, men många vill exportera den svenska sexualmoralismen till andra länder. Gärna via EU. De får nog börja acceptera att andra länder inte vill veta av den.

Läs även:
Sexmoralisterna framhärdar
Frivillig sexhandel

Vikten av en leksakskatalog

I Sverige är vi så upptagna med genusfrågor att en leksakskatalog kan få vissa att gå i taket. Om den anses sprida könsstereotypa föreställningar, vill säga.

För att undvika detta har företagen BR och Toys 'R' Us i år beslutat vända upp och ned på begreppen. I reklamen syns pojkar som leker med dockor och stryker kläder medan flickorna leker med traditionella pojkleksaker. Genusvetarna jublar. Slutsegern är inom räckhåll.

Bakgrunden till beslutet är tidigare anmälningar till Reklamombudsmannen för könsdiskriminerande reklam. Sloganen "bilar till killarna och prinsessor till tjejerna" gick minsann inte för sig. Kritiken var även hård i sociala medier.

Leksaksjättarna har upplevt att de måste anpassa sig, berättar försäljningsdirektören i ägarbolaget, och väljer därför i år könsneutral reklam. De har fått "utbildning och vägledning" av Reklamombudsmannen. Det låter väldigt svenskt.

Mest tycker jag att frågan fått alldeles för stora proportioner. Vem bryr sig om vad barnen leker med så länge de har kul? Om du som förälder tycker att det bryter mot genusvetenskaplig teori att din dotter klär sig i rosa och leker med dockor, klä henne i blått då och ge henne en leksaksbil i julklapp så är problemet löst. Något jäkla ansvar har väl även julstressande föräldrar.

Aja-baja!

Det sociala censurnätverket

Facebook är både fantastiskt - och skrämmande.

Det sociala nätverket är ett utmärkt sätt att hålla kontakt med (och ha koll på) vänner och bekanta. Jag har dock tidigare kritiserat Facebook för att ha blivit ett forum för narcissistiska utsvävningar, något jag personligen har lite svårt för. Själv använder jag mest Facebook för att kontakta människor och posta blogglänkar och trams.

Inget av det vi lägger upp på Facebook ägs av oss själva. Vi är helt och hållet i Facebooks våld. Och med 800 miljoner användare har det sociala nätverket växt till en mäktig aktör. Alla företag finns där och allt fler sajter kräver Facebookinloggning för att du ska kunna kommentera eller ta del av deras tjänster.

Facebook har regler för vad som får publiceras och inte. Jag får erkänna att jag själv har avstått från att publicera vissa saker av rädsla för att det bryter mot reglerna. Ty när Facebook utan förvarning raderar en bild på någon som sitter i ett badkar (utan att visa några intimare kroppsdelar) blir det tydligt hur rigid censuren är. Det är många som har fått sina konton spärrade efter att ha lagt upp bilder som enligt Facebook bryter mot användaravtalet.  

Är det då detta ett problem? Vi väljer väl själva om vi vill vara med? Jo, så klart. Men censuren påminner faktiskt en del om den censur som den kinesiska regimen bedriver på nätet och Weibo (Kinas svar på Twitter). Den är förstås i första hand politisk, men är lika hård mot material som anses stötande och omoraliskt.  

Även i Kina går det utmärkt att blogga, twittra och skriva artiklar så länge du håller dig till "användarreglerna". Yttrandefrihet är bara en illusion om den begränsas på detta sätt.  

Problemet är att användarrreglerna kan ändras när som helst, hur som helst. Härom året ändrade Google sina regler och vi som användare fick godkänna dem. Hur många läste igenom dem noggrant och funderade länge innan de klicka på "godkänn"? Som användare har man inte mycket till val eftersom Facebook och Google är så enormt stora. Ska du skrota din Gmail och ditt YouTubekonto bara så där? Vad är alternativet?  

Det finns ingen garanti för att Facebook i framtiden inte kommer att börja peta i vad vi skriver och tillrättavisa oss när vi skriver om politiskt känsliga saker. Allt som behövs är ju faktiskt bara en liten ändring i användarreglerna. Och att du klickar på "godkänn".  

Läs även:
Livet i skyltfönster

Manning inför rätta

I dag ska Bradley Manning, anklagad för spioneri och landsförräderi efter att ha avslöjat övergrepp av den amerikanska militären, framträda inför en militärdomstol i Maryland.

Manning, som utsatts för tortyrliknande behandling under tiden han suttit inspärrad, väntas erkänna vissa brott men neka till spioneri och landsförräderi.

Utsikterna för en frikännande dom eller ens ett kortare fängelsestraff är inte särskilt goda. Allt annat än livstid skulle kännas som en stor överraskning.

Ondskan vi tror på

Ända sedan andra världskriget och nazisternas folkmord har vi försökt förstå hur en civiliserad stat i hjärtat av Europa kunde förvandlas till en terrorregim som beslutar utrota ett helt folk.

Personligen tror jag att människan är kapabel till i stort sett vad som helst under vissa särskilda förutsättningar. Vi måste också inse att det första lilla steget mot ett folkmord är att skapa och sedan fjärma sig från den andre, vilket sker i mobbningssituationer på vilken skolgård som helst runt om i världen. Vi har i oss att dela upp och kategorisera andra människor.

Ondskan är banal, förklarade Hannah Arendt. Psykologerna Alexander Haslam och Stephen Reicher vid University of Queensland i Australien respektive University of St. Andrews i Storbritannen omvärderar i sin forskning tidigare hypoteser om den banala ondskan. I stället lyfter de fram individens egen motivation.

För den som tagit del av nazistiska krigsförbrytares egna berättelser torde detta inte vara något nytt. I exempelvis Laurence Rees böcker (som också blivit BBC-dokumentärer) framträder en rad förbrytare, från den tyska men i War of the Century också från den ryska sidan. Det är personer som begått flagranta krigsbrott och säger att de inte tvivlade på om det var rätt när brotten begicks.

Om vi ska söka finna en gemensam nämnare dessa förbrytare emellan, som otroligt nog valt att ställa upp framför kameran, är det just att de säger att de ansåg eller trodde att de handlade rätt. Denna förklaring kommer från såväl anställda i förintelsemaskineriet i Auschwitz-Birkenau och frivilliga i avrättningsförband (Einsatzgruppen) på östfronten som soldater som förhört och sedan skjutit fienden efter att denne tömts på information.

Nazisternas folkmord var ideologiskt drivet. Alla som deltog var inte övertygade nazister, men tillräckligt många som på olika sätt bidrog till Förintelsen - antingen genom att fösa judarna till gaskamrarna, ta hand om deras egendom eller genom att dra nytta av judarnas död ansåg att kriget mot judarna var rätt eller var likgiltiga inför deras öde. Det framkommer i intervjuer med många förövare och vittnen.

Bilden av Förintelsen som välplanerad och från första början utstuderat grym är vida spridd. Men den är felaktig. I själva verket resulterade det mesta nazisterna företog sig i kaos och oordning. Det var ett direkt resultat av Hitlers sätt att leda och återspeglades även i hur utrotningen av de som utpekats som Tredje rikets fiender sköttes. Förintelsen var aldrig en färdig plan utan en stegvis utveckling med en enorm byråkrati som är näst intill oöverblickbar (eller åtminstone svår att begripa).

Hitler gav aldrig detaljerade order, vilket innebar att de underlydande själva fick sörja för utförandet. Det i sin tur gav underhuggarna stor makt att själva tolka ordern så att den gynnade dem maximalt. Adolf Eichmanns organisatoriska skarpsinne gjorde sig utmärkt i detta system, andra hejdukar kunde utnyttja sin hänsynslösa och giriga sida för att både uppnå resultat och bli förmögna. I rättegången på 1960-talet kom Eichmann, i likhet med de flesta andra nazister som ställts inför rätta i tidigare rättegångar, att hävda att han bara lydde order. Men han gjorde mycket mer än så.

Men i likhet med gauleiters som Arthur Greiser i Polen hade Eichmann stor makt att utforma sin verksamhet efter eget huvud. Mot slutet av kriget fick Reichführer-SS Henrich Himmler till och med läxa upp sin underordnade då Eichmann skickat iväg judar på en dödsmarch när SS-ledaren ville hålla dem vid liv som gisslan. Eichmanns drevs av ett ideologiskt hat mot judarna, något han tycks ha delat med många förövare.

