Lena Andersson, verkligheten och välfärdsstaten

Lena Andersson har i en rad kolumner i DN argumenterat för varför Sverige inte tillhör dem som växt upp här och betalat skatt i många år i någon högre grad än den som i kommit hit från Syrien, Irak eller Somalia.

Andersson har tydligen fått invändningar via mejl om att hon, som förefaller så filantropisk, borde öppna upp sitt eget hem för hjälpsökande, ty i sin senaste kolumn har hon en passus om denna invändning: man äger inte Sverige som man äger sig själv och sin bostad i exempelvis en bostadsrättsförening. Därmed anser hon invändningen skjuten i sank.

Men faktum är att liknelsen med samhället som en bostadsrättsförening inte är så tokig som den först kan verka. I en bostadsrättsförening äger du nämligen inte din lägenhet utan en rätt att nyttja den. Du tvingas ta ansvar och sköta om din lägenhet mot friheten att få disponera den efter eget huvud. Fastigheten ägs gemensamt och måste förvaltas. Ekonomin måste skötas. Om detta inte sker, tvingas alla gemensamt betala mer i form av en högre avgift.

Lena Andersson för alltid ett idealistiskt och filosofiskt resonemang och tar sällan hänsyn till sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Hon är noggrann med att skilja på positiva och negativa rättigheter, en distinktion som görs alltför sällan i den politiska debatten. Hennes kolumner är intressanta men dessvärre inte särskilt relevanta som annat än teoretiska diskussionsunderlag.

Välfärdsstatens logik med höga skatter mot utlovade förmåner gör att de flesta svenskar skulle säga att den som bott här i generationer visst har en större rätt till "gratis" sjukvård, äldrevård och socialtjänst än den som nyss kommit hit.

Envar har rätt till liv och sin egen frihet. Men ingen har rätt att kräva att bli försörjd av någon annan. Oavsett om du kommer från ett annat land eller har bott i hela ditt liv i Sverige är det ditt eget ansvar att försörja dig. Inte grannens. Inte "samhällets".

Här krockar omhändertagandemodellen som den svenska migrationspolitiken bygger på med grunden för välfärdsstatens finansiering. Ty betalningsviljan kommer obönhörligen att sjunka om medborgarna märker att deras barns skola blir sämre, om folk ser att deras mormor och morfar inte får en värdig äldrevård och om sjukvårdsköerna växer till följd av att en allt högre andel av inbetalade skattemedel går till att försörja migranter och asylsökande.

Vissa skulle hävda att det vore en positiv utveckling. Då blir vi ju av med den förhatliga välfärdsstaten! Problemet är att det saknas politiskt stöd för att avskaffa eller ens nämnvärt skära ned på den offentliga sektorn. Resultatet kommer därför inte bli ett liberalt paradis med självständiga och självförsörjande individer utan tvärtom allt högre skatter för att kunna försörja alla som inte arbetar.

Emellertid finns en smärttröskel även för härdade skattebetalande svenskar. Exakt var den gränsen går vet ingen. Men när den väl har nåtts, väntar turbulens i form av ett växande missnöje. Samhällskontraktet - att jag betalar med inskränkt frihet och förväntar mig något tillbaka - riskerar att betraktas som brutet.

Sverigedemokraternas valframgångar är ett symptom på ett sådant missnöje, men det är endast en försmak av vad som väntar om utvecklingen tillåts fortsätta i tangentens riktning. Resultatet blir ett alltmer polariserat samhälle med i värsta fall våldsamheter som följd.

"Allt åt alla" är en miljöpartistisk devis som aldrig varit politiskt relevant eller acceptabel men som till följd av en olycklig samhällsutveckling släppts ända in i regeringskansliet. Den har dock lika lite folklig förankring som Lena Anderssons förvisso välskrivna kolumner.