Några kloka ord

Sprickorna i fasaden

Att driva en stat kan väldigt förenklat jämföras med att förvalta en fastighet. Den måste skötas och underhållas för att alla invånare ska trivas. Inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna. Vissa grundfundament i form av service måste finnas på plats och fungera varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna att följa vissa bestämda regler, sköta sig och inte ligga andra till last.

Först när verksamhetens kärna fungerar, kan man börja titta på bekvämlighetsåtgärder. Men i Sverige har kärnverksamheten börjat krackelera. Det märks på allt fler håll. Det märks inom många skolor. Det märks på resursbristen inom sjukvården och äldrevården. Det märks inom socialtjänsten, vars uppdrag det är att arbeta med de mest utsatta men där det helt enkelt inte finns tid och pengar att göra det som krävs enligt lagen.

Det märks på att vi i dag har ett försvar som inte klarar sitt uppdrag. Och det märks på att sittande regering sänker anslagen till rättsväsendet, nattväktarstatens grunduppdrag, trots att det onekligen skulle behöva mer pengar.

Resurser saknas helt enkelt, och detta i ett land med världens näst högsta skatter. Något är således på tok. Ett enkelt svar på orsaken till den uppkomna situationen är att politikerna under lång tid har gjort katastrofala felprioriteringar. Om vi översätter dessa till en bostadsrättsfastighet har de låtit tvättstugan förfalla, fasaden spricka och vatten läcka in i källaren samtidigt som de lagt ned stora resurser på att byta ut anslagstavlorna i portarna och måla trapphusen mintgröna.

Den stora brännande frågan är inte bara hur skolan ska kunna bli välfungerande igen, hur sjukvården ska räcka till eller hur andra kärnverksamheter ska fungera tillfredsställande. Frågan är hur en växande del av befolkningen som står utan arbete ska kunna försörjas av de som arbetar. Det är här det stora resursslöseriet sker. Det är här den stora framtidsutmaningen finns.

Då kommer vi oundvikligen in på migrationspolitiken. Ty som Tino Sanandaji konstaterat, är föreställningen att syriska och eritreanska asylsökande kommer få jobb bara vi snabbare kan validera deras examina i hög grad felaktig. Ungefär var tionde syrier har mer än treårig högskoleutbildning, bland gruppen eritreaner är siffran var tjugonde. Dessutom bör sättas frågetecken för kvaliteten i de utbildningar som dessa grupper har - universitetsutbildningarna i Syrien och Eritrea håller inte direkt västerländsk standard. Den syriska hamnar en bit efter den saudiska.

Högutbildade asylsökande är alltså undantagsfall. Att dessa får jobb är viktigt, men det löser inte det stora problemet med de övriga 90-95 procenten som inte har någon eftergymnasial utbildning. Vilka jobb ska dessa grupper få? Här får försvararna av den nuvarande migrations- och integrationspolitiken plötsligt slut på svar. Las är knappast det största problemet för den vars utbildning begränsar sig till några års koranskola.

Sprickorna i fasaden syns redan nu. Det som brukar kallas välfärdens kärna har börjat svikta betänkligt. Inte överallt, men på alltfler håll. Huset står kort sagt inte stadigt längre. Det börjar skaka i sina grundvalar. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser, både politiskt, ekonomiskt och socialt. Men det enda den regerande minoriteten gör är att skjuta problemet framför sig.

Den miljöpartistiska snuttefiltspolitiken har tyvärr segrat, både inom det rödgröna blocket och borgerligheten. Jag tror att pendeln är på väg att svänga inom allianspartierna, men att den miljöpartistiska naivitetsdoktrinen tilläts regera även där är högst anmärkningsvärt. Hur det kunde ske blir något för framtida statsvetare att grunna över.

Tidigare bloggat:
En parallell arbetsmarknad

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, Tino Sanandaji

Kåkstädernas återkomst

Det växer fram kåkstäder i Sverige. Runt om i storstadsregionerna reses skjul och presenningar. I Pildammsparken i Malmö växer enligt kommunalrådet ett läger med tiotals personer varje dag. Denna utveckling beror förstås inte på något plötsligt armod bland den svenska befolkningen utan på tillströmningen av EU-migranter som slår sig ned här för att tigga på svenska gator.

Man kan ha olika uppfattningar om hur arbetet mot hemlöshet och fattigdom ska bedrivas. Framväxande kåkstäder är dock inte svaret på någonting.

