I jämställdhetsfrågor känner jag mig dansk

I en replikväxling som publicerats samtidigt i DN Kultur och danska Politiken ska skillnaderna mellan danskarnas och svenskarnas syn på jämställdhet redas ut, är det tänkt. Först ut var den danske antropologen Dennis Nørmark. Feministen Nina Björk svarade.

Den svenska extremfeminismen har många namn; elitfeminism, statsfeminism, radikalfeminism. Nørmark använder begreppet nyfeminism. Det beskriver en urspårad feminism som i stället för jämställdhet och lika rättigheter propagerar för ett slags revanschistisk diskriminering av män och särskilda rättigheter för kvinnor. Enligt Nørmark har nyfeminismen skapat en könskamp som fått många män att börja revoltera.

Det är förstås problematiskt att diskutera jämställdhet och feminism utifrån nationella egenskaper. Men om vi accepterar den utgångspunkten för debatten måste jag säga att Nina Björk i sin replik mest lyckas skjuta över målet. Hon kritiserar kapitalismen, det ekonomiska system som hon anser får oss att konkurrera i skolan, på arbetsplatsen och på bostadsmarknaden (en kritik som känns igen från Björks bok Lycklig i alla sina dagar). Men detta begripliggör inte svensk jämställdhetspolitik. Det gör inte svensk nyfeminism vare sig mer trovärdig eller mer inkluderande. Tvärtom innebär Björks syn på vad feminism är att den utestänger alla som inte delar hennes extrema vänstersympatier. Inte ens statsfeministen Birgitta Ohlsson skulle känna sig hemma.

Nina Björk tycker att det är Dennis Nørmark, inte de svenska feministerna, som är fixerad vid kön. Det är svårt att finna stöd i den åsikten. Ty samtidigt som högljudda svenska feminister som Maria Sveland, Birgitta Ohlsson, Gudrun Schyman, Katerina Janouch och Björk själv vill påskina att de minsann är så öppensinnade och toleranta att de knappt vill erkänna förekomsten av ett biologiskt kön, tolkar de allt i sin tillvaro utifrån det enda perspektiv de känner sig hemtama med - genusperspektivet. Det gör att allt handlar om kön. Hela tiden.

Genusperspektivet har satt sig i Sverige. Inte bara i form av genusdagis utan också av statliga granskningar av genus i skolornas historieböcker (pdf), jämställdhetsperspektiv på forskningsanslag och mycket, mycket annat. Ja, all regeringens politik ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv - vilket fått Sveriges Kvinnolobby att framföra kritik mot att de senaste tio årens budgetpropositioner inte har haft tillräckligt tydliga jämställdhetsanalyser. Sverige är ett extremt land, det går inte att komma ifrån.

Avslutningsvis finner jag det en smula underligt att jämställdhet i Sverige tydligen är att vi män (ja, nu talar jag om oss som grupp) förväntas acceptera och till och med skratta åt förlöjliganden som i pjäsen Vita kränkta män och rena hån som i föreställningen SCUM  samtidigt som feminister tillåter sig själva att flyga i taket över en bikinimodell hos H&M.

I jämställdhetsfrågor känner jag mig sålunda väldigt dansk, och jag har i allt högre grad kommit att betrakta Sverige som ett feministiskt skräckland.