Kort sagt kan hävdas att en pervers hatideologi, effektiv propaganda och makthungriga underordnade med stor handlingsfrihet möjliggjorde Förintelsen. Samma tre ingredienser har lett till liknande mänskliga katastrofer sedan dess.

VarM lUFt

MUF-ordföranden Erik Bengtzboe tycker att Moderaterna ska släppa begreppet borgerlig då det tillhör historien och inte speglar vad partiet står för i dag. Han tillägger: "Vi ska aldrig ställa föreställningar och traditioner före våra idéer."

Vilka idéer?

Moderaterna har inga idéer längre. Sedan Fredrik Reinfeldt tog över har partiet upphört att vara ett idédrivet parti. Nu gör Moderaterna precis det Bengtzboe säger att MUF "aldrig kan tillåta eller acceptera": stannar upp, känner efter vart vinden blåser och följer med strömmen. Det finns inga heliga kor längre. Och MUF har ärligt talat inte gjort annat än tillåtit och accepterat de senaste tio åren.

MUF var för 10-15 år sedan en liberal kraft som drev klassiskt liberala idéer och åtminstone försökte agera blåslampa på sitt moderparti. I dag har den kraften brunnit ut och förbundet har fått en ordförande som låter precis som den moderata partiledningen.

När Bengtzboe skriver att han "är en del av Nya moderaterna som ständigt förnyar sig för att göra våra idéer rättvisa och se dagens och morgondagens samhällsutmaningar och lösningar på dessa" undrar jag om det är partisekreteraren som sitter bakom tangentbordet.

Ingenstans i debattartikeln framgår vilka idéer Erik Bengtzboe brinner för. Det känns som en evighet sedan det var viktigt att berätta om sådant i Moderaterna. Tråkigt nog kan detsamma numera sägas om dess ungdomsförbund.

Piratpartiet - ett framtidsparti

Piratpartiet har nu fler medlemmar än Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den senaste medlemsruschen kom sedan Tankafetast länkat till Piratpartiets Facebooksida efter att ha utsatts av en polisrazzia och fått sin verksamhet nedstängd.

Piratpartiet hade runt 50 000 medlemmar inför EU-valet 2009. De har en bit kvar dit i dag. Och eftersom det är gratis att bli medlem är det svårt att bedöma vad ett medlemskap egentligen betyder för den enskilde och om det har någon som helst bäring på riksdags- och EU-valen om 18 månader.

För att vara relevanta i kommande val och kunna attrahera fler väljare behöver Piratpartiet breddas. Det arbetet pågår nu. PP har tagit ställning för en humanare narkotikapolitik. Det står också för en rimlig EU-kritik.

Samtidigt fortsätter Piratpartiet att fokusera på de så kallade piratfrågorna: frihet på internet, rättssäkerhet och grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Frågor som inget annat parti (i synnerhet inte något av riksdagspartierna) visar något intresse för. Dessa frågor är rena ödesfrågor eftersom Sverige, precis som den övriga civiliserade världen, håller på att utvecklas till en fullskalig övervakningsstat. Teknik som för tankarna till övervakningen i filmen Minority Report finns redan och det är svårt att se hur framtidens politiker ska kunna avstå från att använda den.

PP måste göra en vansklig balansövning då partiet aldrig placerat sig på vänster-höger-skalan utan utifrån ett fåtal viktiga sakfrågor har lockat väljare från både höger och vänster. Ju fler frågor som partiet tar ställning i, desto svårare blir det att inte profilera sig som ett höger- eller vänsterparti. Det är också svårt att se hur PP ska kunna vinna tillräckligt många väljare utan att diskutera de frågor som de flesta trots allt bryr sig mest om - ekonomin, vården och skolan.

Men tanken att stå lite vid sidan om är förstås sympatisk. Den svenska blockpolitiken är inte bara skadlig, den är bedövande tråkig. Vi behöver idédrivna partier som tar tydlig ställning i viktiga sakfrågor och driver dem med principiell frenesi. Piratpartiet började som ett sådant parti och hade stora framgångar i EU-valet 2009. Det återstår ännu att se om det är en framkomlig väg även på nationell nivå.

Piratpartiet i riksdagen skulle förändra den politiska kartan i Sverige. Politikerna skulle bli tvungna att börja prata idéer och värderingar igen. Det vore en vinst för demokratin.

Sexmoralisterna framhärdar

Danmark sade nyligen nej till att införa ett sexköpsförbud efter svensk modell. Danska Lagrådet landade i slutsatsen att en kriminalisering gör verksamheten mer dold och försämrar sexarbetarnas situation.

Det var en mycket nykter slutsats, men alls inte ovanlig i en europeisk kontext. Det är Sverige som är det generella undantaget, även om Norge i egenskap av sista Sovjetstat beslutat gå ännu längre och kriminalisera norskars sexköp i andra länder.

Just detta finns det krav på även i Sverige. Företrädare för tre av regeringspartiernas kvinnoförbund (C, FP och KD) kräver att sexköp förbjuds även utomlands. Rent juridiskt är det förstås vanskligt, även om det finns exempel på lagar som hanteras just så. Men framför allt är det ett desperat försök av svenska politiker att exportera en lag till länder som inte vill veta av den.

Skälen som anges är de gamla vanliga, missuppfattningarna likaså. Debattörerna gör inget försök att skilja sexhandel från människohandel utan går på den radikalfeministiska linjen att all sexhandel är påtvingad och därmed en form av människohandel. Mäns makt över kvinnor, således.

Med detta trötta konstaterande kunde denna bloggpost upphöra. Argumenten är så välbekanta. Jag vill ändå bemöta två av debattörernas påståenden:

1. Både kvinnor som blir sålda till människohandel och de som säljer sig själva i ”frivillig” prostitution är i stort sett alltid marginaliserade och fattiga kvinnor, utan alternativ till annan försörjning.

Den initiala frågan är förstås hur debattörerna kan veta detta. Det är nämligen ett påstående som används ofta men sällan eller aldrig följs upp. Att kvinnor som säljer sex "i stort sett alltid" skulle vara marginaliserade och sakna andra alternativ är helt enkelt inte sant. Forskaren Laura Agustín har skrivit mycket om detta, bland annat i sin bok Sex at the Margins (kan köpas här) i vilken hon tillbakavisar såväl offermyten som bilden av sexarbetaren som en person helt i avsaknad av andra alternativ.

Debattörerna i kvinnoförbunden vill förenkla ett väldigt mångfasetterat fenomen. Min ringa men ändock erfarenhet av att prata med sexarbetare i både Sverige och Thailand har gjort mig varse om hur komplext det är. Inte förvånande, egentligen, ty vår sexualitet är ju komplex och ryms inte alltid i snäva ideologiska mallar.

Jag är helt överens med Agustíns sätt att se på sexhandel och sexarbetares situation. Vi bör lyssna på dem och faktiskt ta deras ord på allvar, inte utgå från att de ljuger för oss och sig själva. Detta gäller inte bara sexarbetare utan människor i alla yrkesgrupper. Alla har inte samma valmöjligheter, men ett val finns i princip alltid. Att sälja sex kan för vissa vara det minst oattraktiva just då. Detta måste vi respektera.

2. Det enda sättet att minska utnyttjandet av kvinnor i prostitution, människohandel och sexslaveri är att arbeta mot efterfrågan – det vill säga att kriminalisera köparna som skapar utbudet.

Jag menar att debattörerna gör ett dubbelt felslut här. För det första motsäger de sig själva när de vill arbeta mot köparna i stället för att arbeta för säljarna. Om det nu "i stort sett alltid" är fattiga kvinnor utan andra alternativ som säljer sex, torde den bästa medicinen mot sexhandel vara en aktiv fattigdomsbekämpning. Problemet är förstås att slutsatsen är fel. Det är inte alls bara fattiga och marginaliserade människor som säljer sex utan även i samhället väletablerade personer. Debattörerna vägrar dock lyfta blicken från bordellen på den kambodjanska landsbygden när de beskriver prostitution som fenomen.

För det andra är det oerhört naivt att tro att staten kan kontrollera eller begränsa människors (underförstått mäns) sexdrift. I ett för människan så basalt behov som sex går det inte att förmå säljare att sluta sälja genom att med våld tvinga köpare att sluta köpa.

En konsekvens av förbudspolitiken blir snarare en förändrad kundgrupp för de allra mest utsatta säljarna. De får de kunder som inte tycker sig ha något att förlora. Därmed kan sexarbetarnas vardag bli mer utsatt. Kanske en önskvärd konsekvens för de som tycker att alla sexsäljare borde göra något annat i stället.

Det finns skäl att återkomma till ämnet. Härom veckan närvarade jag nämligen när Prostitutionsenheten i Stockholms socialtjänst berättade om sitt arbete. En blodtryckshöjare, kan jag lova.

Läs även:
Sexköpslagen en vattendelare

Andra bloggar:
Per Hagwall, Peter Lindén

Fredagssvep

Innan jag ägnar kvällen åt att leka med min nya TV (kan de ens kallas för TV-apparater längre?), några reflektioner kring lite av det som dykt upp under dagen:
  
Upphovsrättsindustrin vs nioårig flicka. Ibland blir det väldigt tydligt att antipiratindustrin inte skyr några som helst medel. Det senast uppmärksammade fallet med upphovsrättsbrott rör en nioårig flicka som laddat ned popmusik från The Pirate Bay. Finsk polis, givetvis i allians med upphovsrättsmaffian, gjorde rannsakan och beslagtog flickans Nalle Puh-dator. Nioåringen hade förstås kränkt upphovsrättsinnehavarna grovt genom sitt tilltag. Är den finska polisen stolt, tro?

Bergwall friad igen. Sture Bergwall har nu friats även för morden på norskorna Trine Jensen och Gry Storvik, två fall i vilka bland andra Göran Lambertz ansåg att det fanns mycket övertygande bevisning mot Bergwall. Nu återstår två fall (tre mord): dubbelmordet i Appojaure och det påstådda mordet på Charles Zelmanovits (dödsorsaken är oklar). Om utgången i dessa ärenden råder nog heller ingen tvekan. 

Frågan är vad som händer när Bergwall friats för samtliga åtta mord. Kommer Säter gå med på att släppa ut honom? Det blir så att säga rond två.

Vem är svensk?

I USA kallar sig alla med amerikanskt medborgarskap för amerikaner. Det finns en stolthet i det ordet, en patriotism (som visserligen inte alltid är så sympatisk).

I Sverige är det annorlunda. Här blir man inte svensk hur som helst. En person kan till och med vara "andra eller tredje generationens invandrare". Att ens föräldrar eller farföräldrar föddes utanför Sverige hänger kvar.

Debattören Damon Rasti skriver en ganska sympatisk debattartikel i vilken han diskuterar kring svenskhet och rätten att få kalla sig svensk. Jag har själv funderat en del kring det där. Är det medborgarskapet som avgör om vi betraktar någon som svensk? Rimligen inte eftersom vi inte kan veta vem som är svensk medborgare och inte.

Är det kunskaper i det svenska språket? Antalet vistelseår i Sverige? Förmåga att integrera sig i det svenska samhället? Här börjar vi nog närma oss det människor i gemen använder som kriterier när de bedömer om en person är svensk eller inte.

Det görs sällan en rationell analys. Vi människor följer ofta magkänslan. Det kan handla om hur någon klär sig, pratar eller beter sig i förhållande till det vi betraktar som normalt som avgör om personen är svensk eller ej.

Min inställning är ganska enkel. Den som kommer till Sverige har all rätt att tro på vilka gudar hon vill, klä sig i vilka kläder hon önskar, firar vilka högtider hon vill och så vidare. Men hon är i lika hög grad som andra ålagd att arbeta, tjäna sitt uppehälle, kunna språket och känna till och följa svensk lag. I integrationen på arbetsmarknaden ingår, vare sig vi gillar det eller ej, en viss förmåga till anpassning. Därmed kommer den som invandrar till Sverige bli tvungen att anpassa sig till svenska seder och bruk i viss mån.

Visserligen finns numera områden där svenska språket knappt talas alls. Men i myndighetskontakter kan man inte kräva att handläggare ska kommunicera på något annat språk än det svenska (även om abretsförmedling och socialtjänst är synnerligen tillmötesgående när det gäller att tillkalla tolk).

Att flytta till ett annat land innebär att man själv tar på sig ett stort ansvar. Personligen tror jag inte att jag skulle vilja isolera mig bland andra svenskar i ett annat land utan tvärtom sträva efter att integreras så snabbt som möjligt. Lära mig språket, tjäna mitt eget uppehälle, ta till mig landets kultur och umgås med befolkningen.

Detta ska aldrig behöva betyda att kopplingen till ens hemland försvinner. Den bär man i varierande grad alltid med sig och det är svårt att dra vattentäta skott däremellan. Att blanda kulturer är därför helt naturligt och också berikande för det nya land man valt att leva i. Sverige hade varit ett oerhört fattigt land utan inspiration utifrån.

Det hävdas, med fog, att det är svårt att som invandrad bli betraktad som svensk. Även om det är en korrekt kritik, bör påpekas att Sverige inte är ensamt här. Som svensk i Kina skulle jag, oavsett hur många år jag bott där och även med kinesiskt medborgarskap (dubbla medborgarskap är inte tillåtna i dag), nog aldrig betraktas som något annat än 老外, utlänning. Det syns ju att jag inte är kines. Men hur kommer jag runt det? Och spelar det egentligen så stor roll i slutändan om jag behandlas med respekt och har samma rättigheter som alla andra?

Vi behöver nyktra skeptiker

De som älskar EU och ser det som Det Stora Projektet börjar känna sig lite trängda. Den svenska regeringen vill nämligen vare sig omfamna euron eller skicka svenska skattemiljarder till krisande banker ute i Europa. Oppositionen har i stort sett samma inställning. Bristande solidaritet och ett hot mot EU-tanken, varnar EU-vännerna. Nykter skepsis, säger jag.

Senast i raden av EU-vänner som vill ryta ifrån är Staffan Nilsson (ordförande i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén). Han skriver: "[D]ebatten om EU kan inte bara handla om vilka delar av medlemskapet vi inte vill vara med på."

Eftersom EU hela tiden vill göra mer och mer är det precis sådana frågor vi måste fokusera på. Att vara nykter skeptiker innebär nämligen att ständigt balansera mellan acceptabel överstatlighet och nationella och/eller medborgerliga intressen. För en liberal vinner oftast det sistnämnda.

Subsidiaritetsprincipen nämns ytterst sällan numera. I stället hävdas att vi ska "ta ansvar" och "visa solidaritet". Vad hände med idén att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt?

Staffan Olsson nämner en "reflexmässig EU-skepsis". När ett projekt som euron krackelerar och när EU expanderar ohejdat på bekostnad av den nationella demokratin, är det en sund egenskap att vara reflexmässigt skeptisk. Vi ska ifrågasätta. Vi ska streta emot om det tjänar våra syften. Det är nämligen precis så Frankrike, Tyskland, Italien, Polen och alla andra spelare i EU agerar. Varför ska Sverige bara tacka och ta emot?

Att herr Olsson kritiserar den svenska regeringens vilja att skära i EU:s massiva budget (varav ungefär 40 procent består av jordbruksstöd) säger en del om hans verklighetsbild. Det finns nämligen ett brett stöd hos svenska politiker att minska EU:s budget - även bland de EU-foriska folkpartisterna.

Sverige mår bra av mer skepsis, inte mindre. Kanske börjar det gå upp även för vissa av de som hyllat EU-projektet att allt som kommer från Bryssel faktiskt inte är av godo.

Vi ska ha frihandel, kunna resa fritt och arbeta i andra EU-länder. Men vi ska inte avsäga oss vår demokrati och rätt till nationellt självbestämmande.

Ingen sexköpslag i Danmark

2009 rapporterades i svenska medier att den danska regeringen övervägde att införa ett förbud mot köp av sexuell tjänst efter den svenska modellen. Då var jag pessimistisk. Nu har saken utretts och Straffelovrådets (Lagrådets) slutsats är att undersökningar visar att verksamheten blir dold och att det försämrar sexsäljarnas situation. Regeringen ställer sig bakom denna slutsats och kommer därför inte att föreslå något sexköpsförbud (läs mer hos danska Politiken).

