Låt Ylva vara Ylva

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även "etableringsminister", en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Det var Ylva Johansson som på den famösa tillställningen i Münchenbryggeriet i oktober 2015, "Sverige tillsammans", klev upp och sade att "det är en så härlig känsla att få vara med" när Sverige förändras. Ett hån, tyckte nog många, eftersom Sverige i dag är ett land med ökad grov våldsbrottslighet, med fler sexualbrott och med en välfärdssektor som inte klarar uppdraget längre, trots det höga skatteuttaget.

Det var förmodligen inte detta Johansson syftade på. Men hon har uppenbarligen en fäbless för klämkäcka ord. I DN:s reportage ersätter hon "härligt" med "spännande". Det är nästan som om hon upptäckt Amerika och börjat fantisera om vad som går att göra av detta nya land.

Självfallet måste Ylva Johansson vara optimist. Det ingår i hennes uppdrag att ständigt se glaset som halvfullt. Att se möjligheter. Men jag kan inte låta bli att undra vad som finns bakom hennes positiva retorik. Om hon, precis som så många andra, är orolig för hur Sverige kommer se ut om tio år. Om hon kan se bortom att hon då förmodligen är välbeställd pensionär och inte personligen behöver se så mycket av de problem som hennes parti varit delaktigt i att skapa.

Alla problem, alla hinder, alla föraningar om att vi står inför något som inte går att lösa, har annars klätts i ett enda ord de senaste åren: "utmaning". Det har gått så långt att allt som är åt helvete, må det vara krisen inom polisen eller sexåringar som misshandlas och utsätts för sexuella trakasserier i skolan, kallas för "en utmaning". Ordet har urvattnats sin betydelse på ett liknande sätt som "rasist".

Rent språkligt är det dessutom fel att använda ordet på det sätt som i dag görs. Norstedts ordbok hävdar att utmaning betyder "handling varigenom ngn uppmanas till kamp eller tävling ... äv. inspiration, eggande". Migrationskrisens effekter på svenska kommuner är för den som drabbas inte ett dugg inspirerande eller eggande.

Ylva Johansson har satt målet att mediantiden för nyanlända att komma i någon sorts arbete ska kortas från åtta år till två. En rimlig gissning är att de allra flesta inte kommer ha ett jobb att gå till efter två år utan i allra bästa fall en praktikplats. Mer troligt en arbetsmarknadsåtgärd eller SFI. Genom att sätta helt orealistiska mål har Ylva Johansson, precis som regeringen med sitt arbetslöshetsmål, målat in sig i ett hörn. Regeringen har spänt bågen men riskerar att det bara blir en ljummen fis av alltihop i slutändan.

Något jag saknar hos den nya etableringsministern är självkritik. Det är visserligen en bristvara i alla politiska läger, men när Ylva Johansson hävdar att "vår generation har fått den här stora utmaningen" beskriver hon ett slags deterministisk situation som ingen kunnat påverka. Det bara hände. Faktum är att det är svenska politiker som har skapat detta.

Det är inte kriget i Syrien, IS härjningar i Irak eller talibanerna i Afghanistan som har skapat en kris i svenska kommuner. Det är svenska politiker som stiftat svenska lagar som möjliggjort för Sverige att bli en attrahent för så många på jakt efter ett bättre liv, med eller utan skyddsskäl. Parallellt har inget alls gjorts åt generösa bidragssystem då det ju skulle bryta mot devisen "alla ska med".

Den minst sagt ansträngda situationen i kommuner som Hultsfred, Ljusnarsberg och Högsby är skapad av politiker som Ylva Johansson, och den är varken härlig eller spännande.

Att ministern nu traskar omkring och ser glaset som halvfullt är möjligen trösterikt för henne och hennes partikamrater. Men knappast någon hjälp för alla som i sysslolöshet väntar på asylbesked, för de kommuner som inte klarar att ta emot fler nyanlända eller de välfärdssektorer som inte längre klarar kvaliteten.

Genom att inte medge att det är svenska politikers beslut som har försatt kommuner i en ytterst besvärlig situation riskeras en upprepning igen i framtiden. Då som nu kommer en ministers klämkäcka inställning inte att räcka.