20 år senare: Estonias förlisning är fortfarande oförklarad

I dag är det 20 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia sjönk i Östersjön. 852 människor förlorade livet, 137 överlevde men fick sina liv förändrade för alltid. Över 500 svenskar omkom.

Efter all usel hantering från myndigheter och ledande politiker, alla svek, amatörmässiga utspel och framträdanden och oviljan att erkänna dessa fel medan tid var, vill många nu gå vidare. Glömma det som hänt. Vända blad.

Kvar står vi med många frågor och väldigt få svar. Mest anmärkningsvärt är att vi fortfarande inte vet varför Estonia sjönk. Detta plågar efterlevande och överlevare, men det är också en säkerhetsfråga. Det sjunkförlopp som beskrivs i haverikommissionens slutrapport har ifrågasatts av stabilitetsexperter, fartygskonstruktörer och utländsk expertis på haverier.

Det finns hypoteser om varför Estonia sjönk som hon gjorde och inte slog runt som ro-ro-färjor normalt gör om vatten enbart kommit in på bildäck. Men eftersom vraket inte har dokumenterats mer än fragmentariskt och nya dykningar omöjliggörs av lagen om gravfrid, kan vi bara fortsätta gissa och spekulera.

Många frågetecken skulle kunna redas ut. Men då krävs dokumentation. Och det förutsätter nya dykningar på vraket. Med dagens teknik är en grundlig undersökning av vraket inte ett särskilt komplicerat företag. Vraket kan ljussättas och filmas, och det behövs inte ens dykare för att filma inne i vraket eftersom robotar numera gör jobbet galant (den tekniken har för övrigt funnits i över 10 år men förfinats och blivit mer avancerad).

Haverikommissionens arbete måste närmast liknas vid en fartygetshaveriernas Palmeutredning. Misstag begicks på löpande band. På tre år åstadkoms en slutrapport som inte tar hänsyn till många överlevande passagerares berättelser (de betraktades inte som vittnen) utan i stället tar fasta på vad ett fåtal besättningsmän (som hade ett intresse av att skydda både sig själva och sin arbetsgivare) sa. Detta resulterade i att den officiella versionen av olycksnatten inte överensstämmer tidsmässigt med vad många passagerare upplevde.

Jan-Thore Thörnroos var befälhavare på Mariella under olycksnatten. Mariella var först på plats och deltog i räddningsarbetet utifrån de usla förutsättningar som fanns. När Thörnroos hävdar att Estonias förlisning inte hade kunnat inträffa i dag - med hänvisning till stärkta bogportar och bättre livräddningsutrustning - gör han det nog delvis mot bättre vetande.

Eftersom vi faktiskt inte vet hur Estonia sjönk, exakt vad som bidrog till haveriet, kan vi inte hävda att det inte kan hända igen. Det är dessutom fortsatt så att färjor med bildäck har en inbyggd svaghet i konstruktionen. Kommer det in vatten, kommer fartyget att få kraftig slagsida ganska omgående.

När fartyget lutar kraftigt kan livbåtar och flottar inte sjösättas under ordnade former. Om vi lägger dåligt väder till detta är katastrofen ett faktum. På Estonia kom något organiserat räddningsarbete över huvud taget aldrig igång.

Dessvärre är det så att när ett fartyg råkar ut för en allvarlig incident som gör att det måste evakueras, krävs två förutsättningar: ingen allvarlig slagsida och ganska bra väder. Annars kommer väldigt många människor oundvikligen att dö. Costa Concordia drabbades av kraftig slagsida, och hade inte vinden varit så gynnsam hade hon drivit ut i havet - och sjunkit. Då hade väldigt många människor omkommit.

När jag för en vecka sedan lyssnade till tre överlevares berättelser ställde jag frågan vilken skillnaden skulle bli om en liknande incident inträffade i dag. Har vår beredskap förbättrats? Urban Lambertsson, då bokningschef på Nordström & Thulin (delägare i Estline) svarade kallt: "Ingen större skillnad."

Besättningen är fortfarande i första hand servicepersonal, inte sjömän. Storskaliga evakueringar tränas inte (hur många sådana har du varit med om när du åkt på en Finlandskryssning?). Och vid en slagsida skulle det vara lika svårt i dag som då att ta sig upp i de öppna trapphusen och sjösätta livbåtar och flottar. Dessutom har Sverige i dag snarare sämre beredskap när det gäller helikoptrar än för 20 år sedan. En samordnad krisberedskap finns inte.

20 år har gått. Efterlevande och överlevare har gått vidare, var och en på sitt sätt. Men Estonia kommer förbli ett öppet sår så länge haveriförloppet förblir oklart. Det finns en anständig väg framåt för den nya regeringen: Tillsätt en ny internationell utredning och bärga de omkomna.

Därefter vore det sannolikt även möjligt att uppfylla det löfte som Ingvar Carlsson gav som nytillträdd statsminister - att bärga fartyget. Först då kan offren, de efterlevande och alla som överlevde den där natten för 20 år sedan få ro.

DN, SVD1, SVD2, AB

Tidigare bloggat: 
15 år senare