Äntligen börjar svenska medier vakna och
rapportera om (ännu) en stor EU-skandal, flera veckor efter att nyheten spridits
på nätet. Men några stora löpsedlar har det förstås
inte blivit. Man får inte rapportera för mycket negativt om EU. Lagom är bäst...
6 kommentarer:
Hej,
jag skrev om den för första gången för en vecka sedan, och innan dess så fanns det helt enkelt inte plats i tidningen- du kanske har hört att det är lite bråkigt i Nordafrika just nu, och att det har hänt något gruvligt i Japan? Att jag och andra svenska journalister skulle ha något slags dold agenda att bara skriva bra och lagom om EU är en löjlig tanke. Observera att ingen av parlamentarikerna ännu är dömda, de är misstänkta. Fortsättning följer.
(och kommentaren ovan kommer från mig, Teresa Küchler, Svenska Dagbladets medarbetare i Bryssel, som alltså skrivit om fuskanklagade EU-parlamentariker)
Att svenska medier rapporterar väldigt lite om vad som händer och sker i EU, frånsett under toppmöten när politiker ler ikapp, är nog svårt att förneka. Kritiken är f.ö. inte riktad mot dig, eftersom du de facto skriver om den senaste skandalen i SvD, utan mot svenska medier generellt.
Du hittar på för att bekräfta din tes, om att EU-journalistiken är medvetet sparsam eller, värre, vinklad för att sätta EU i ett visst på förhand bestämt ljus. Jag och mina kollegor har absolut inte skrivit om politiker som ler ikapp på toppmöten- vi har tvärtom aldrig skrivit om så många sura miner, konflikter, länder som bråkar med andra länder, om euron, om bailouts, om svaret på libyenkrisen, om kärnkraften, om Lissabonfördraget,om you name it, som under senare år. De ler inte mkt på toppmötena, var så säker. Helt klart så behövs fler journalister här i Bryssel, visst, men att säga att de som finns här skriver si eller så utifrån nån dold agenda, om att man inte "får" skriva för mkt eller för negativt om EU- det är löjligt. Du gör dig löjlig. Vi får alla sura mejl från läsare som tycker att vi är EU-fientliga, att vi bara skriver när det är nåt dåligt, att vi bara ser det negativa. Och så mejl där skribenterna påstår det motsatta. Alla vill alltid skjuta budbärare.
Teresa Küchler/SvD
Trampade jag på en öm tå? Jag vill hävda att svensk EU-bevakning är usel. Det är en skandal att det rapporteras så lite om hur beslutsprocesserna går till i EU och det stora demokratiska underskott som råder. EU är mer än bara toppmöten. Betydligt bättre information får man faktiskt via bloggosfären, inte minst via Henrik Alexanderssons blogg som ofta belyser den politiska vardagen i Bryssel. Framför allt ställs ingenting i perspektiv i svenska medier. Utvecklingen med en "konstitution", en "utrikesminister" och en president, med stärkt makt på medlemsländernas bekostnad och vilka konsekvenser detta kan ha på sikt när EU går i en federalistisk riktning lämnas därhän. Därmed uteblir också debatten. Svenska journalister rapporterar om här och nu, vilket utesluter några djupare analyser. Följden blir att gemene man är väldigt oinformerad om vad EU är och hur besluten som fattas på EU-nivå påverkar oss i praktiken. Det skrivs knappast något om problemen med att två av EU:s tre maktcentra inte är folkvalda och att systemet i sig tycks riggat för att hindra insyn och begränsa den enda folkvalda delens, parlamentets, makt. Svenska journalister brister i mina ögon i sitt uppdrag.
Jag har aldrig pratat om någon dold agenda. Jag har dock i tidigare bloggposter hävdat att det kan bero på en lathet kombinerad med flathet, ointresse eller beröringsskräck. Det finns ju mycket att gräva i, men stora avslöjanden står utländska journalister för. Det är tur att vi har utländska medier att tillgå.
Även om det delvis blivit bättre på sina håll håller jag med helt och fullt Hans. Ett tag var Hax blogg en större källa till information om EU än våra större dagstidningar.
Skicka en kommentar