Vart tog den rationella högern vägen?

Under denna helg hände något i sociala medier som gav en obehaglig ögonblicksbild av tillståndet i svensk migrationspolitisk debatt. Kanske kommer det i efterhand att betraktas som något av en milstolpe - antingen för att det i just detta ögonblick inte kunde bli värre eller för att det nu var för sent för att det skulle kunna bli bättre.

Det som hände var att försvararna av dagens miljöpartistiska migrationspolitik började dela bilder på drunknade barn funna vid Medelhavets stränder. Plötsligt dök de upp där i mitt flöde. Genom denna handling visar dessa människor att de dels inte drar sig för att göra billiga politiska poänger på hemska tragedier (något de gärna anklagar sina motståndare för), dels att de gett upp den sakpolitiska diskussionen.

I samma veva skrev Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson ett blogginlägg som bekräftade uppfattningen att den sakpolitiska debatten de facto är över. Innan den ens kommit igång på allvar. Blogginlägget är illustrativt för borgerlighetens förlorade markkontakt i dessa frågor. Det vädjar till empati, till hjärtat. Inte till förnuft och rationalitet. Inte till hjärnan.

Det är så här det under många år har sett ut på vänsterkanten. I alla tänkbara frågor har de kört känslospåret. Pekat på den kalla högern och skrikit "högerspöke". Pekar på de känslolösa vinstdrivande företagen utan empati med sina anställda. Skällt på entreprenörer som vill bli rika. Att nu delar av borgerligheten fallit in i samma sätt att diskutera och debattera är anmärkningsvärt. Och tragiskt.

Borgerliga företrädare som drar paralleller med 30-talets Tyskland när de ser utvecklingen i Sverige visar inte bara på en djup historisk okunskap utan får dessutom se extremvänsterns problemformuleringsfälla slå igen bakom dem. Jag får gratulera till det fina sällskapet.

Senast i dag drog Peter Wolodarski det lastgamla Hassanskämtet om "10 000 tyska bögar" i en kolumn om migrationen, väl använt av en rad vänsterdebattörer men det förtjänade tydligen en återpublicering. Starkt av en chefredaktör på landets största morgontidning.

Tendensen är tyvärr att vi får se mer av känsloargument. Vilket förmodligen betyder fler hemska bilder. Ty ingen kan värja sig mot sådana bilder. De fastnar på näthinnan. Men om de så kallade frihetsvännerna tror att detta tillsammans med vädjanden om att öppna våra hjärtan kommer att övertyga fler om det förträffliga i dagens politik, lär de bli besvikna. På samma sätt som abortmotståndares hemska bilder på aborterade foster inte övertygar de flesta i abortfrågan kommer dessa bilder inte bli annat än osmakliga inlägg i en polariserad debatt som just nu tycks ta flera steg bakåt.

Det oroliga människor behöver är inte bilder på drunknade barn. Alla vet redan vad som pågår i Syrien och på Medelhavet. Det är inte okunskap som får folk att känna oro över en havererad asylpolitik i Sverige. Det är de faktiska konsekvenserna i just deras kommun, på just deras skola, på just deras vårdcentral, på just deras äldreboende. Att besvara denna oro med att vi måste visa mer hjärta, är bara hånfullt.

Vart tog den rationella och intellektuellt hederliga högern vägen? Den som lyfte fram ekonomiska och ideologiska argument och fick dem att framstå som det mest rationella i världen. När började magkänslor bli viktigare än sakliga argument? Förmodligen när några började inse att debatten är förlorad. Då återstår bara att vädja till människors empati, be motståndarna hålla käften och dela ut etiketter på alla som tycker fel.

När Sverigedemokraterna börjar bli det parti som står för realism och hjärna i en fråga, då vet man att något allvarligt har hänt med den svenska borgerligheten.

Skärp er.

Özz Nujen håller förstås stilen.