Föreställ dig att du har fått ett cancerbesked och att läkare säger att du har ett halvår kvar att leva. Sex månader att göra det bästa av den förfärliga situationen. Träffa vänner och familj. Kanske åka på den där resan som inte blivit av. Bara hålla de du älskar nära tills slutet kommer.
Men vad skulle du göra när slutet närmar sig på riktigt? När orken tryter, när smärtan blir outhärdlig?
Brittany Maynard, 29, gick igenom just detta. Hon valde att flytta till Oregon för att få laglig rätt att dö med värdighet. Inte sönderstrålad på ett sjukhus, bortdomnad av medicinerna, vid liv in i det sista innan cancern vinner den på förhand uppgjorda kampen. Utan i sitt eget hem, omgiven av sin man och sin familj. Hon, inte cancern, skulle välja tidpunkt.
Brittany Maynard valde att avsluta sitt liv i helgen. Jag sympatiserar verkligen med hennes beslut. Men de flesta dödssjuka får inte det valet. I USA erbjuder en handfull delstater laglig rätt att avsluta sitt liv med värdighet. I Europa ser det inte bättre ut.
Motståndet mot s.k. assisterat självmord, eller aktiv dödshjälp, är stort bland läkare och medicinsk personal. Det är ganska naturligt eftersom det är en profession som jobbar för att bota. Men mot obotlig hjärncancer finns ingen egentligen lindring.
Frågan den som drabbats behöver ställa sig är vad som är viktigast: kvantitet (dvs. att tyna bort men få några fler dagar i livet) eller kvalitet (fortsätta leva så länge det är värdigt och sedan välja att avsluta sitt liv under ordnade former).
Detta är en fråga som ingen utomstående kan förväntas ta ställning till eller ens förstå. Den måste vara upp till den drabbade att avgöra, inte politiker eller läkare.
6 kommentarer:
Det berör själva kärnan av liberal filosofi:
Självägande.
http://en.wikipedia.org/wiki/Self-ownership
Motsatsen till det är slaveri.
Är en stat öht. förenligt med äganderätt och självägande?
https://www.youtube.com/watch?v=Xbp6umQT58A
Det är väl å andra sidan inte så svårt att koppla bilens avgasrör till en dammsugarslang och leda in avgaserna i kupén, och vips har farbror Frej gjort sig en privat anestesi-klinik...
Jag kan förstå motviljan hos vårdpersonalen att utföra bödel-liknande sysslor.
"Värdigt" var ordet, ja...
Dessutom är det en viss skillnad att skriva ut en medicin så att patienten själv kan ta sitt liv och att läkaren själv håller i en spruta.
Det som oroar mig i sådana här scenarion är det sluttande planet från "rätt att få dö" till att du förväntas välja död över vård. Kanske en subtil press från sjukförsäkringen/vårdpersonalen - en överdos morfin e dyl är ju så mycket billigare än ett halvårs intensiv sjukhusvård. Kanske önskar barnen att gamla mamma äntligen ska dö, så att de kan tillträda arvet. Jag säger inte att det nödvändigtvis kommer att bli så, om vi lättar på regler och attityder gällande självmord. Men jag tror risken är ganska stor. Och det gör mig tveksam.
Denna invändning har jag förståelse för. Men jag känner samtidigt inte till något exempel på där det gått överstyr på detta sätt. Det finns ju ett antal länder/delstater som faktiskt praktiserar aktiv dödshjälp.
En nattväktarstat är förenlig med äganderätt och självägande, se Etik teknik och samhälle.
http://timbro.se/bokhandeln/bocker/etik-teknik-och-samhalle
Antag att man har flera grupper som tillhandahåller rättsskipning i ett område.
Grupp 1 funkar ungefär som dagens rättsväsende och de som döms är skyldiga i 95 % av fallen (jag har sett siffran iaf, nån som har en bättre?).
Grupp 2 består av universitetslärare och har en mindre strikt bevisvärdering. Det räcker med att de kommer fram till att det är minst 51% chans att den anklagade är skyldig för att döma. (Se yes-means-yes-lagarna).
Grupp 2 kommer att kränka de som beskyddas av grupp 1 och grupp 1 måste slå ner på grupp 2 liksom tex maffiagrupper som agerar statsliknande.
Så i slutändan är en våldsmonopolstat ok om den hämtar sin legitimitet från att tillhandahålla den bästa rättssäkerheten.
Nåt sånt...
/B
Skicka en kommentar