Datalagringen och ändamålsglidningen

Det börjar bli tjatigt att säga det men... vad var det vi sa?

Att Skatteverket begär ut mobildata från teleoperatörer i syfte att komma åt misstänkta skattesmitare borde vara en nyhet som toppar nyhetslöpen överallt. Det är det förstås inte. Trots att vi nu fått svart på vitt hur politiker i båda blocken ljugit och bedragit svenska folket, lutar sig medierna tillbaka. Här finns inget att se.

I USA har en federal domstol förklarat bulkdatalagringen av alla amerikaners telefonsamtal olaglig. I Sverige väntar vi på ett förhandsbesked från EU-domstolen om den svenska datalagringen, precis som datalagringsdirektivet från EU, strider mot EU:s rättighetsstadga (det riskerar dock att ej prövas som rättighetsfråga eftersom det är en teleoperatör och inte en människorättsorganisation som ligger bakom önskan om prövning).

Men debatten om huruvida staten ska ha rätt att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader, den är död. Här är ännu ett område i vilket journalistiken har misslyckats fullständigt. Det vore enkelt att lyfta fram alla försäkringar och lugnande uttalanden som kommit från politiker som Johan Pehrson, Beatrice Ask och Morgan Johansson och ställa frågan: "Och hur blev det?"

Grov brottslighet (terrorism! Barnporr!) skulle bekämpas med hjälp av lagring av alla svenskars digitala kommunikation. Inte några förbaskade skatteärenden.

För att vara tydlig: detta är inte Skatteverkets fel. Det är politikernas. Ni vet de där som säger sig vilja "ta ansvar". Om de bara kunde, skulle de skämmas.

Tidigare bloggat:
Massövervakning bygger på rädsla

Läs även:
HAX, Cornucopia