Stockholms stad har som mål att människor inte ska bli vräkta från sina hem. Det är en sund och rimlig målsättning. Varje vräkt person är inte bara en katastrof för den som drabbas - och vägen tillbaka till ett eget kontrakt är oerhört lång - utan ofta även en stor kostnad för samhället eftersom Socialtjänsten är ålagd att ordna tak över huvudet för den som inte kan lösa sin situation på egen hand. Många gånger står den vräkta barnfamiljen i stadsdelsförvaltningens reception redan samma eftermiddag.

Att arbeta förebyggande med uppsökare, budget- och skuldrådgivare och andra insatser är därför både humant mot den enskilde och kostnadseffektivt för alla skattebetalare. Det är smart, helt enkelt, och det är så vi måste arbeta för att förhindra både mänskliga och ekonomiska katastrofer. Men det är inte alltid det går. En familj som inte betalar hyran tio månader i sträck eller stör grannarna allvarligt under lång tid, kan helt enkelt inte bo kvar.

Däremot har jag svårt att förstå hur någon med vett och vilje kan försvara uppkomsten av kåkstäder. Hur någon kan hävda rätten att uppföra en boplats på annans mark. Hur tänker de här?

Diskussionen om det växande antalet tiggare på svenska gator börjar ta fart. Är det rätt att avhysa dem? Vart ska de ta vägen? Vilken hjälp ska de erbjudas? Och vem ska erbjuda dem hjälp? Sverige har precis som de flesta andra länder lagar som reglerar var man får bo, var man får slå läger och så vidare. Om du eller jag slår ned ett tält mitt på Sveavägen i Stockholm och boar in oss kommer polisen till slut att köra bort oss därifrån. Det är inte tillåtet att sova på gatorna, och det är inte alltför svårt att begripa varför denna bestämmelse finns.

När romska tiggare avhyses blir det dock genast en diskussion om värderingar, empati och "kall högerpolitik". Det nötta kortet spelade vikarierande socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) ut i en debatt med moderaten Anna König Jerlemyr. Förutom lite klassisk härskarteknik ("lilla du") framförde Larsson även ståndpunkten att avhysningar minsann är typisk moderatpolitik.

Avhysningar är en byråkratisk och tidskrävande process. Det är därför bra att König Jerlemyr lyfter frågan om hur avhysningarna av migrantläger med en lagändring kan förenklas och genomföras snabbare. Det är en självklarhet att svensk lag ska gälla alla som vistas här, oavsett härkomst. Kom hit om du vill, men vet att du varken har rätt att slå läger på gatan eller skräpa ned i ett skogsområde som ägs privat eller av kommunen.

Precis som i migrations- och integrationsfrågorna generellt, finns ett stort mått av naivitet i frågan om de tiggande EU-migranterna, flertalet romer från Rumänien. Centerpartiets Stina Bengtsson föreslog tidigare TÖG för alla EU-migranter. Detta, menade hon, skulle inte nödvändigtvis komma att locka hit fler. Det var bara rätt, liksom.

I själva verket behövdes det bara några fler härbärgeplatser på Vinternatt för att fler romer skulle komma. Antalet växte under fjolåret. Gissa hur det skulle se ut om Stockholms skattebetalare tvangs stå för hotell- och jourplaceringar för alla hundratals och på sikt troligen tusentals migranter.

För Centerpartiet och Miljöpartiet är en naiv och blåögd syn på världen prioriterad framför en seriös politik. Det säger ganska mycket om dessa två partier, och varför de inte bör ges inflytande.

Läs även:
Per Gudmundson, Fnordspotting

Om att byta till Wordpress

Jag tänkte lite kort följa upp tankarna på att byta bloggplattform. Dels för att hålla alla läsare uppdaterade, dels för att om möjligt få lite input.

Som ni kunde läsa i går kommer Google om en knapp månad att förbjuda allt explicit sexuellt innehåll att publiceras på Blogger. Det är oklart var gränsen dras, men vi vet att det såklart är Google som kommer att dra den och att den kan bli hur godtycklig som helst.

Sexuellt innehåll kommer från och med den 23 mars inte längre vara välkommet hos Blogger. Sökvägar kommer tas bort för alla som inte är registrerade användare, vilket i praktiken tar död på dessa bloggar eftersom ingen längre kan hitta dem.

Någon orsak bakom beslutet ges inte, men troligen rör det sig om gammal typisk moralpanik. Även om denna blogg inte är en sexblogg eller nakenbilder publicerats mer än kanske ett halvdussin gånger, känner jag mig inte bekväm med att fortsätta blogga på en plattform med ett sådant unket användaravtal.

