Julian Assange har kallat Sverige för "ett feminismens Saudiarabien". Tillspetsat, javisst, men inte utan ett korn av sanning. Men framför allt förbryllas jag över fokuset på struntfrågor.
Danmarks utrikesminister "dissade Sverige" (på kvällstidningsspråk) häromdagen när han apropå plåstergate sade att han "ännu en gång är glad att inte bo i Sverige". Piken var förstås riktad åt hans nordliga grannlands ständiga oförmåga att sortera ut viktigt från oviktigt, trivialt från dödsallvarligt. Och som på beställning kom kritiken.
Detta tycks vara särskilt vanligt förekommande hos svenska feminister som gärna ägnar sin tid åt att se patriarkala strukturer i vägskyltar, diskutera faran med för få kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och bekymra sig om en ojämn könsbalans på landets musikfestivaler. Parat med en identitetspolitisk frammarsch och en väl spridd lättkränkthet i samhället, är det numera svårt att veta vad som är skämt och vad som är allvar.
Tänk om alla dessa feminister kämpade för kvinnor som är förtryckta på riktigt. Tänk om deras energi lades på att sprida kunskap om och hjälp till våldtagna kvinnor i Kongo-Kinshasa, flickor som gifts bort i Afghanistan eller kvinnor som behandlas som en andra klassens medborgare i en rad muslimska länder.
En början på lösningen på många av de bekymmer som drabbar kvinnor och flickor i länder härjade av krig, är emellertid militär. IS terror kan inte förhandlas bort. Inte ens RFSL:s genuscertifieringar lockar IS-krigarna tillräckligt för att de ska lägga av med slavhandeln. De måste besegras på slagfältet. Utplånas.
Jag tror att detta gör att det slår lite slint för dem. Gudrun Schyman vill möta Putin med en utsträckt hand, med dialog. Vad hon vill göra åt IS har hon över huvud taget inte sagt något om. Hon och hennes trosfränder har inga svar på hur kvinnor ska kunna frigöras från verkligt patriarkalt förtryck i muslimska länder eller hur det största hotet mot mänsklig frihet sedan Sovjetunionen ska bemötas. Vi ser inga framstående feminister ta värvning för att strida mot IS, trots att det vore ett sätt att gå från ord till handling i kampen för miljoner kvinnors rättigheter i världen.
Dessa feminister förblir i stället pinsamt tysta. De faller tillbaka i sin trygga vrå och fortsätter att göra sina maktanalyser av det de betraktar som patriarkatet Sverige. Här dunkas det i ryggen, här delas det ut jämställdhetspris åt en person som prisat manshatet, här fokuserar vi på det som inte en enda jävel bryr sig om utanför landets gränser.
Ack, Sverige. Jag förstår den danske utrikesministern.
5 kommentarer:
Och statsministern för den feministiska regeringen håller ett tal för dem som orkar komma dit i värmen.Som ligger på en nivå som är ungefär lika upphetsande som Reinfeldts sommarprat.
- Kör på de gamla invanda flosklerna i dag Stefan så får Aftonbladet försöka trolla och göra något intressant av det.Kom ihåg att det ju är sossar du talar för, sa kommunikationsexperterna.Stefan lyssnade.Han är ju ingen skådis i klass med Reagan direkt.
Läste att någon tror att Sverige väntar på en stark man i din förra bloggnig.Jag tror det funkar med en stark kvinna också.Tyvärr kan jag inte se någotdera någonstans.De enda som klarar sig igenom partiernas sållningsprocesser är tydligen dagis-tanterna.
Vad jag har förstått möter inte Putin IS med utsträckt hand,han stödjer det sekulära Assad partiet som hade makten i Syrien,Här i landet vänslas det med Islam/IS soldater kanske därför Putin utmålas som den Nya Hitler,Åkesson fascist,Putin är Hitler?
Sverige behöver plåstras om nu när curlingbarnen börjar bli vuxna.
Vikingarna av i dag är bortskämda gökungar.
Tids nog får de annat att bry sig om, tex sin egen överlevnad.
Assange går ju förbi på utsidan där i London eller vad man ska kalla det.Kvar sitter Clas Borgström, Marianne Ny och Anna Ardin och undrar vad som hände.
Sverige är i varje fall ingen feministisk stormakt.Så mycket kan man konstatera utan att ta i.
I slutändan finns det bara en hel hög förlorare kvar efter den "affären".
Tyvärr använder folk som Ebba Witt-Brattström, Anna Ardin, Marianne Ny, Lady Dahmer, Maria Sveland och Alexandra Pascalidou sedan länge radikalfeminismen som sin karriärmaskin. Då spelar det ingen roll att det är struntfrågor mixat med ren desinformation man lyfter upp - klick, kredd och kosing blir det i alla fall.
Skicka en kommentar