Euron är död

Det är alltid kul när personer erkänner att de har haft fel. Särskilt när de propagerat för något som lett till katastrof för miljoner människor.

Den tidigare tyske finansministern Oskar Lafontaine, en av dem som var med och införde eurovalutan, är i dag kritisk till europrojektet. Till The Telegraph säger Lafontaine att hans förhoppningar om en euro som skapar ett rationellt ekonomiskt beteende har grusats och att den inslagna vägen kommer att leda till katastrof.

Ja, är det något som euron inte har bidragit till är det rationalitet. Medlemsländerna har själva brutit mot de regler de bidragit till att sätta upp. Själva idén med en gemensam valuta i Europa är från första början väldigt tveksam, men när dess medlemmar inte ens bryr sig om de regelverk de skapat är förutsättningarna för ett bra resultat små.

Bara tio år efter folkomröstningen är euron en stendöd fråga i Sverige. Ett svenskt medlemskap stöds enligt SOM-institutet av endast nio procent av väljarna (och man måste fråga sig om dessa nio procent förstått frågan). Till och med hopplöse Anders Wijkman har nu tänkt om och rekommenderar inte en svensk anslutning.

Eurokrisen smittar även av sig på inställningen till EU. Som jag konstaterat tidigare har det sjunkande stödet för unionen sannolikt främst med den ekonomiska krisen att göra, inte med några djupare analyser av unionens effekter på den nationella demokratin eller våra fri- och rättigheter.

Euron är död som politisk idé. Som krass realitet existerar den fortfarande. Men den eurofori som vi såg vid dess införande är bortblåst och ersatt av iskall verklighet. I takt med att även de tidigare mest högljudda euroförespråkarna gör avbön, känner sig nog Folkpartiet alltmer ensamt.