Jag vill därför försöka finna en väg bort från Blogger, och helst utan att förlora över sex års bloggposter och kommentarer.

Jag tror nu att jag har funnit en lösning på hur jag ska kunna migrera hela bloggen till Wordpress. Det kommer att ta lite tid att gå igenom detta för en amatör som undertecknad. Tills dess undrar jag om de råd som ges på denna sajt ser korrekta och pålitliga ut?

Nästa steg blir förstås att hitta ett lämpligt namn på bloggen då Motpol ser upptaget ut på alla rimliga domäner...

Public service slirar på sanningen igen

Dagens stora nyhet i public service är att den etniska mångfalden inom företags bolagsstyrelser är för dålig. Både SVT och SR har detta som toppnyhet i dag.

Carina Lundberg Markow, ägaransvarig på Folksam, tycker att företag med bristfällig etnisk blandning inte har "maxat laget":

Tänk om vi skulle resonera såhär när det gäller fotbollsspelare i landslaget, att vi skulle gå på ”svenska” blåögda atletiska män. Då skulle vi ju varken ha Henke eller Zlatan i laget. Det här är lite grann samma sak.

Resultatet, som läsaren ska förstå är väldigt upprörande, är att andelen personer med utländsk bakgrund i de största bolagens styrelser är 23 procent. Det kan jämföras med 21 procent av befolkningen som helhet. Således är personer med utländsk bakgrund snarare något överrepresenterade.

Så här går det när man på förhand bestämmer sig för en vinkling och sedan gör undersökningen för att stödja den.

Månne är tolkningen att överrepresentationen i detta fall i själva verket är så liten att den borde räknas som underrepresentation. Det är denna tvärtomlek som leks på jämställdhetsområdet, då en majoritet män är något som måste åtgärdas medan en majoritet kvinnor är att definiera som jämställdhet.

För den som är nyfiken: Så här ser SVT:s styrelse ut. Den kanske borde bli nästa stora granskning för public service.

Google på korståg mot naket material

I dag tillåter Blogger naket material om bloggen är markerad som "adult". Det kan snart bli ändring på det. Engadget berättar att Google från och med den 23 mars inte längre tillåter att bilder och filmer av sexuell natur postas i Blogger.

Till och med gamla användare kommer tvingas radera bloggposter med sådant material eller tvingas göra bloggen privat (och därmed i praktiken gå miste om 99 procent av sina besökare). Google ska tillåta bloggare att posta naket "if the content offers a substantial public benefit, for example in artisticm educational, documentary, or scientific contexts". Självfallet är det helt upp till Google att avgöra när så är fallet.

Först och främst undrar jag varför Google gör detta. Någon orsak ges inte. Bloggare erbjuds endast tre alternativ: ta bort material som klassas som "sexually explicit" eller "graphic nude", ställ in bloggen som "privat" eller ta bort bloggen helt och hållet.

Detta är inget jätteproblem för min blogg, som främst handlar om politik. Men jag har emellanåt, mest som ett statement mot feministerna, postat bilder på barbröstade kvinnor. Detta kanske kan riskera att min blogg görs "privat" i fortsättningen. Vilket inte vore så kul.

Om bara bröst räknas som "sexually explicit" vet jag inte. Men jag gillar inte tanken på att behöva fundera en extra gång över den saken innan jag postar ett blogginlägg. Google väljer en moralistisk väg och frångår ännu en gång sin slogan "Don't be evil".

Detta är en påminnelse om hur vi i dag befinner oss i storföretagens våld. En ny policy, ett ändrat användaravtal, och vips har förutsättningarna plötsligt ändrats. Jag kan inte låta bli att undra vad som står näst på tur.

Jag har länge retat mig på Blogger. Det är en gratistjänst, och det märks. Möjligheterna att skräddarsy bloggens utseende och funktionerna på den är strikt begränsade. Wordpress är en bättre plattform.

Men efter att ha bloggat på denna adress sedan 2007 är det besvärligt att byta. Jag har ett arkiv med närmare 4 000 bloggposter, en stadig skara trogna läsare och en webbadress som många kommer ihåg.

Att vara en del av Googles nakencensur känns faktiskt inte alls särskilt kul. Jag måste därför ta mig en funderare kring hur jag ska gå vidare. Jag vet inte ens om det är möjligt att exportera bloggen till en annan plattform.

Framtiden enligt Google.