Detta är inget annat än ett långt finger riktat mot alla dem som hoppats och trott på att propagandan för den svenska sexköpslagen skulle övertyga danskarna om förbudets förträfflighet. Den danska regeringen gör en väsentligt annorlunda bedömning än den svenska. Den lyfter nämligen in sexsäljaren i ekvationen. Det görs inte i Sverige.

På andra sidan sundet sätter alltså den borgerliga regeringen ned foten. I Sverige gick Alliansen sexmoralismens väg och skärpte straffet för sexköp. Den danska regeringen ser prostitution som ett socialt problem, inte ett kriminalpolitiskt, vilket var den linje som bland annat Moderaterna drev när sexköpsförbudet diskuterades i Sverige.

Den danska regeringen kommer att göra en del förändringar i sexualbrottslagstiftningen - bland annat skärps straffet för människohandel. Ett förslag finns också på att avskaffa förbudet mot försäljning av pornografi till ungdomar under 16 år. Det finns säkert skäl att återkomma till detta då det i likhet med synen på sexköp markerar en tydlig skiljelinje mellan Sverige och Danmark.

Till våren ska lagförslagen läggas.

Det korruptionsfria Sverige?

Att svenska företag mutar sig fram för att kunna göra affärer i genomkorrupta länder har aldrig gjort mig särskilt upprörd. Om man vill göra affärer i dessa länder tvingas man helt enkelt spela efter de ruttna regler som gäller. Vi kan inte ha förväntningar på att svenska företag ska förändra några traditioner. Alternativet är att inte finnas på plats alls.

Säkerhetspolisen konstaterar i en rapport (PDF) att poliser låter sig mutas av kriminella för att förvarna om polisinsatser, tipsa om efterlysningar och lämna ut information från register.

Detta är desto mer upprörande. Här är det statens våldsmonopol som samarbetar med brottslingar (och det är inte ens regeringen...). Under en mätperiod på drygt två år (augusti 2009 till oktober 2011) fick Säpo kännedom om 341 fall av otillåten påverkan (Säpo benämner merparten "vänskapskorruption").

Att polis och domstolar utsätts för hot från kriminella råder det ingen tvekan om. Allvaret i detta måste vi alla erkänna. Men om polisen låter sig mutas - av rädsla eller av girighet - har vi ett riktigt stort problem. Tillåts problemet växa tappar allmänheten förtroendet för rättsstaten och vi befinner oss snart i synnerligen tveksamt sällskap (se bilden nedan). Då ruttnar samhället inifrån.

I en internationell jämförelse har Sverige väldigt lite korruption.

Låt oss försvara den toppositionen.

Frihetsfrontens talarkväll: november

Årets sista talarkväll med Frihetsfronten hålls nu på torsdag. Pratar gör Marian Radetzki, professor i nationalekonomi, på ämnet "Om tankeförbud".

Plats: Källaren på Ferkens gränd 2, Gamla stan i Stockholm

Tid: Torsdag 22/11 klockan 19.00

På Ferkens gränd kan man köpa öl (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub i Gamla stan.

Alla är välkomna!

SAS flyger vidare

SAS flyger vidare, åtminstone ett tag till. Bolagets ledning lyckades få igenom de hårda sparkraven. Konkursen kunde därmed undvikas. Men frågan är hur länge.

SAS har inte lyckats konkurrera på den fria marknaden. Flygbolagets kostnader har varit alldeles för höga. Ägarna har tillskjutit hisnande elva miljarder (skatte)kronor och det har ändå inte räckt.

Försämrade tjänstgöringsvillkor, sänkta löner och höjd pensionsålder är tillsammans med utsåld verksamhet det som ska få verksamheten att gå ihop. Det finns inga tänder kvar att dra ut, som SAS styrelseordförande Fritz Schur uttryckte saken. Ett tandlöst SAS ska nu alltså göra vinst.

Att jämföra SAS med lågprisbolag Ryanair ger dock fel slutsatser. SAS ska inte och behöver heller inte vara något lågprisbolag för att kunna överleva. Det finns efterfrågan på högre standard än lågstandardbolaget Ryanair erbjuder. Problemet för det skandinaviska flygbolaget har varit att kostnaderna varit så oerhört mycket högre.

Att påstå att en konkurs hade varit bättre är ett märkligt förhållningssätt. Särskilt som SAS nu tycks ha insett hur pass stora förändringar som krävs för att klara konkurrensen. För alla anställda, för alla resenärer och för glesbygden är det positivt att företaget nu får en andra chans. Jag har flugit både kort och långt med SAS tidigare och gör det gärna igen. Men då måste de kunna konkurrera prismässigt.

Denna andra chans erbjuder också möjligheten att åter börja leta en köpare. Det blir ännu en utmaning.

Ett misslyckande

I en jämförelse med 15 andra länder är Sverige näst sämst på att integrera invandrare på arbetsmarknaden. Mätt över en tioårsperiod är arbetslösheten bland utlandsfödda högre i Sverige än i andra länder.

Detta är inte bara jobbig statistik för det politiska etablissemanget och Sverigedemokraternas inträdesbiljett till riksdagen. Det är ett förfärligt slöseri med mänskliga resurser. Människor går år efter år i arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan att bli självförsörjande. De lotsas runt från praktikplats till praktikplats utan att bli erbjuden jobb. Det kan knäcka vem som helst.

Släpp järnrören och låt oss diskutera hur vi kan bli bättre. Varken stängda eller öppna gränser löser problemet här och nu.

Svart, vitt eller mittemellan

Ibland förbluffas jag över hur ensidiga och endimensionella vi människor är. Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt tycks väldigt vanskligt. 

Ta den ständigt aktuella Israel-Palestinakonflikten. För mig går det utmärkt att vara kritisk mot både Hamas och Israels bosättningspolitik, att både hävda att Hamas är tokskallar och att Israel använder ett oacceptabelt övervåld. Men denna fråga är så infekterad och uppdelad i höger- och vänstersympatisörer är det är i det närmaste hopplöst att försöka föra in flera tankar i diskussionen samtidigt. Det är en orsak till att jag skriver väldigt sparsamt om den.

Även i narkotikafrågan finns tendensen att vara antingen eller. Antingen är man för nolltoleranspolitiken, kosta vad det kosta vill. Hit hör hela det politiska etablissemanget (motståndsfickor finns inom Vänsterpartiet) och samhället i stort. Eller så tror man att en avkriminalisering eller legalisering löser allt från missbruksproblematik till organiserad kriminalitet. Hit hör många liberaler som i sin frihetsiver tror att ett avskaffat förbud får människor att sluta missbruka.

Migrationsfrågorna präglas av ungefär samma antingen eller-perspektiv. På ena sidan står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska grupperingar och kräver hårda tag och totalstopp mot flyktinginvandring. På den andra står nyliberaler inom Migro som tror att om bara Sverige får öppna gränser, kommer allt att lösa sig. Båda perspektiven är endimensionella.

Ett samhälle med en universell välfärdsmodell står i direkt kontrast till idén om en värld med öppna gränser. Om vi vill ha öppna gränser - vilket även jag vill - måste vi först avskaffa eller åtminstone kraftigt förändra den välfärdsmodell på vilken dagens Sverige är byggt. Att som i dag ta emot väldigt många människor och sedan åläggas, enligt den sociala ramlagstiftningen, att ordna boende och försörjning åt dem är inte hållbart.

Jag är övertygad om att denna krock mellan å ena sidan fina ideal om gränser som är öppna för människor i nöd och å den andra en välfärdsstat som förväntas försörja de nyanlända, är en viktig förklaring till Sverigedemokraternas framgångar. När vi adderar övriga riksdagspartiers beröringsskräck blir SD enda alternativet - även för väljare som inte har så mycket till övers för partiets socialkonservativa politik i övrigt.

Detta måste även liberaler som i ideologisk mening är för öppna gränser kunna diskutera utan att bli stämplade som SD-supporters eller smygrasister. Vi måste också kunna tillstå att det sällan finns några mirakellösningar, ej heller på frågan hur narkotikamissbruk ska hanteras. Verkligheten är helt enkelt för komplex.

