NSA: En studie i lögner

Spionmyndigheten NSA:s chef, general Keith Alexander, har varit på charmoffensiv för att få människor att känna sig bekväma med att bli övervakade och tona ned det skandalösa i själva existensen av en global övervakning av all digital trafik (se hans framträdande på Black Hat här).

Barack Obama har å sin sida hållit presskonferens och gjort sitt bästa för att påskina att han minsann redan innan Edward Snowden avslöjade för världen vad som pågått i hemlighet sedan George W Bushs dagar ville stärka integriteten för medborgarna. Samt att han nu välkomnar diskussionen. Pyttsan.

En grundläggande del i både Alexanders och Obamas försvar av den amerikanska statens rätt att övervaka alla medborgare har varit intyganden om att det finns "tydliga kontrollmekanismer" som förhindrar NSA-anställda att överskrida sina befogenheter. De ska alltså inte samla in information om vanligt folk.

På sin presskonferens i början av augusti tog Obama frånvaron av uppgifter på att anställda brutit mot reglerna som ett bevis för att dessa skyddsmekanismer/kontrollstationer verkligen fungerar. Alla vanliga amerikaner kunde andas ut, lovade presidenten.

I en hemlig internrevision upptäcktes emellertid att det sedan 2008 fanns 2 776 fall av icke godkänd insamling av information eller annan felaktig hantering, kallat "incidenter". Detta verkar myndigheten ha försökt hemlighålla för justitiedepartementet.

När Alexander och Obama hävdar att det inte finns ett enda fall ljuger de alltså så det står härliga till. Och ingenting de säger hädanefter bör tillskrivas någon som helst trovärdighet. Vi måste helt enkelt utgå från att de ljuger i allt de säger.

Att man aldrig ska ljuga om sådant som går att kontrollera är en bra devis. Amerikanska myndigheter och presidenter har emellertid kunnat ljuga hejvilt om övervakningen eftersom ingen utomstående haft någon möjlighet att kontrollera äktheten i deras påståenden. Förrän nu.

Det börjar bli dags för Obama att planera en ny presskonferens.