Vem vinner på att motståndaren tystnar?

Pär Ströms beslut att lämna genusdebatten har fått stor uppmärksamhet.

Från feministiskt håll hörs ömsom glädjerop, ömsom fnysningar. Generellt kan reaktionen sammanfattas med: "A'men, vi'rå!" Feminister får minsann också motta hot, påpekas det. Därefter följer en uppräkning och en slutlig konklusion: Det är mer synd om alla feministiska kvinnor än Pär Ström.

Det kanske det är, men jag tror inte att Ströms syfte var att skapa en tävling i självömkan utan snarare att sätta fingret på vilket oresonligt debattklimat som skapats. Detta tycks debattörer på den vänsterfeministiska kanten över huvud taget inte vara intresserade av att diskutera.   

Sakine Madon och Fredrik Krohnman varnar i Expressen för att viljan att mobba ut vissa obekväma åsikter och/eller debattörer kan leda till en motreaktion vid valurnan. Jag tror inte att de är fel ute. Ty om det är något som frustration, känsla av utanförskap och diskriminering föder, är det behovet att på något sätt protestera. Varför inte när man kan göra det på ett sätt som verkligen räknas.

Den organiserade feminismen har inget brett stöd i Sverige. Feministiskt initiativ fick knappt 0,7 procent i senaste riksdagsvalet. Men på tidningsredaktioner, i lärosäten, i myndigheter och i public service är de statsfeministiska idéerna mycket utbredda. Det är kutym att vara feminist och att köpa teorierna om en könsmaktsordning. Den som vädrar ifrågasättande ståndpunkter bemöts med öppet förakt, härskartekniker och direkta personangrepp. Det krävs därför mod för att göra det.

I dessa från oliktänkande så hermetiskt tillslutna sällskap blir det närmast en chockartad upplevelse om någon tycker annorlunda. Jag vet, för jag har själv vistats i sådana miljöer under mina studier, både i Uppsala och Stockholm. Oftast tvingar det den som tycker annorlunda att vara tyst, huvudsakligen för att undvika dålig stämning eller rena påhopp. Prostitution, jämställdhet och narkotika är exempel på känsliga frågor som man måste vara försiktig med.

Vissa, som feministbloggaren Hanna Fridén, säger att de inte vill debattera mot Pär Ström. Det är deras fullt legitima val. Radikalfeministen Katerina Janouch går dock steget längre och gläds åt att Ström lämnat genusdebatten.

Jag kommer aldrig att förstå hur personer som själva ser sig som ypperliga demokrater kan önska att en debattmotståndare lämnar scenen. Vad tror de sig ha vunnit med det? Ströms idéer är inte borta och hans anhängare har knappast blivit färre. Dessutom tror jag att många av elitmobbarna snart kommer att sakna honom. För vem ska de kasta skit på nu?

Läs även:
Smålandsposten, Sydsvenskan