I USA kallar sig alla med amerikanskt medborgarskap för amerikaner. Det finns en stolthet i det ordet, en patriotism (som visserligen inte alltid är så sympatisk).
I Sverige är det annorlunda. Här blir man inte svensk hur som helst. En person kan till och med vara "andra eller tredje generationens invandrare". Att ens föräldrar eller farföräldrar föddes utanför Sverige hänger kvar.
Debattören Damon Rasti skriver en ganska sympatisk debattartikel i vilken han diskuterar kring svenskhet och rätten att få kalla sig svensk. Jag har själv funderat en del kring det där. Är det medborgarskapet som avgör om vi betraktar någon som svensk? Rimligen inte eftersom vi inte kan veta vem som är svensk medborgare och inte.
Är det kunskaper i det svenska språket? Antalet vistelseår i Sverige? Förmåga att integrera sig i det svenska samhället? Här börjar vi nog närma oss det människor i gemen använder som kriterier när de bedömer om en person är svensk eller inte.
Det görs sällan en rationell analys. Vi människor följer ofta magkänslan. Det kan handla om hur någon klär sig, pratar eller beter sig i förhållande till det vi betraktar som normalt som avgör om personen är svensk eller ej.
Min inställning är ganska enkel. Den som kommer till Sverige har all rätt att tro på vilka gudar hon vill, klä sig i vilka kläder hon önskar, firar vilka högtider hon vill och så vidare. Men hon är i lika hög grad som andra ålagd att arbeta, tjäna sitt uppehälle, kunna språket och känna till och följa svensk lag. I integrationen på arbetsmarknaden ingår, vare sig vi gillar det eller ej, en viss förmåga till anpassning. Därmed kommer den som invandrar till Sverige bli tvungen att anpassa sig till svenska seder och bruk i viss mån.
Visserligen finns numera områden där svenska språket knappt talas alls. Men i myndighetskontakter kan man inte kräva att handläggare ska kommunicera på något annat språk än det svenska (även om abretsförmedling och socialtjänst är synnerligen tillmötesgående när det gäller att tillkalla tolk).
Att flytta till ett annat land innebär att man själv tar på sig ett stort ansvar. Personligen tror jag inte att jag skulle vilja isolera mig bland andra svenskar i ett annat land utan tvärtom sträva efter att integreras så snabbt som möjligt. Lära mig språket, tjäna mitt eget uppehälle, ta till mig landets kultur och umgås med befolkningen.
Detta ska aldrig behöva betyda att kopplingen till ens hemland försvinner. Den bär man i varierande grad alltid med sig och det är svårt att dra vattentäta skott däremellan. Att blanda kulturer är därför helt naturligt och också berikande för det nya land man valt att leva i. Sverige hade varit ett oerhört fattigt land utan inspiration utifrån.
Det hävdas, med fog, att det är svårt att som invandrad bli betraktad som svensk. Även om det är en korrekt kritik, bör påpekas att Sverige inte är ensamt här. Som svensk i Kina skulle jag, oavsett hur många år jag bott där och även med kinesiskt medborgarskap (dubbla medborgarskap är inte tillåtna i dag), nog aldrig betraktas som något annat än 老外, utlänning. Det syns ju att jag inte är kines. Men hur kommer jag runt det? Och spelar det egentligen så stor roll i slutändan om jag behandlas med respekt och har samma rättigheter som alla andra?
8 kommentarer:
Enligt SD så är en person svensk (eller något annat) om han/hon/hen känner sig så och andra ser på honom/henne på samma sätt. Jag tycker den defintionen inte är så tokig trots allt.
/Gul och blå, och lite rosa
Hans: Du glömmer att det är skillnad på folk/raser. Visst, har Sverige onekligen tjänat på invandringen hit historiskt sett när det gäller finnar, valoner, juggar mfl och även tankegods från främst övriga väst. Och även övriga världen har blivit rikare på att svenskar emigrerat. Svenskar har historiskt varit driftiga och innovativa. I USA väntade knappast någon socialcheck på Karl Oskar och co. Däremot har jag svårt att se hur vi blir rikare på somalier och zigenare från Balkan? Är det en rikedom att ha flest gruppvåldtäkter, hedersmord och högst bidragsberoende i hela väst?
