Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport - ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.
Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.
I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om "gravfrid". Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm
Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. "Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt." Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.
Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.
Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.
Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår
5 kommentarer:
Jag håller inte med om att man borde ha plockat upp de omkomna.
Havet är och har alltid varit en gravplats, för de som förliser.
Det är typiskt att de som hårdast drev kravet på att plocka upp de döda kom från inlandet.
För oss som kommer från västkusten var det aldrig något snack. Vänners vänner fick sina namn inristade i stenarna som står på kyrkogårdarna här, stenarna med namn på de som havet tagit.
Att rota i en sjunken båt efter de döda, det är som att rota i en grav. Havet är och har alltid varit en gravplats.
Jag tror att det är skillnad mellan sjömän och andra när det gäller detta. Sjömän har haft en chans att prata med sina anhöriga om detta, vanliga fritidsresande civilister är en annan femma.
Jag har själv en anhörig som ligger kvar på en sjöbotten så jag kan väl egentligen bara tala för mig själv. Men jag ser det som en naturlig del i en sorgeprocess att få begrava sin anhörig, det är annars lätt att fastna i det som brukar kallas "frusen sorg". Det har inte gjorts något avslut.
Vad vraket efter Estonia beträffar: det ligger på 80 meters djup och är därmed tillgängligt för proffsdykare. Vraket har de facto besökts, redan dagar efter katastrofen. Det finns gott om spår på botten runt vraket och påverkan på vraket. Haverikommissionen skickade f.ö. ned dykare som skulle undersöka hur kropparna såg ut (som om det skulle spela någon roll). De flyttade runt kroppar och fotade dem. Gravfrid? Vraket efter Estonia är en öppen grav och det säljs prylar från vraket.
Apropå hanteringen. Det var även en vis(s) Mona som "skötte" frågan. Finns mycket att gräva fram där..
Synd att inte du Hasse gick under denna dag. Då hade vi garanterat vaknat upp till ett nytt och mer lyckligt liv varje dag.
Att få en "egen" gravplats där man vet att den döda anhörige ligger är faktiskt mycket viktigt. När jag gjorde lumpen var prioriteringen att rädda de skadade först, sen de döda. Materiel kom långt senare. Under Vietnamkriget satsade USA oerhört på att hämta hem de dödade. Ofta resulterade ansträngningarna i nya offer. De döda som hämtades såg oftast förskräckliga ut men för de anhöriga var det inte avgörande.
Politikernas agerade att inte hämta upp de döda är en skandal.
Skicka en kommentar