Det är bara sju veckor kvar till valet till Europaparlamentet. Det kan man inte tro. Det är nämligen tyst som i graven i Sverige. Här bryr sig medierna bara om riksdagsvalet, trots att beslut som fattas i EU påverkar oss mer än många vill tro.
Så här ser det inte ut i andra EU-länder. Storbritannien har en levande diskussion. Allmänheten får ställa frågor i direktsända debatter. Frågan om huruvida landet ska vara kvar i eller gå ur EU lyfts när för- och nackdelar med medlemskapet debatteras.
EU-debatten mellan UKIP:s Nigel Farage och liberaldemokraternas Nick Clegg i BBC visar precis vad som saknas i Sverige. Det hålls en öppen debatt om EU som union och projekt, om vad demokrati är, om var makten ska ligga, om medlemskapets styrkor och svagheter.
Nu saknar vi visserligen en skicklig EU-kritisk debattör som Farage i Sverige - men det värsta är att själva debatten uteblir här. Ingen vill diskutera EU på allvar. Ingen vågar diskutera för- och nackdelar med medlemskapet. Den frågan är död.
I stället lever de svenska partierna fortfarande i villfarelsen att EU går att påverka i rätt riktning, bara det kommer in rätt parlamentariker i parlamentet (Sverige har 20 platser). Det är mer än uppenbart att EU aldrig kommer att bli ett frihetligt samarbete med stor hänsyn till länders olikheter. EU är och förblir ett elitprojekt, och det har gått utför betydligt snabbare än jag vågat förutspå. Medborgarna har blivit ett störningsmoment för makthavarna, en jobbig spyfluga en ljummen sommarkväll.
En person i publiken ställde frågan hur Farage och Clegg tror att EU ser ut om tio år. Farage hoppas att Storbritannien då har lämnat EU och att plågade euroländer i Sydeuropa har följt deras exempel. Jag kan skriva under på den förhoppningen.
Nedan debatten mellan Farage och Clegg i LBC Radio.
3 kommentarer:
Är den svenska centralstaten ett mer frihetligt samarbete och mindre elitprojekt än EU?
Den svenska staten uppstod liksom de övriga europeiska moderna staterna i och med den franska revolutionen 1789, som t.ex. Dr Richard Griggs vid Berkeley Universitet beskrivit:
" ”Distinktionen mellan en stat (som binder upp sina medborgare med lagens och militärens hjälp) och en nation (som är produkten av kulturell evolution) var inte ifrågasatt förrän i perioden kring den franska revolutionen. Med en nation menas en specifik folkgrupp med en gemensam bakgrund - historia, territorium, språk och kultur. I vetenskapliga termer är det därför felaktigt att sätta likhetstecken mellan stat och nation, men den stora massan av människor i världen är indoktrinerad att tro motsatsen. Denna indoktrineringsprocess började med den franska revolutionen 1789, när Jakobinerna påbörjade försöket att utnyttja kraften i nationalismen som ett sätt att ytterligare centralisera statens makt. Staten började göra anspråk på att vara en nation. Den Kungliga Livvakten i Paris fick nytt namn – National-gardet. Även "Etate General" i Paris (där de olika nationerna skickat sina representanter) bytte namn till Nationella Konstituentförsamlingen. Fransmännen gav ett gammalt ord - ett tankens verktyg - en ny mening. Staten blev till en nation och lojalitet till de gamla nationerna blev identiskt med förräderi.
Frankrikes anspråk var pre-Orwellianskt "double-speak" och revolutionärerna svor att förstöra maktstrukturen i de 39 nationer som då existerade i Frankrike (vissa har dock överlevt rent kulturellt - Bretagne, Occitanien, Provence, etc.). Institutet för Medborgerlig Stolthet (Bureau de l'Esprit Public), den största propagandamaskin som världen dittills skådat, sattes igång för att - med hjälp av teaterpjäser, eder, flaggor, statyer och andra medel - igångsätta en förfranskning av de olika territorierna i det nya storfranska territoriet. Senare försökte Napoleon till och med att göra hela Europa franskt. Arvet från denna tid är statligt nationsbyggande, den ideologiska motsvarigheten till kulor och krut som spreds med alla koloniala erövringar. Det är en form av identitetskonstruktion, som kontinuerligt driver olika folk in i statspropagandans och formuleringarnas minfält. Staten har inte haft förmågan att samexistera med ursprungsnationerna, vilket utgjort grogrund för krig och konflikter sedan staterna uppstod.” "
http://www.scania.org/books/regbok/kap03.htm
Om du vill "gå ur" den svenska nationalstaten måste du hur som helst ta itu med EU först...
Hitman 22:40 vill inte vara med i Sverige, men han vill vara med i EU.
Konstig och motsägelsefull inställning om du frågar mig.
Skicka en kommentar