Nu står jag förvisso för i svensk kontext tämligen radikala ståndpunkter. Jag vill liberalisera drogpolitiken. Jag vill avskaffa sexköps- och kopplerilagstiftningen och möjliggöra en öppen och legal sexhandelsmarknad. Därutöver står jag för en avskaffad folkhälsopolitik, bland mycket annat. Men jag tror inte att en avkriminalisering av alla droger nödvändigtvis skulle minska missbruket. En vit sexhandelsmarknad får inte bort alla missförhållanden för sexarbetarna.

Det är dock rätt åtgärder att vidta för alla missbrukares skull, för alla sexsäljares skull och är utan tvekan att föredra framför den rådande politiken. Jag tror också att en förändring måste till i migrationspolitiken. Men först måste fler våga ta av sina ideologiska skygglappar och ha en viss ödmjukhet. Tills vidare lär den polariserade debatten fortsätta.

Inbördeskrig i SD?

Efter babbeskandalen har Sverigedemokraterna förlorat ett av sina toppnamn. Erik Almqvist, som framstått som en av de mer resonabla och moderata i partiets toppskikt, har lämnat posten som ekonomisk-politisk talesperson.

Därmed har SD förlorat näst högsta hönset. Kent Ekeroth, den rättspolitiske talespersonen, har tagit en så kallad time out och tänker därmed låta skattebetalarna försörja honom när han själv gör ingenting under en tid. Förlusten av Christian Westling är i sammanhanget försumbar.

Sverigedemokraterna har växt väldigt snabbt. I kommunerna har det fått konsekvensen att platserna inte alltid kan fyllas. Sker avhopp finns ingen ersättare. Problemet är snarlikt på riksplanet. Bakom Åkesson, Almqvist och Ekeroth ekar det ganska tomt.

Kritik har riktats mot partiets sätt att hantera skandalen. SD är ett extremt toppstyrt parti. Åkessons nya nolltoleranslinje har tidigare tillämpats utan barmhärtighet mot gräsrötterna. Men varken Almqvist eller Ekeroth utesluts ur partiet, vilket visar på en dubbelmoral hos partiledningen. Helt uppenbart gäller olika måttstockar beroende på hur viktig du anses för partiet.

Är det vi nu ser en början på ett inbördeskrig i SD? Där är vi inte än. Men helt klart bubblar det av missnöje på lokal nivå. Och stödet för Åkessons toppstyrning av partiet har varit starkt kopplat till framgångar i opinionen. Om SD:s siffror börjar sjunka mot fyraprocentsnivån kan kritiken mot honom bli alltmer öppen. Åkesson har en väldigt knepig balansgång att gå framöver och för att lyckas är han beroende av att det inte dyker upp fler skandaler.

Jag tror inte att Sverigedemokraterna kan implodera som Ny demokrati gjorde. Däremot kan inbördes stridigheter skada partiets anseende och omintetgöra det arbete som Jimmie Åkesson gjort för att tvätta bort rasiststämpeln och göra Sverigedemokraterna valbara. Att partiet fortfarande har aktiva som hoppar av till såväl Nationaldemokraterna som nationalsocialistiska Svenskarnas parti säger förstås en del om hur lång resa SD har kvar innan det kan ses som ett parti bland alla andra i riksdagen.

I sin skuggbudget investerar SD mycket i stålindustrin.

I synnerhet vill partiet satsa på tillverkning av järnrör.

Parlamentsval - men först ett rejält krig

Nu har strider blossat upp i Gaza igen. Israel har redan flygbombat mål och sägs stå beredda att gå in med stridsvagnar. Om så sker kan vi räkna med ett nytt blodbad.

Bakgrunden är att Israel genom en raketattack avrättade Hamas militäre ledare Ahmed Said Khalil al-Jabari. Hamas svarade föga förvånande med hårda fördömanden och därefter följde raketattacker som tog tre civila israelers liv. Israel svarade, precis som väntat, med fler raketattacker.

De som drabbas hårdast av detta vansinne är alltid civila. Israel visste naturligtvis på förhand vilka konsekvenser attacken mot den militäre ledaren skulle få men valde ändå att slå till. Det är inte osökt att tro att det passar Benjamin Netanyahu ganska bra att slå till mot Hamas nu månaderna före nyvalet i februari. Det är ett ypperligt tillfälle att visa folket lite handlingskraft.

I vanlig ordning tar Israel livet av flera palestinier för varje dödad israel (hittills är förhållandet mellan döda israeler och palestinier 3-19, oräknat den döde arméchefen, men det lär öka).

Varje land skulle göra samma sak för att försvara sitt folk, förklarade Benjamin Netanyahu. Och visst, Hamas fortsätter att skjuta raketer. Men deras kapacitet är direkt infantil jämfört med den militära makt som Israel kan uppvisa. Just därför kan israelerna stå för precis så mycket övervåld som de själva behagar.

Probemet är att Israel aldrig någonsin vill sätta den palestinska desperationen, och extremismen, i relation till ockupationen. Ju fler civila dödsoffer som den israeliska militären gör sig ansvarig för, desto större sannolikhet att människor radikaliseras och flyr till Hamas.

Israel ser över huvud taget inte någon koppling mellan sitt eget agerande och palestiniernas motreaktioner. Så länge den israeliska regimen är så oförmögen att se sitt eget ansvar i konflikten kommer våldet tyvärr att fortsätta och fler civila liv att skördas.

De nya ledarna

 Xi Jinping står i mitten, Li Keqiang på hans vänstra sida.

Den 18 nationella kongressen är över. Världen måste nu börja lära sig uttala namnen på två av landets nya ledare: Xi Jinping (习近平, Xí Jìnpíng) och Li Keqiang (李克强, Lǐ Kèqiáng). Dessa två herrar kommer tillsammans med övriga medlemmar i politbyråns ständiga utskott att bestämma över Kinas framtid det kommande decenniet.

I mars nästa år blir ledarskiftet definitivt (åtminstone i teorin) då Xi tar över som president och Li som premiärminister. Hu Jintao väntas fortfarande ha viss makt över militären under en period och för att ytterligare röra till det står den före detta presidenten Jiang Zemin och styr och ställer trots avsaknad av ett officiellt mandat eller ämbete.

I dag höll Xi presskonferens. Precis som det spekulerats i minskar antalet medlemmar i politbyråns ständiga utskott, där den verkliga makten i Kina finns, från nio till sju (se ovanstående bild). Xi presenterade förutom Li även Zhang Dejiang (partiboss i Chongqing), Yu Zhengsheng (Shanghai), Liu Yunshan (chef för propagandadepartementet), Wang Qishan (vice premiärminister med ansvar för bland annat ekonomi och energifrågor) samt Zhang Gaoli (Tianjin). Inget av namnen var någon direkt skräll.

Ekonomiskt ser det fortsatt just ut för Kina. I takt med att USA:s ekonomiska kris förvärrats har användningen av den kinesiska valutan renminbi (RMB, vanligen kallad yuan) sjufaldigats på bara två år. Landet fortsätter att investera i framtidskontinenten Afrika. Den höga tillväxten lär fortsätta, även om den inte når tvåsiffriga tal som tidigare.

Det nya ledarskapet kommer att behöva arbeta hårt mot korruptionen, som partiet öppet erkänt är det stora hotet mot sitt maktinnehav och hela samhället. Det lär dock bli en svår uppgift eftersom partitoppen tillhör de som tjänat allra mest på den.

Förutom korruptionen finns gott om hårda nötter att knäcka. Dit hör social oro (inte sällan till följd av korruption och bristande rättssäkerhet), etniska motsättningar i bland annat Tibet och Xinjiang, miljöförstöring, omställning av ekonomin till att bli mer konsumtionsdriven, utmaningarna med urbaniseringen och slutligen utrikespolitiken. Kina har hamnat i konflikt med Japan om de så kallade Diaoyuöarna och inom militären har oroväckande tongångar hörts. Det blir upp till de nya ledarna att balansera nationell stolthet mot vettlösa angrepp på andra länder.

