Ondskan vi tror på

Ända sedan andra världskriget och nazisternas folkmord har vi försökt förstå hur en civiliserad stat i hjärtat av Europa kunde förvandlas till en terrorregim som beslutar utrota ett helt folk.

Personligen tror jag att människan är kapabel till i stort sett vad som helst under vissa särskilda förutsättningar. Vi måste också inse att det första lilla steget mot ett folkmord är att skapa och sedan fjärma sig från den andre, vilket sker i mobbningssituationer på vilken skolgård som helst runt om i världen. Vi har i oss att dela upp och kategorisera andra människor.

Ondskan är banal, förklarade Hannah Arendt. Psykologerna Alexander Haslam och Stephen Reicher vid University of Queensland i Australien respektive University of St. Andrews i Storbritannen omvärderar i sin forskning tidigare hypoteser om den banala ondskan. I stället lyfter de fram individens egen motivation.

För den som tagit del av nazistiska krigsförbrytares egna berättelser torde detta inte vara något nytt. I exempelvis Laurence Rees böcker (som också blivit BBC-dokumentärer) framträder en rad förbrytare, från den tyska men i War of the Century också från den ryska sidan. Det är personer som begått flagranta krigsbrott och säger att de inte tvivlade på om det var rätt när brotten begicks.

Om vi ska söka finna en gemensam nämnare dessa förbrytare emellan, som otroligt nog valt att ställa upp framför kameran, är det just att de säger att de ansåg eller trodde att de handlade rätt. Denna förklaring kommer från såväl anställda i förintelsemaskineriet i Auschwitz-Birkenau och frivilliga i avrättningsförband (Einsatzgruppen) på östfronten som soldater som förhört och sedan skjutit fienden efter att denne tömts på information.

Nazisternas folkmord var ideologiskt drivet. Alla som deltog var inte övertygade nazister, men tillräckligt många som på olika sätt bidrog till Förintelsen - antingen genom att fösa judarna till gaskamrarna, ta hand om deras egendom eller genom att dra nytta av judarnas död ansåg att kriget mot judarna var rätt eller var likgiltiga inför deras öde. Det framkommer i intervjuer med många förövare och vittnen.

Bilden av Förintelsen som välplanerad och från första början utstuderat grym är vida spridd. Men den är felaktig. I själva verket resulterade det mesta nazisterna företog sig i kaos och oordning. Det var ett direkt resultat av Hitlers sätt att leda och återspeglades även i hur utrotningen av de som utpekats som Tredje rikets fiender sköttes. Förintelsen var aldrig en färdig plan utan en stegvis utveckling med en enorm byråkrati som är näst intill oöverblickbar (eller åtminstone svår att begripa).

Hitler gav aldrig detaljerade order, vilket innebar att de underlydande själva fick sörja för utförandet. Det i sin tur gav underhuggarna stor makt att själva tolka ordern så att den gynnade dem maximalt. Adolf Eichmanns organisatoriska skarpsinne gjorde sig utmärkt i detta system, andra hejdukar kunde utnyttja sin hänsynslösa och giriga sida för att både uppnå resultat och bli förmögna. I rättegången på 1960-talet kom Eichmann, i likhet med de flesta andra nazister som ställts inför rätta i tidigare rättegångar, att hävda att han bara lydde order. Men han gjorde mycket mer än så.

Men i likhet med gauleiters som Arthur Greiser i Polen hade Eichmann stor makt att utforma sin verksamhet efter eget huvud. Mot slutet av kriget fick Reichführer-SS Henrich Himmler till och med läxa upp sin underordnade då Eichmann skickat iväg judar på en dödsmarch när SS-ledaren ville hålla dem vid liv som gisslan. Eichmanns drevs av ett ideologiskt hat mot judarna, något han tycks ha delat med många förövare.

Kort sagt kan hävdas att en pervers hatideologi, effektiv propaganda och makthungriga underordnade med stor handlingsfrihet möjliggjorde Förintelsen. Samma tre ingredienser har lett till liknande mänskliga katastrofer sedan dess.