Ett land på tillbakagång

Jag har bloggat här sedan 2007. En hel del har förändrats under de snart tio år som gått. Både i den politiska verkligheten och de frågor som jag skrivit om här, vilket naturligtvis hänger samman.

Jag inser att jag nog har blivit ganska gnällig under den senaste tiden. För 15 år sedan var jag ung och oförstörd ungmoderat. Det dröjde dock inte länge innan jag lämnade partipolitiken för att aldrig, vill jag lova, återvända. I dag skyr jag allt det förljugna och falska som partipolitiken står för. Det oblyga kappvändandet. Intrigerna. Maktbegäret.

Då, i vuxenlivets början, hade jag en mycket mer positiv världsbild. Det var viktigt att visa att världen trots all svartmålning faktiskt blir rikare. Afrikanska länder får internet. Spädbarnsdödligheten minskar. Kina har lyft 300 miljoner människor ur fattigdom. Och så vidare.

Allt detta är fortfarande sant. På makronivå blir det mesta bättre just nu, som Stefan Löfven gillar att upprepa om Sverige. Men människor lever inte på makronivå.  Och det som jag som oförstörd 20-åring inte brydde mig särskilt mycket om - som hur äldrevården fungerar, hur tillgången till bostäder påverkas av befolkningsökningen och hur barnomsorgen ut - finner jag nu skäl att oroa mig för.

Jag tror att det kallas mognad. I takt med att åren går förändras prioriteringarna i livet och perspektiven blir lite annorlunda. Framför allt blir de bredare och djupare. Förståelsen för samhällets komplexitet ökar.

Det finns goda skäl att misströsta när vi ser sprängdåd i Frankrike och instabilitet vid EU:s portar. Men vi behöver inte titta så långt bort. Det ser nämligen inte så bra ut för Sverige heller. Efter decennier av stabilitet går Sverige sannolikt mot en ganska turbulent tid.

Vi har en skola i ett fritt fall där botten troligen inte är nådd än på länge. Vi har en sjukvård som genomgår en strukturell kris som blir särskilt tydlig under sommaren.

Vi ser sänkta begåvningskrav som en panikåtgärd för att locka sökande till polisutbildningen. Och polisen, ja den är också i kris. Vilket är särskilt illa i ett läge när alltfler förortsområden domineras av kriminella och blåljuspersonal inte kan göra sitt jobb (nu har en räddningsinsats fördröjts vilket orsakat ett dödsfall). Därtill har vi ett pensionssystem som förmodligen kommer lämna 80-talisterna tämligen tomhänta. Och som grädde på moset är Sverige numera bara ett medelmåttigt innovationsland.

Gemensamt för ovanstående är att det är områden som tar väldigt lång tid att förändra. Förfallet har pågått i flera decennier och kommer att ta lika lång tid att ordna - förutsatt att politikerna gör rätt saker, vilket vi inte ska anta att de kommer att göra. Det vi nu ser tenderar att vara paniklösningar, sådant som fungerar dåligt och hade kunnat undvikas om rätt åtgärder vidtagits tidigare.

Det finns en utredd känsla av att politikerna inte riktigt har koll på läget. Att de inte riktigt förstår hur vi kunnat hamna här och framför allt inte hur vi ska ta oss vidare. Att döma av politiken är den känslan helt riktig.

Medan svenska politiker till höger och vänster pratar avdrag för hushållsnära tjänster, bidragsnivåer och tvistar om vem som älskar Sverige mest, genomgår landet vad som liknar en systemkris. Den generella välfärdsstaten står på spel. Fundament som skola, vård och polisväsende står och vacklar. Om denna utveckling fortsätter i tangentens riktning kommer Sverige vara ett annat land om tio år, omsprunget av många östeuropeiska länder och med gigantiska inhemska problem att hantera.

Ligger Sveriges bästa dagar bakom oss? Ja, varför skulle det inte kunna vara så. Ingen framgång är evig, och i synnerhet den som tagit den för given riskerar att kasta bort den. Det är just vad som håller på att ske nu.

Det är som synes mer än bara en magkänsla som säger mig att Sverige är ett land på tillbakagång.