/Undrande fd liberal
Mångfald är när antalet svenskar i Sverige går mot talet NOLL.
Jag kommer aldrig nånsin acceptera att som svensk bara godta en förbannad kolonisering.
Repatriera så många som möligt samt totalstoppa den här vansinnesinvandringen som väldigt få svenskar innerst inne INTE önskat vare sig nu eller tidigare!
Det är ett fåtal invandrare som har flyktingskäl enligt internationella konventioner.
Svenska folket har förts bakom ljuset då journalister (dessa asgamar)stadigt har ljugit om hur många som egentligen har flyktingskäl. Man har också förtigit och vinklat nyheter in absurdum för att få bort fokus från problemen med invandrarnas vålds och sexualbrottslighet.
Sverige har sedan 70-talet fått en SJUFALDIG ökning av antalet våldtäkter.
Situationen kommer troligen eskalera då dagens massmedia med alla medel kommer motverka en demokratisk lösning på frågan.
Den dagen kommer förhoppningsvis då ansvariga kommer ställas till ansvar för sina illgärningar.
Det är dags för en rejäl folkresning i Sverige!
Alla jävla PKiter pratar om "rätten" att få "definera sig som svensk" och alla av dom/er förnekar just faktiska svenskar rätten att bara få fortsätta vara vad vi är.
En identitet som vem som helst kan bli hur som helst, är en icke-identitet. Och det är det verkliga målet, att det inte skall finnas Svenskar.
Precis som Erik säger - mångfald är när antalet svenskar går mot noll! Allt prat om tolerans och jämlikhet och antirasism, är bara lögner från början till slut. Nu kastar man tom ut pensionärer från sina äldreboenden för att göra plats för somalier i Göteborg tex. Man köper lägenheter till den som bara famlat över gränsen, medan svenskar får stå i bostadskö eller bo hemma hos päronen som 30åringar. Kolonisering, folkutbyte, en utradering av Svenskar och det svenska - det är vad det handlar om. Inget annat.
Min kommentar utifrån mina erfarenheter: Jag talar mycket bra svenska, kanske med någon slags brytning, rättar till mina svenska vänners uppsatser och har flera examen, har ett bra jobb, hjälper mina vänners juridiska överklaganden etc.. Dock duger jag inte inför flera svenskar, ty jag har en annat ursprung än etnisk svensk. Jag har vittnat om att de börjar söka annat fel, att jag har ett annat utseende, och att jag uttalar något ord fel, etc. När jag fick bra uppdrag har jag bara sett avundsjuka hos många, men ej beröm. Kortfattat: Man duger aldrig för den svenska avundsjukan som nästan enbart definierar sig med överlägsenhetstermer och socialdarwinism. Tyvär.. Medmänsklighet saknas.
Erik tar som alla andra fascister inte hänsyn till att det inte går att jämföra olika länders brottsstatistik rakt av då lagstiftningen, benägenheten att anmäla och lagföra inte är likadana i olika länder.
Sen drar han den vanliga fascistvalsen som alltid gått ut på att om inte en minoritet får styra majoriteten ska kaos utbryta och politikerna straffas av fascisterna.
Hans och resten här missar själva grundpoängen när de jämför USA med Sverige. Alla är invandrare i USA utom möjligen indianerna! Det är bara dem som borde ha rätt att känna sig som Genuina yankies! I Sverige däremot var vi ett homogent land rent rasligt ända fram till 1970. Alltså borde bara etniska Svenskar erkännas rätten att kallas för just Svenskar. Debatten om samer är ett idiotspår glöm det.
/Karl den tolfte i tiden
Sverige var inte etniskt homogent fram till 70 talet.
Återigen en nazilögn.
Sverige har aldrig varit etniskt homogent på det sätt som nazipacket strävar efter att landet ska bli efter att dom med våld tvingat majoriteten att underkasta sig deras idevärld.
Skicka en kommentar