Säkerhetsteatern fortsätter

Det kommer bli jobbigare att flyga. Igen. På Arlanda kommer alla resenärer till EU avkrävas ansiktsbilder, fingeravtryck och iris-skanning under en försöksperiod fram till september. "Smarta gränser" kallas försöket.

Jag är personligen duktigt less på de meningslösa säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Ja, meningslösa. Världen blev tokig efter 11 septemberattackerna. Senare försök till dåd, som den berömde "skobombaren", har bidragit till att fler rutiner införts i säkerhetskontrollen. Sammantaget gör det resandet besvärligare för vanligt folk. Men om någon verkligen vill spränga ett flygplan, eller en flygplats, är det fortfarande möjligt i dag, precis som tidigare.

Vi vet att tillfälliga åtgärder tenderar att bli permanenta. Begränsningen i hur många milliliter vätska som får tas med ombord i handbagaget var en sådan åtgärd. Den är fortfarande kvar.

Dessutom är detta ett led i massövervakningen av oss alla. PNR är bara början. Räkna med att det kommer upprättas register med fingeravtryck, iris-skanningresultat och annat i framtiden. Detta är helt enkelt alldeles för häftiga verktyg för staten för att inte göras permanenta.

Jag ser hellre ISIS-skanner för misstänkta än iris-skanner för alla. För om någon tror att världen blir säkrare av att vi alla tvingas ta av oss skorna och bältet innan vi ska flyga, tänk om. Detta är inget annat än en stor, kostsam säkerhetsteater.

Du och jag betalar, både i pengar, bekvämlighet och tid.

Visst har du rätt till personlig integritet, men...

Samhället har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Den digitala revolutionen ställer helt nya krav på oss som människor. För dagens unga är detta lika naturligt som ett slag med linjalen var på lektionerna för de som gick i skolan under de första decennierna på 1900-talet. För de äldre är det mer komplicerat. Och vi som befinner oss mittemellan ung och gammal ser både möjligheterna och hoten.

Digitaliseringen av våra liv öppnar upp fantastiska möjligheter men innebär också stora faror. Ty samtidigt som vår uppkopplade värld har inneburit en potentiell frihetlig revolution, har möjligheterna att förtrycka utökats. I dag kan myndigheter, företag och makthavare följa vårt minsta steg utan att behöva skicka ut spioner, bugga telefoner eller upprätta gigantiska kartotek.

Den moderna tekniken öppnar upp för ett fullständigt övervakningssamhälle. Endast fantasin sätter gränserna, och tyvärr har makthavarna ganska gott om den varan. Fantasi, alltså.

En del av problemet här är den konstanta ändamålsglidningen. DN tycker inte PNR (passenger name record) är så mycket att orda om. Insamlingen och samkörningen av flygpassagerarlistor motiveras förutsägbart nog med att det är ett nödvändigt steg i den upptrappade terroristjakten. Vissa inbillar sig att terrordåden i Paris kanske hade kunnat undvikas om myndigheterna bara fått samla in alla flygpassagerares resrutter (och glömmer då att den franska polisen redan kände till terroristerna, vilket även gäller dansk polis vid dådet i Köpenhamn).

DN skriver att "skillnaden mellan att kartlägga flygresor och att databehandla vem som ringt eller sms:at vem och när, är att flygandet redan datalagras och att det finns en acceptans för detta." Detta resonemang är farligt. Nästa steg är nämligen givet: Om myndigheterna redan samlar in denna information om oss, hur farligt är det egentligen om de även...?

Detta är det klassiska sluttande planet, på vilket vi redan passerat krönet och befinner oss i brant utförsbacke, vill jag påstå. Det tycks nämligen alltid finnas ett "men" när vår rätt till personlig integritet diskuteras.

Ja, datalagringen av all vår elektroniska kommunikation är ett värre övergrepp än en övervakningskamera i tunnelbanan eller kartläggning av våra flygmönster. Men isolerade är få övervakningsinsatser särskilt farliga eller upprörande (här är datalagringen ett undantag eftersom den är så omfattande och slår så brett). Men tillsammans skapar de en helhet som blir både besvärande och direkt otäck. Det är av detta skäl som vi ständigt måste vara på vår vakt när ny övervakning föreslås.

Det finns framför allt två frågor att ställa när politiker, företag och myndigheter vill övervaka oss:
1) Vad ger dem rätten att göra det?
2) Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?

Försvaret för mer övervakning brukar ofta landa i att polisen måste få verktyg att bekämpa brott. DN försvarar PNR med att politiken inte kan fungera "utan ett visst mått av realism". Att hävda sin rätt till personlig integritet är alltså "orealistiskt".