Reformer var ett populärt begrepp i Hu Jintaos tal. Jag är ganska pessimistisk gällande Kommunistpartiets vilja till verkliga reformer. Partiet kommer även fortsättningsvis att prioritera det oinskränkta maktinnehavet framför nödvändiga politiska reformer.

Ingen borde förvånas över detta. I sina mål skiljer sig partiet inte nämnvärt från hur politiska partier i demokratiska länder agerar. I dessa handlar allt om en väg till återval. Barack Obamas politik de senaste två åren har bara handlat om en enda sak: att göra honom återvalbar. Likadant tänker förstås regeringar i alla andra demokratiska länder. Fördelen ett så mäktigt parti som KKP har är att det kan arbeta långsiktigt och inte behöver sikta in sig på närmsta valprocess några år framåt. Men målet är likafullt att behålla makten.

Wall Street Journal har en illustration (grafik) av hur processen går till när Kommunistpartiet väljer nya ledare.

Så valdes de nya ledarna.

I klaveret

Jag tänker inte ägna denna text åt att diskutera Sverigedemokraternas rasistiska förflutna eller så mycket kring dess förtroendevaldas övertramp. Det har så många i bloggosfären redan gjort.

Men den film som publicerades av Expressen, som ledde till att Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Erik Almqvist lämnat alla uppdrag, måste ändå kommenteras. Det går förstås inte på något sätt att försvara de tre sverigedemokraternas beteende på filmen. Ur SD:s perspektiv kom det här tämligen olägligt - just i skedet när ledningen försöker strama upp och rensa ut det öppet rasistiska.

Å andra sidan hade det kunnat vara värre och bli vad valstugereportaget blev för Moderaterna 2002. Nu får det sannolikt ingen större betydelse i väljaropinionen. Möjligen sker en tillfällig nedgång i de kommande mätningarna, men det är först om skandalerna blir fler som det lär skada partiet långsiktigt.

Jag reagerar mer mot det drängiga beteendet än orden i sig. Det säger en del att orden finns i vokabulären, även om personen i fråga har druckit, men framför allt är beteendet som avslöjas i filmen tämligen smaklöst och inget vi väntar oss av någon med en hög post i ett riksdagsparti.

Ska vi snacka verbala påhopp -  det verkar ju vara just orden "blatte-lover", "babbe", "fitta" och "hora" (det enda som riktas mot en kvinna) som medierna har fokuserat på - kan dock konstateras att Erik Almqvist långtifrån är ensam om att slänga ur sig sådana. Soran Ismail kallar sverigedemokrater i allmänhet för "värre än klamydia" i ett YouTube-klipp han själv lagt upp.

På vänsterkanten är det populärt att komma med både kränkande och hånfulla invektiv om sina politiska motståndare. Visst, rasistiska tillmälen är värre. Ändå vore det välkommet om det även diskuterades vad som är OK att säga om politiska motståndare. Jag skulle tro att Ismails tillmälen mest ses som "civilkurage". Det är åtminstone vad det brukar heta när sverigedemokratiska möten störs.

Sysselsättningsmaskinen

I Kina är lönerna generellt sett fortfarande låga, även om de stiger i rask takt. Ett tydligt tecken på lönenivån är antalet anställda i butiker och restauranger. Det är inte ovanligt att se ett halvdussin söta kvinnor trängas bakom disken på många restauranger. Och även på större restauranger handdiskas all disk.

I restaurangbranschen finns alltså jobb att göra. Svårare att begripa är vilka arbetsuppgifter många vakter har. De kan stå lite varstans och det är inte alltid tydligt exakt vad de egentligen vaktar. Men de står där och får en lön för det. På flygplatsen kan det vara både tre och fyra personer, i olika led, som ska kolla din biljett innan du stiger ombord på planet. Skapandet av meningslösa sysslor är ett sätt att hålla människor i arbete.

I Sverige ligger personalkostnaderna på en helt annan nivå, vilket tillsammans med arbetsmarknadslagstiftningen gör det svårt för vissa grupper att komma in på arbetsmarknaden. Centerpartisten Ingrid Hermansson, som arbetar med partiets strategi i välfärdsfrågor, har en idé. Hon vill skapa fler lågkvalificerade jobb. Eller "enkla jobb", som hon uttrycker det.

Centerpartiets förslag ska läggas i december och kommer även innehålla förslag på skattelättnader och förändringar i las. Detta ligger i linje med vad Centerpartiet tidigare har föreslagit men fått kalla handen för från Moderaterna.

Förändringar i las är viktiga. Därtill måste lönekostnaderna minska. Det är dock svårt att se hur en utveckling mot fler lågkvalificerade jobb ska se ut i ett effektivitetstänkande land som Sverige. Att skapa arbetsuppgifter bara för att långtidsarbetslösa ska kunna få ett jobb låter väldigt... konstlat.

Börja med att förändra las. Gör det billigare att anställa. I dessa frågor lär nog Centern även fortsättningsvis mötas av blankt nej från det största regeringspartiet.

Burma går kinesisk väg?

Burma, eller Myanmar som man väl egentligen ska säga, har genomgått stora politiska förändringar på kort tid. Det är uppmuntrande men väcker också frågor.

Omvärlden lyfter på, eller åtminstone pausar, sanktionerna. Det gäller även Sverige. Fredrik Reinfeldt är förste svenske regeringschef att besöka landet. Han träffade i går den tidigare oppositionsledaren Aung San Suu Kyi och ska även träffa president Thein Sein. Att handelsminister Ewa Björling är med på resan är en bra signal.

Det som har hänt de senaste åren är ganska anmärkningsvärt. Den tidigare så hårdföra regimen släppte Aung San från husarresten, började frige politiska fångar och avskaffade censuren. Aung San Suu Kyi fick i våras ställa upp i fyllnadssvalet till parlamentet och tog en plats i underhuset. Hon är nu en vanlig ledamot i ett parlament som domineras av militären. Det var ett smart sätt av regimen att både oskadliggöra fredspristagaren och samtidigt vinna omvärldens gillande för att hon fick kandidera och bli vald.

Samtidigt som regimens nya vägval ska välkomnas finns anledning att inte vara naiv. Än så länge har maktförhållandet mellan oppositionen och militären inte ändrats. Militären har en grundlagsfäst plats i parlamentet, som den dominerar tack vare att oppositionen bojkottade valet 2010. Den har med brutal kraft slagit ned oppositionella krafter, vilket gör att det finns en sund skepsis mot de reformer som nu genomförs.

En inte orimlig tolkning är att militären sneglat på Kina och sett hur Kommunistpartiet där lyckats inte bara hålla sig kvar utan också stärka sitt grepp om makten genom marknadsreformer och ekonomisk tillväxt. För den hatade militärjuntan är vägen till att vinna legitimitet och folkets uppskattning lång.

Burma är ett land rikt på naturresurser. Kina har redan investerat ansenliga summor och med den öppning som reformpolitiken nu möjliggör kan även västvärlden haka på. Detta kommer, om utvecklingen tillåts fortsätta, att öka levnadsstandarden hos befolkningen.

Kina har gjort en remarkabel resa sedan Deng Xiaoping (邓小平) inledde de ekonomiska reformerna 1979. I dag bländas kineserna inte längre av tillväxttal. De politiska reformerna måste därför komma, men det är tveksamt att de kommer att inledas under Xi Jinpings ledarskap. Burma står ekonomiskt ungefär där Kina stod efter Maos död. Politiskt ser det dock bättre ut.

De demokratiska idéerna behöver tid att mogna. Det lär komma bakslag längs resans gång, och ännu vet vi inte hur långt militären är beredd att gå om deras makt hotas 2015, men Sverige och resten av världen bör inte dra sig för att handla med Burma. Här finns chansen till ömsesidiga ekonomiska och mänskliga vinster. Det är en chans vi inte bör försitta. 

Smart

Arbetsförmedlingen utsätts för hård press från regeringen.

Alliansen vill att antalet långtidsarbetslösa unga minskar och det snabbt. Myndigheten har därför tagit saken i egna händer och börjat anställa dem själva.

Genialiskt. Regeringen skulle ju kunna starta en ny myndighet som anställer alla arbetslösa. Då är problemet med arbetslösheten löst innan valet. Arbetslinjen segrar.

