Svart, vitt eller mittemellan

Ibland förbluffas jag över hur ensidiga och endimensionella vi människor är. Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt tycks väldigt vanskligt. 

Ta den ständigt aktuella Israel-Palestinakonflikten. För mig går det utmärkt att vara kritisk mot både Hamas och Israels bosättningspolitik, att både hävda att Hamas är tokskallar och att Israel använder ett oacceptabelt övervåld. Men denna fråga är så infekterad och uppdelad i höger- och vänstersympatisörer är det är i det närmaste hopplöst att försöka föra in flera tankar i diskussionen samtidigt. Det är en orsak till att jag skriver väldigt sparsamt om den.

Även i narkotikafrågan finns tendensen att vara antingen eller. Antingen är man för nolltoleranspolitiken, kosta vad det kosta vill. Hit hör hela det politiska etablissemanget (motståndsfickor finns inom Vänsterpartiet) och samhället i stort. Eller så tror man att en avkriminalisering eller legalisering löser allt från missbruksproblematik till organiserad kriminalitet. Hit hör många liberaler som i sin frihetsiver tror att ett avskaffat förbud får människor att sluta missbruka.

Migrationsfrågorna präglas av ungefär samma antingen eller-perspektiv. På ena sidan står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska grupperingar och kräver hårda tag och totalstopp mot flyktinginvandring. På den andra står nyliberaler inom Migro som tror att om bara Sverige får öppna gränser, kommer allt att lösa sig. Båda perspektiven är endimensionella.

Ett samhälle med en universell välfärdsmodell står i direkt kontrast till idén om en värld med öppna gränser. Om vi vill ha öppna gränser - vilket även jag vill - måste vi först avskaffa eller åtminstone kraftigt förändra den välfärdsmodell på vilken dagens Sverige är byggt. Att som i dag ta emot väldigt många människor och sedan åläggas, enligt den sociala ramlagstiftningen, att ordna boende och försörjning åt dem är inte hållbart.

Jag är övertygad om att denna krock mellan å ena sidan fina ideal om gränser som är öppna för människor i nöd och å den andra en välfärdsstat som förväntas försörja de nyanlända, är en viktig förklaring till Sverigedemokraternas framgångar. När vi adderar övriga riksdagspartiers beröringsskräck blir SD enda alternativet - även för väljare som inte har så mycket till övers för partiets socialkonservativa politik i övrigt.

Detta måste även liberaler som i ideologisk mening är för öppna gränser kunna diskutera utan att bli stämplade som SD-supporters eller smygrasister. Vi måste också kunna tillstå att det sällan finns några mirakellösningar, ej heller på frågan hur narkotikamissbruk ska hanteras. Verkligheten är helt enkelt för komplex.

Nu står jag förvisso för i svensk kontext tämligen radikala ståndpunkter. Jag vill liberalisera drogpolitiken. Jag vill avskaffa sexköps- och kopplerilagstiftningen och möjliggöra en öppen och legal sexhandelsmarknad. Därutöver står jag för en avskaffad folkhälsopolitik, bland mycket annat. Men jag tror inte att en avkriminalisering av alla droger nödvändigtvis skulle minska missbruket. En vit sexhandelsmarknad får inte bort alla missförhållanden för sexarbetarna.

Det är dock rätt åtgärder att vidta för alla missbrukares skull, för alla sexsäljares skull och är utan tvekan att föredra framför den rådande politiken. Jag tror också att en förändring måste till i migrationspolitiken. Men först måste fler våga ta av sina ideologiska skygglappar och ha en viss ödmjukhet. Tills vidare lär den polariserade debatten fortsätta.