När är man oskyldig?

Att vara misstänkt för ett brott är ofta tillräckligt för att omgivningen ska dra öronen åt sig, titta snett på dig och inleda operation utfrysning. Allmänheten i gemen är inte lika nogräknade med det som kallas oskuldspresumtionen som domstolarna är.

Tas fallet till domstol och resulterar i ett frikännande är det inte alls säkert att det får omgivningen att se dig som oskyldig. Brottsanklagelserna kan räcka för att vissa i din omgivning och vissa journalister och tyckare är övertygade om att du egentligen nog var skyldig. Detta gäller i synnerhet vid allvarliga brott.

Lägg därtill ett erkännande någonstans i den juridiska processen och du är rökt. Vissa kommer alltid att tro att du är skyldig. Ingen erkänner väl ett brott de inte begått? Vi vet att falska erkännanden är ganska vanliga. Många som friats med hjälp av Innocence Project i USA erkände brotten de dömdes för. Problemet var att de var oskyldiga.

Falska erkännanden intresserade Hannes Råstam. Han gjorde dokumentären Varför erkände dom? om mordbränderna i Falun på 1970-talet och kom då i kontakt med flera, i dag vuxna, personer som erkände bränderna när de var i tonåren och togs in på förhör. Han avslutade med frågan om det månne finns fler där ute som erkänt grova brott de inte begått.

Jag tillhör den allt större skara som inte tvivlar på att Sture Bergwall är utsatt för både en vård- och rättsskandal. Kritiken som framförs mot att alla nu springer åt samma håll (alla utom det bunkergäng som har allt att förlora i både heder och anseende på att Bergwall frias, bör tilläggas) är förvisso relevant. Vi ska alltid akta oss för flockbeteende.

Men samtidigt måste vi påminna oss om varför så många nu anser att fallet Thomas Quick är en rättsskandal. Före Hannes Råstams granskning var intresset för fallet inte alls särskilt stort. Bergwall hade hållit tyst i sju år och försvunnit från löpsedlarna sedan länge. Skälet till att intresset för Quickutredningarna åter har vaknat är ju att Bergwall återtagit sina erkännanden och att Råstam genom att ta del av både förundersökning och journaler på Säters rättspsykiatriska klinik kunnat visa att väldigt mycket inte har gått rätt till när Bergwall erkänt mord under sin vårdtid. Att detta uppmärksammas och får konsekvenser för hur vi ser på Quickutredningarna är nödvändigt.

Jag tror att Bergwall till slut kommer att frikännas för samtliga åtta mord (varav minst ett sannolikt inte ens var ett mord). Det betyder däremot inte att han kommer att betraktas som en oskyldig och fri man när han väl släpps ut. Det kommer fortsättningsvis finnas personer som säger sig vara säkra på hans skuld, dit hör Gubb Jan Stigson. Bergwall kommer därför inte kunna leva ett normalt liv i frihet. Han lär få motta hot, otrevliga saker i brevlådan och kommer alltid att få vara beredd på att gå i svaromål när tyckare på debattsidor och i TV hävdar att han visst är skyldig och aldrig borde ha släppts ut.

Det är delvis mot denna bakgrund som Göran Lambertz' utspel ska ses. Det han gör är att kratta gången för fortsatta ifrågasättanden efter att Bergwall slutligen har frikänts från alla misstankar (vilket även Lambertz tror kommer att ske). Det är direkt illvilligt. Som domare i Högsta domstolen borde han dessutom ha vett att hålla tyst under en pågående rättsprocess. Det går inte att tolka justitierådets utspel som något annat än ett försök att påverka den processen.

Urval - Tidigare bloggat i ämnet:
Lambertz gör sig till åtlöje
Lambertz' nakne kejsare
När oskyldiga erkänner