Sexmoralisterna framhärdar

Danmark sade nyligen nej till att införa ett sexköpsförbud efter svensk modell. Danska Lagrådet landade i slutsatsen att en kriminalisering gör verksamheten mer dold och försämrar sexarbetarnas situation.

Det var en mycket nykter slutsats, men alls inte ovanlig i en europeisk kontext. Det är Sverige som är det generella undantaget, även om Norge i egenskap av sista Sovjetstat beslutat gå ännu längre och kriminalisera norskars sexköp i andra länder.

Just detta finns det krav på även i Sverige. Företrädare för tre av regeringspartiernas kvinnoförbund (C, FP och KD) kräver att sexköp förbjuds även utomlands. Rent juridiskt är det förstås vanskligt, även om det finns exempel på lagar som hanteras just så. Men framför allt är det ett desperat försök av svenska politiker att exportera en lag till länder som inte vill veta av den.

Skälen som anges är de gamla vanliga, missuppfattningarna likaså. Debattörerna gör inget försök att skilja sexhandel från människohandel utan går på den radikalfeministiska linjen att all sexhandel är påtvingad och därmed en form av människohandel. Mäns makt över kvinnor, således.

Med detta trötta konstaterande kunde denna bloggpost upphöra. Argumenten är så välbekanta. Jag vill ändå bemöta två av debattörernas påståenden:

1. Både kvinnor som blir sålda till människohandel och de som säljer sig själva i ”frivillig” prostitution är i stort sett alltid marginaliserade och fattiga kvinnor, utan alternativ till annan försörjning.

Den initiala frågan är förstås hur debattörerna kan veta detta. Det är nämligen ett påstående som används ofta men sällan eller aldrig följs upp. Att kvinnor som säljer sex "i stort sett alltid" skulle vara marginaliserade och sakna andra alternativ är helt enkelt inte sant. Forskaren Laura Agustín har skrivit mycket om detta, bland annat i sin bok Sex at the Margins (kan köpas här) i vilken hon tillbakavisar såväl offermyten som bilden av sexarbetaren som en person helt i avsaknad av andra alternativ.

Debattörerna i kvinnoförbunden vill förenkla ett väldigt mångfasetterat fenomen. Min ringa men ändock erfarenhet av att prata med sexarbetare i både Sverige och Thailand har gjort mig varse om hur komplext det är. Inte förvånande, egentligen, ty vår sexualitet är ju komplex och ryms inte alltid i snäva ideologiska mallar.

Jag är helt överens med Agustíns sätt att se på sexhandel och sexarbetares situation. Vi bör lyssna på dem och faktiskt ta deras ord på allvar, inte utgå från att de ljuger för oss och sig själva. Detta gäller inte bara sexarbetare utan människor i alla yrkesgrupper. Alla har inte samma valmöjligheter, men ett val finns i princip alltid. Att sälja sex kan för vissa vara det minst oattraktiva just då. Detta måste vi respektera.

2. Det enda sättet att minska utnyttjandet av kvinnor i prostitution, människohandel och sexslaveri är att arbeta mot efterfrågan – det vill säga att kriminalisera köparna som skapar utbudet.

Jag menar att debattörerna gör ett dubbelt felslut här. För det första motsäger de sig själva när de vill arbeta mot köparna i stället för att arbeta för säljarna. Om det nu "i stort sett alltid" är fattiga kvinnor utan andra alternativ som säljer sex, torde den bästa medicinen mot sexhandel vara en aktiv fattigdomsbekämpning. Problemet är förstås att slutsatsen är fel. Det är inte alls bara fattiga och marginaliserade människor som säljer sex utan även i samhället väletablerade personer. Debattörerna vägrar dock lyfta blicken från bordellen på den kambodjanska landsbygden när de beskriver prostitution som fenomen.

För det andra är det oerhört naivt att tro att staten kan kontrollera eller begränsa människors (underförstått mäns) sexdrift. I ett för människan så basalt behov som sex går det inte att förmå säljare att sluta sälja genom att med våld tvinga köpare att sluta köpa.

En konsekvens av förbudspolitiken blir snarare en förändrad kundgrupp för de allra mest utsatta säljarna. De får de kunder som inte tycker sig ha något att förlora. Därmed kan sexarbetarnas vardag bli mer utsatt. Kanske en önskvärd konsekvens för de som tycker att alla sexsäljare borde göra något annat i stället.

Det finns skäl att återkomma till ämnet. Härom veckan närvarade jag nämligen när Prostitutionsenheten i Stockholms socialtjänst berättade om sitt arbete. En blodtryckshöjare, kan jag lova.

Läs även:
Sexköpslagen en vattendelare

Andra bloggar:
Per Hagwall, Peter Lindén