En nödvändig splittring

Det pågår ett lågintensivt inbördeskrig inom borgerligheten. Ett verbalt krig mellan socialliberaler på ena sidan och liberaler och liberalkonservativa på den andra. Vänstern tittar nyfiket på.

I kulisserna skymtar aktuella spörsmål som publicering av gärningsmäns etnicitet, vilket blivit en omdebatterad fråga efter Ikea-dådet. Men detta krig handlar egentligen i första hand om synen på hela migrations- och integrationspolitiken, och som så mycket annat ges den stora emotionella övertoner till följd av att den därmed även innehåller den underliggande frågan om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

På ena sidan står ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri genom bland andra Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg och PM Nilsson. På den andra hittar vi inte bara Sydsvenskans Per Svensson och tidningar som Upsala Nya Tidning och Sundsvalls Tidning utan också en hel drös vänsterskribenter som genom instick utifrån plötsligt tycks ha ett osedvanligt stort intresse för liberalers välmående och framtid. De oroas och upprörs över en upplevd anpassning till SD.

I själva verket tror jag att en viktig delförklaring till SD:s tillväxt är borgerlighetens bestämda skutt vänsterut. Borgerliga partier och företrädare har gett partier och debattörer till vänster problembeskrivningsprivilegiet. Många känner inte längre igen sig i sina gamla partier.

Det är när man inte ens vill se existerande problem för att dessa problem i sig kan tänkas utnyttjas politiskt av SD, som förnuftets båt definitivt har lämnat kajen. Då ägnar man sig åt skönmålning, och den sortens beteende genomskådas lätt. Konsekvensen blir ett minskat förtroende från de egna. Vi ska minnas att många som röstar på SD inte ens gillar partiet i fråga. Det är en ren proteströst.

När ett stort borgerligt parti som tidigare stod upp för lag och ordning monterar ned det svenska försvaret, stillatigande ser på när vardagsbrottsligheten ökar, börjar älska facket, hoppar i galen tunna med tokfeminister genom att kalla sig feministiskt och köpa idén om Sverige som ett patriarkat, öppnar gränserna för rekordstor asylinvandring utan en realistisk idé om hur de som kommer till Sverige ska kunna försörja sig själva... Ja, då är det inte så konstigt om många väljare blir förvirrade och besvikna.

Denna upplevelse av vänsterglidning inom borgerligheten finns givetvis även hos de borgerliga ledarskribenter som nu angrips med brunfärg. Jag vill hävda att den påstådda anpassningen till Sverigedemokraterna är något av en myt. I själva verket handlar det om en återgång till borgerliga värderingar som förlorats längs vägen i det stora alliansprojektet och omstöpningen av Moderaterna. Må så vara att en del av dessa värderingar delas av ett parti som blev det tredje största i förra valet.

Det är förbluffande att frågan om "vad som gynnar SD" fortfarande tillåts överskugga all saklig diskussion. Jag tror nämligen att de flesta av oss borde kunna enas om att vad etablissemanget till höger och vänster än har gjort hittills, har det "gynnat SD". Detta eftersom just frågan om vad som "gynnar SD" har fått dem att släppa blicken från sakpolitiken och i stället fokusera på en positionering som månne ger likes och hjärtan från de egna på Facebook men som inte leder ett enda steg framåt i kampen mot kriminalitet och utanförskap och för fler bostäder, mer tillgänglig samhällsservice och en fungerande infrastruktur.

Det saknas inte utmaningar i dagens Sverige. Skribenter till både höger och vänster borde fylla sina dagar med att hitta kreativa lösningar i stället för att sätta etiketter på motståndaren och oroa sig över dennes mentala hälsa. Men det görs inte. Att hitta lösningar på komplicerade problem är alldeles för utmattande. Det är mycket lättare att skrika "brunhöger!".

Låg mig då säga en sak till borgerligheten där ute: det enda sättet att göra det ni säger er vilja göra, hejda SD:s tillväxt, är att hitta lösningar på de stora misslyckanden som fått väljare att gå till nämnda parti. Era väljare förväntar sig att människor ska vara lika inför lagen. Att äganderätten ska försvaras. Att det finns en plan för att hantera att tiotusentals människor söker asyl i Sverige eftersom det ju är ni, politikerna, som har skapat regelverket.

Kanske ser vi nu en pågående splittring inom borgerligheten. En nödvändig splittring mellan å ena sidan de som vill ha en borgerlighet som står upp för idealen frihet under ansvar och inte ser Sverige som världens socialtjänst och å den andra socialliberaler med miljöpartistiska sympatier för vilka det är överordnat allt annat att hamna på motsatt sida som SD.

Det är hög tid för alla liberaler och konservativa att välja vilken riktning på politiken vi vill ha.

Tidigare bloggat:
Liberala rop i ett svenskt mörker

Läs även:
Sanna Rayman, Csaba Bene Perlenberg, Dagens Arena: Hur mår högern?