Nymoralistiska banker

Svenska banker och betaltjänster spärrar och svartlistar företag som säljer erotik eller annat "olämpligt material". De använder sig alltså av en moralisk kompass när de väljer vilka företag de vill samarbeta med och inte.

Visst kan det hävdas att privata företag måste få samarbeta med vilka de vill. Men när giganter som Swedbank, Handelsbanken, VISA och MasterCard samtliga går på en nymoralistisk linje och svartlistar allt ifrån skräckfilmsbutiker till affärer som saluför sexleksaker blir problemet uppenbart. Och vi kunder har all rätt att reagera.

Sedan tidigare arbetar politiker och lobbygrupper för att förmå betalningstjänster att aktivit motarbeta transfereringar som kan kopplas till barnpornografi. Men steget därifrån till vuxenerotik eller skräckfilmer - helt lagligt material - är sannerligen milslångt.

"Vissa saker är inte olagliga, men ändå stötande för den stora allmänheten, och därför ska man inte hålla på med dem", säger chefen för Swedbanks kortbetalningslösningar, Jan-Olof Brunila. Det vore intressant att veta hur de kom fram till denna policy. Det förefaller osannolikt att allmänheten upprörts över att det går att köpa skräckfilmer på nätet, kontaktat sin bank och bett dem sluta erbjuda sin betaltjänst. Detta måste ha kommit inifrån.

Alltsammans känns oenkligen rätt mycket 70- och 80-tal, då videovåldsdebatten pågick som häftigast. År 2012 borde vi ha kommit lite längre. Och nog känns det märkligt att företag som saluför erotisk litteratur hamnar på svarta listan när den erotiska romanen Femtio nyanser av honom samtidigt toppar försäljningen på nätbokhandeln Adlibris (och en massa andra boklådor).

Lägger vi an ett framtidsperspektiv blir det lite skrämmande. Det krävs inte alltför mycket fantasi för att tänka sig att både banker och betaltjänster som PlusGirot och Bankgirot kan tänkas ta avstånd från exempelvis drogliberalism och sexliberalism genom att vägra organisationer, partier och föreningar som står för dessa värden tillträde till ett konto.

Konsekvensen blir i praktiken åsiktscensur för vissa grupper som inte står för de "rätta" värderingarna. I takt med att våra liv alltmer knyts till ett fåtal storföretag ökar deras makt över våra vardagsliv. Facebook är noga med att reglera vad vi publicerar och drar sig inte för att stänga av människor som bryter mot användarreglerna.

Om även bankerna i framtiden avser att leka åsiktspoliser får vi ett synnerligen obehagligt samhälle.

Läs även:
HAX

Piratpartiet ett allt hetare alternativ

Jag röstade inte på Piratpartiet i riksdagsvalet 2010. Det var det inte så många andra som gjorde heller.

Min invändning mot att rösta på partiet var att det inte tagit ställning i många för mig centrala frågor. Vi visste inte var de stod i skattefrågan, hur synen var på kroppslig integritet, vilken utrikespolitik partiet kunde tänkas stödja och så vidare. Eftersom det var Alliansen som röstat igenom FRA-lagen, Piratpartiets stora profilfråga åren inför valet, föreföll det sannolikt att PP skulle stödja den rödgröna sidan om det kom in i riksdagen (trots att Socialdemokraternas motstånd mot lagen var helt och hållet taktiskt).

Det var således flera aspekter som gjorde att jag avstod från att rösta lila den gången. Alltmer får mig dock att överväga en röst i nästa val. Lyckligtvis tycks insikten om att Piratpartiet måste breddas för att överleva spridas. Ett steg togs nyligen när partiet på sitt medlemsmöte tog ställning för en mer human narkotikapolitik:

Användning och innehav av enstaka doser narkotika för eget bruk avkriminaliseras, utan att drogerna i sig för den skull legaliseras.

Omyndiga personer som påträffas med narkotika ska anmälas till socialtjänsten, via dem kan de få hjälpa att bli kvitt sitt narkotikabruk.

Myndiga personer som påträffas med narkotika informeras angående möjligheter till missbruksvård. Det är upp till den enskilde att ta kontakt med vårdande instanser.

Notera begreppet "narkotikabruk", vilket går emot den gängse termen "missbruk" som alltid används i Sverige. En avkriminalisering är ingen universallösning på något sätt. Någon sådan finns inte. Men det viktiga är att den som har drogproblem möts av stöd och hjälp, inte handfängsel och batonger. En balanserad och human narkotikapolitik kan bli en styrka för Piratpartiet framgent. Vindarna blåser nämligen ditåt i resten av världen.

Mycket återstår ännu att ta ställning till. Piratpartiet bör alls inte sträva efter att bli lika brett som alla andra partier, men några fler ställningstaganden i principiellt viktiga frågor ser jag gärna.

via Christian Engström

Vem vinner på att motståndaren tystnar?

Pär Ströms beslut att lämna genusdebatten har fått stor uppmärksamhet.

Från feministiskt håll hörs ömsom glädjerop, ömsom fnysningar. Generellt kan reaktionen sammanfattas med: "A'men, vi'rå!" Feminister får minsann också motta hot, påpekas det. Därefter följer en uppräkning och en slutlig konklusion: Det är mer synd om alla feministiska kvinnor än Pär Ström.

Det kanske det är, men jag tror inte att Ströms syfte var att skapa en tävling i självömkan utan snarare att sätta fingret på vilket oresonligt debattklimat som skapats. Detta tycks debattörer på den vänsterfeministiska kanten över huvud taget inte vara intresserade av att diskutera.   

Sakine Madon och Fredrik Krohnman varnar i Expressen för att viljan att mobba ut vissa obekväma åsikter och/eller debattörer kan leda till en motreaktion vid valurnan. Jag tror inte att de är fel ute. Ty om det är något som frustration, känsla av utanförskap och diskriminering föder, är det behovet att på något sätt protestera. Varför inte när man kan göra det på ett sätt som verkligen räknas.

Den organiserade feminismen har inget brett stöd i Sverige. Feministiskt initiativ fick knappt 0,7 procent i senaste riksdagsvalet. Men på tidningsredaktioner, i lärosäten, i myndigheter och i public service är de statsfeministiska idéerna mycket utbredda. Det är kutym att vara feminist och att köpa teorierna om en könsmaktsordning. Den som vädrar ifrågasättande ståndpunkter bemöts med öppet förakt, härskartekniker och direkta personangrepp. Det krävs därför mod för att göra det.

I dessa från oliktänkande så hermetiskt tillslutna sällskap blir det närmast en chockartad upplevelse om någon tycker annorlunda. Jag vet, för jag har själv vistats i sådana miljöer under mina studier, både i Uppsala och Stockholm. Oftast tvingar det den som tycker annorlunda att vara tyst, huvudsakligen för att undvika dålig stämning eller rena påhopp. Prostitution, jämställdhet och narkotika är exempel på känsliga frågor som man måste vara försiktig med.

Vissa, som feministbloggaren Hanna Fridén, säger att de inte vill debattera mot Pär Ström. Det är deras fullt legitima val. Radikalfeministen Katerina Janouch går dock steget längre och gläds åt att Ström lämnat genusdebatten.

Jag kommer aldrig att förstå hur personer som själva ser sig som ypperliga demokrater kan önska att en debattmotståndare lämnar scenen. Vad tror de sig ha vunnit med det? Ströms idéer är inte borta och hans anhängare har knappast blivit färre. Dessutom tror jag att många av elitmobbarna snart kommer att sakna honom. För vem ska de kasta skit på nu?

Läs även:
Smålandsposten, Sydsvenskan

Jobbigt

När du får veta att ditt one night stand
är radikalfeminist

 

Någon ser dig alltid

Jag har tidigare skrivit om det jag brukar kalla livet i skyltfönster. Med digitaliseringen av våra liv och kampen mot anonymitet på nätet levs en allt större del av våra liv helt öppet, inför öppen ridå. Vi har själva bidragit till denna utveckling genom att lämna ut oss på Facebook, Twitter och bloggar.

Problemet är att vi inte bestämmer förutsättningarna för de tjänster vi använder. De kan när som helst ändras och tjänsten kan köpas upp av ett annat företag med andra avsikter.

