Det är okej att vara vit man, men inte att vara vit man och kränkt. Den åsikten framför Lo Kauppi, som spelar vit kränkt man i monologen "Vita kränkta män", i P3:s PP3.
Hon sitter i P3-studion med två andra kvinnor för att berätta om inspirationen till föreställningen (som bygger på en bok om Facebookgruppen med samma namn). Alla tycker naturligtvis precis likadant. Lo Kauppi är bland fränder och kan lägga ut texten om det hon uppfattar som kvinnohat, om Breivik (vars manifest hon kallar för en stor inspirationskälla) och om antifeminism.
Bland vänner är hon även när hon recenseras. I DN Kultur konstaterar Ingegärd Waaranperä att "liten, blek, i mörk kostym och med tänderna i oordning är [Kauppi] inte så olik en av våra mer kända genusdebattörer Pär Ström". Jag vet inte om recensenten ens reflekterade över att hon just beskrev en man i direkt nedlåtande ordalag?
Det återkommer ständigt - det förminskande, det förlöjligande. Det finns under ytan i det mesta Lo Kauppi säger i P3-studion, och det genomsyrar Maria Svelands hela gärning (plus ilskan). Eftersom ingen tycker annorlunda är det förmodligen ingen som reflekterar över vad som sägs. Alla är alltför upptagna med att hålla med.
Lo Kauppi uttrycker själv en önskan om att hamna i Flashbacks diskussionstrådar och på antifeministers hatlistor. Det skulle ju betyda att hon är någon, och inte bara det: eftersom hon i likhet med radikalfeminister som Maria Sveland och Katerina Janouch är fullkomligt övertygad om att hon genom sitt engagemang undervisar människor till den rätta tron, skulle det betyda att hon sällar sig till det främsta ledet. Att vara illa omtyckt blir således ett slags erkännande.
Eftersom den vite mannen anses ha makten i samhället är han ett giltigt byte för feminister. De slår ju uppåt. Lite får han tåla, den vite mannen. Kauppi sammanfattar antifeministers och jämställdisters problem med att de nog är så fula att ingen vill ha dem - därav deras hat mot kvinnor. Samtidigt som breivikare, frustrerade nättroll och jämställdister finns på en gemensam planhalva, menar Kauppi att de sistnämnda är en grupp "man ska krama". De vet bara inte bättre.
Åter igen ser vi prov på en lilla gubben-mentalitet. Det är fascinerande att se hur kvinnor som (ofta med rätta) blir provocerade av och förbannade på härskarteknik och en klapp på huvudet, finner det helt fritt att använda sig av samma grepp mot män. Bara för att män är män.
Det är alltså enligt Kauppi okej att vara vit man, men inte vara en kränkt vit man. Jag föreställer mig reaktionerna om samma påstående yttrats om kvinnor, muslimer eller funktionshindrade och inser att män nog är den grupp som det kan pratas mest skit om utan att det får några konsekvenser.
I public service fortsätter man att hålla med varandra.
Läs även:
Certatio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar