Team Quick slår tillbaka

Det börjar likna en tragisk fars. Ett fåtal personer, alla djupt insyltade i den rättsskandal som kallas fallet Quick, slåss desperat med näbbar och klor och tar stöd av varandra i syfte att återvinna den heder de förlorat när deras magnus opus - seriemördaren Thomas Quick - slagits sönder och samman. Ingen av dem sönder uppenbarligen en tanke till vare sig den oskyldigt dömde (Sture Bergwall), mordoffrens anhöriga eller de verkliga gärningsmän som sluppit undan rättvisan.

De har fått oväntad förstärkning i form av Göran Lambertz, före detta JK och personlig vän till Claes Borgström, Sture Bergwalls advokat i sex av åtta mordärenden. Det är en smått bisarr samling som nu försöker göra gemensam sak mot alla som funnit Quickutredningarna klandervärda: En före detta överåklagare helt utan självkritik, en advokat vars klient erkänt 30 mord han inte begått, en polisinspektör som gjort ledande frågor till en arbetsmetod och en kufisk glesbygdsjournalist vars trovärdighet knappast kunde vara lägre.

Lambertz är ett udda tillskott. Det har framkommit att han inte bara är dåligt påläst utan att han själv är väldigt medveten om det. Han skriver i de läckta mejlen att han inte vill debattera mot Bergwalls advokat Thomas Olsson eftersom denne kan detaljerna mycket bättre. Hans okunskap får ju inte bli alltför tydlig.

Ovanstående bunkergäng planerar att gå till motattack mot Hannes Råstams bok, som de menar innehåller "många fel". Det är synd och skam att Råstam själv inte är i livet för att kunna försvara sig. Han vore i så fall ännu en person som Lambertz absolut inte hade velat möta i debatt.

Jag vet inte om Råstam hade några som helst förväntningar på att boken skulle få van der Kwast och övriga att alls idka någon självkritik. Troligen inte. Men han hoppades säkert på att vi övriga skulle bli övertygade om att det de facto varit fråga om en rätts- och vårdskandal och att vi inte bara kan vända blad. Debatten mot Gubb Jan Stigson 2010 visar i alla fall att denne man är helt immun mot argument (mycket riktigt hävdar han också att vi inte ska tro på någonting i Råstams bok). Det blir lite som att ifrågasätta någons gudstro. Det finns inget utrymme för sakliga argument.

Den pensionerade polisen Jan Olsson, som hoppade av Quickutredningarna när han insåg att förundersökningsledare Christer van der Kwast över huvud taget inte var intresserad av några alternativa synsätt, tror att de inblandade känner sig svikna av Bergwall och söker tröst hos varandra. Det är på ett mänskligt plan förståeligt eftersom de de facto har blivit dragna vid näsan och faktiskt gjorts till åtlöje. Men det blir ändå märkligt när dessa personer går samman i något slags lag i stället för att, som vore brukligt, försvara sin egen insats när denna kritiseras.

Problemet är att de vägrar se sina egna roller i det skådespel som var skapandet av mördaren och kannibalen Thomas Quick. Alla deltog aktivt i detta. Även medierna spelade en central roll.

Det är hög tid för självrannsakan. Men ingen är intresserad. Därför kommer smutskastningen, personvendettorna och fingerpekandet att fortsätta - även långt efter att Sture Bergwall frikänts från samtliga mord. Ty att det kommer att ske är till och med Göran Lambertz införstådd med.

Den rättsliga delen kommer att ha sin gång, hur många debattartiklar bunkergänget än skriver. Att Bergwall har frikänts lär dock inte stoppa dem från att fortsätta misstänkliggöra honom och hävda att inga fel begåtts. Likheterna med en religiös sekt blir allt fler.