Det kan väl vara vara OK så länge vi själva väljer att fortsätta använda tjänsterna i fråga. Men i takt med att upphovsrättsindustrin får närmast polisiära befogenheter och storföretagens makt över vårt liv växer (hela vårt digitala liv kontrolleras av max en handfull storföretag), blir vår position som användare alltmer utsatt. The Pirate Bay-grundaren Peter Sunde sade i en intervju i Agenda att framtidens internet kommer att kontrolleras av ett fåtal amerikanska storföretag. Tyvärr tyder mycket på att han får rätt.

Ett tecken i tiden är hur Microsoft agerar. Deras Kinectkamera till Xbox 360 var egentligen främst ett sätt att bemöta Nintendos enorma framgångar med Wii. Men den blev mer än bara ett konsoltillbehör eftersom Kinect kunde hackas och användas i alla möjliga sammanhang (sök på YouTube). Microsoft själva har valt att inte jaga dem som hittat nya användningsområden för 3D-kameran utan tycks tvärtom ha bejakat utvecklingen.

Under tiden har Microsoft själva grunnat på hur tekniken i Kinect kan utvecklas och användas i framtiden. Den förväntas bli en central del i nästa generations Xbox. De har sökt patent på så kallad "content distribution regulation", som alltså handlar om att begränsa tillgången till den produkt som konsumenten har köpt.

Säg att du hyr en film via någon av de nedladdningstjänster som kan användas via konsolen. I överenskommelsen står att endast fyra personer får se filmen. För att filmen ska fungera krävs att Kinect är påslagen. Kinect skannar av rummet och räknar antalet personer till sju. Filmen startar inte. Microsoft uppmanar dig att följa reglerna. Du blir förbannad och vinklar Kinect mot köket. Kinect ser ingen person alls och stängs av. Det blev ingen film den här kvällen.

Exemplet kan tyckas trivialt men är egentligen skrämmande. Microsoft har med Kinect redan en kamera i vårt vardagsrum. Det betyder inte att mjukvarujätten kommer att spionera på oss (och att de sökt patent på tekniken innebär inte automatiskt att den kommer att användas). Men företagets ögon finns ändå på något sätt hos oss, i vårt eget hem.

Betänk vilka möjligheter detta öppnar upp för framtiden när tekniken slipats ytterligare och upphovsrättsindustrin blivit ännu mer desperat i sin kamp för en förlegad affärsmodell. Eftersom politikerna redan i dag går i deras ledband och storföretagen dominerar i stort sett hela internet, finns all anledning att bli lite illa till mods.

Läs även:
HAX

Valobservatörer kritiserar USA-valet

Att det finns uppenbara problem med den amerikanska röstprocessen är tydligt. År 2000 blev det särskilt uppenbart. Då avgjordes valet i domstol.

Lyckligtvis blev det ingen jättejämn match denna gång och vi slapp se samma plågsamma procedur som när Al Gore och George W Bush stångades i rätten.

Men valobservatörer från OSSE riktar ändå kritik mot årets presidentval. I åtta delstater släpptes de inte in, i Texas hotades de att gripas. Detta eftersom amerikanska delstater har egen lagstiftning som ibland går på tvärs med federala lagar eller överenskommelser.

Totalt 50 av 237 miljoner röstberättigade fick inte rösta. Det är ungefär var femte, en hårresande siffra.

Till den grupp som inte får rösta hör den som någon gång dömts till fängelse. Med tanke på att var hundrade amerikan sitter bakom galler just nu kommer vi även i framtiden att se väldigt många utestängas från rätten att rösta. En grundläggande mänsklig rättighet tas alltså ifrån dig om du begått ett brott och skickats i fängelse. Det är inte så mycket land of the free i det.

En röst tystnar

Pär Ström, känd antifeministisk bloggare, författare och debattör (själv kallar han sig "jämställdist") lämnar jämställdhetsdebatten. Han orkar inte längre med det hat och de hot han får motta för sina ståndpunkter.

Jag håller inte med Ström i allt och tycker att han kan bli lite väl enkelspårig ibland. Men han har tillsammans med ett antal andra debattörer varit en mycket värdefull oppositionell röst i det statsfeministiska Sverige.

Ström har vänt på perspektiven, vilket alltid är nyttigt. Det är detta som har gjort honom så farlig och impopulär bland dem som anser att den feministiska könsmaktsanalysen inte får ifrågasättas. Invektiven har haglat, en Facebookgrupp skapades enbart i syfte att håna honom och andra "vita kränkta män" och frustrationen har varit stor när Ström fått tid i media. Han tycks ha blivit rättslös, någon man kan behandla hur som helst.

Hatet kommer från välrenommerat håll, inte från Flashbacks dunkla vrår. Hatarna, som påfallande ofta själva pratar om "hat" mot feminismen, tycks ha väldigt nära till härskartekniker, hån och kloakbeteenden som mer liknar en mobbare på skolgården än något vi kan vänta oss från etablerade skribenter, författare och kulturpersonligheter. Det är ynkligt att se hur lågt människor kan sjunka i sina försök att förminska andra. Sveriges Radio vill inte vara sämre.

Att Pär Ström nu säger sig lämna debatten är tråkigt nog en seger för radikalfeministerna, för de som hotat, hatat, hånat och bespottat honom och andra jämställdhetsdebattörer som haft mage att ifrågasätta rådande teorier kring könsmaktsordningen och patriarkatet. Pär Ström vet nu hur det är att heta Jimmie Åkesson.

Personer på vänsterkanten som säger sig stå för tolerans, solidaritet och människors lika värde (och själva reagerar mot hatet mot feminismen!) bevisar med sitt beteende att det bara är tomma ord. Ni borde alla skämmas, men jag misstänker att ni inte har hjärta till det.

Ledarbyte förbereds i Kina

I går Barack Obama, i morgon Xi Jinping.

I morgon inleds det kinesiska kommunistpartiets kongress (十八次全国代表大会, Kinas kommunistpartis 18 nationella kongress, förkortat 十八大, "artonde mötet"), vilket sker vart femte år. Trots att inget sagts från officiellt håll har det tagits för givet att det är videpresidenten Xi Jinping som tar över först som generalsekreterare och sedan president efter Hu Jintao. I ett förberedande möte utnämndes Xi till kongressens generalsekreterare.

Kongressdeltagarna, 2 200 till antalet, möts i en vecka mellan den 8 och 14 november. I eftermiddags, kinesisk tid, hölls en presskonferens för att presentera agendan. Det mest intressanta är valet av nya ledare i politbyråns ständiga utskott. Efteråt kommer de nyvalda ledarna möta världspressen.

Allt kommer förstås vara välregisserat in i minsta detalj. Några överraskningar eller sprickor i fasaden är inte att vänta. Ändå är medieintresset större än kanske någonsin. Kinas nästa ledare kommer att ha världens strålkastarljus på sig från första minuten.

Obamakross, laglig cannabis och gayäktenskap

Som väntat blev det Barack Obama som tog hem segern i kampen om den amerikanska presidentposten. Mitt Romney erkände sig besegrad tidigt i morse, svensk tid. Man kan säga att idioten vann, inte fascisten.

En liten lättnad är det. Men bara liten. Obama har fyra tuffa år framför sig och frågan är vad han egentligen kan genomföra med ett republikanskt övertag i representanthuset. Det har inte direkt hänt så mycket de senaste två åren och givet USA:s ekonomiska läge kan jag inte direkt säga att jag avundas honom.

Ändå tror jag att det är lite bättre med Barack Obama i Vita huset än Mitt the twit. Romney lyckades aldrig vinna folks hjärtan och blev egentligen bara ett alternativ för alla som av olika orsaker hatar Obama.

Förutom att välja om Obama till presidentämbetet röstade invånarna i Washington och Colorado för en legalisering av cannabis. I båda delstaterna får invånarna ha på sig 28 gram marijuana.

I Maine, Maryland, Washington och Minnesota röstades det om homosexuellas rätt till äktenskap. De två förstnämnda röstade ja. Och Kalifornien har röstat om dödsstraffet - med ännu oklar utgång. Vissa delstater tycks tydligen ha anammat Obamas slogan "forward".