Folkpartiets Allan Widman har försökt misstänkliggöra Edward Snowdens avslöjanden med att Snowden fastnat i Moskva och därför troligen arbetade åt ryssarna - trots att skälet till att Snowden inte kunde lämna Moskva var att Sveriges allierade USA dragit in hans pass och tvingade ned flygplan som troddes ha honom ombord. Och trots att den övervakning Snowden avslöjade, nu förklarats olaglig.

Vissa vill tydligen inte veta vad som pågår. De trivs bäst av att veta så lite som möjligt. Då kan de fortsätta låtsas att allt är bra, att vissa saker helt enkelt inte har hänt. Bara då kan en visselblåsare som Snowden stämplas som spion och alla som vill försvara rätten till personlig integritet kallas paranoida och orealistiska.

Men om det är några som har varit realistiska det senaste decenniet är det integritetsvännerna. Det var vi som varnade för övervakningssamhället, långt innan Snowden visade precis hur långt det har gått. Det var vi som tog strid mot FRA, mot datalagringen och mot IPRED.

Rätten att bli lämnad i fred. Det är vad jag skulle vilja sammanfatta den personliga integriteten med. Tyvärr vet vi att det är just denna rätt som politiker i allmänhet har allra svårast för. Därför är detta en kamp vi alltid kommer tvingas föra. 


http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/yttrandefrihet-visst-men-/

Regeringen och integrationen

Det naiva Sverige

Som vi kunde se i Uppdrag gransknings reportage nyligen har Sverige inte bara misslyckats i arbetet mot islamismen - vårt land har blivit en trygg hemvist för jihadister, ett retreat för IS-krigare. Ett land där säkerhetspolisen ber jihadisterna ringa och berätta för dem om de tänker åka till Syrien. Ett land där insatser från Arbetsförmedlingen utnyttjats för finansiering och rekrytering av jihadister.

Detta är skamligt, upprörande och fullständigt oacceptabelt. Så långt har det alltså gått nu. Men det tycks inte ha påverkat debatten särskilt mycket. Samma gamla analyser pressas fram i både gamla och nya medier.

Den allmänna bilden i public service är att IS-krigarna är offer. Orsakerna till islamismens attraktionskraft är segregation, diskriminering och utanförskap i hemländerna, däribland Sverige. Denna analys får näring ur den traditionella klassanalysen om ojämlikhet och stora klyftor som grogrund för konflikter i samhället.

Dagens Arenas Evin Ismail träffade Samir, en blivande IS-krigare, när hon var doktorand. De kom från samma förort och hon intervjuade honom. Fram träder en bild av en ung man med en grandios självbild, en person som tycker att skolan inte uppskattade hans "potential" (underförstått: inte förstod hans storhet) och såg diskriminering och rasism överallt. Hans svar blev att ansluta sig till och stupa för IS.

Jag vet inte riktigt men jag tror att de missförstod mig som person och mina kunskaper, min potential. De missförstod helt min potential. Att jag hade en potential till att utvecklas på ett positivt sätt. Under hela mina grundskolegång så var bemötandet av mig totalt förnedrande. Det var rasistiskt till max. Det var motstånd hela vägen. Det hände även andra, mönstret var att muslimerna i klassen fick stå ut med förnedring, att de sågs som lågt utvecklade.

Jag kommer närmast att tänka på några av de mest omtalade skolskjutningarna. Förövarna var unga personer som ansåg att de inte fick den respekt de förtjänade och till slut beslöt att hämnas på världen som behandlat dem så orättvist.

Samir flyttade till slut till ett annat land. Där fick han den bekräftelse han sökte, och där kunde denna historia sluta. Men Samir beslöt ändå att flytta tillbaka till Sverige, att hanka sig fram på jobb i det land som behandlat honom så illa, och till slut att ansluta till Daesh, att bli en del av världens just nu grymmaste mördarmaskin.

Att skylla Samirs beslut på det svenska samhället är magstarkt. Ändå är det precis det Evin Ismail gör när hon konkluderar: "Marginaliseringen som han fick uppleva är en symbolisk död, man kan säga att han har upplevt rasismens andra funktion, att symboliskt 'bli dödad' genom att inte få en plats i samhället."

Om vi ska kunna stoppa islamismens framfart, måste vi först upphöra med att se IS-mördarna som offer. Det finns förklaringar till att någon åker för att slåss för Daesh i Syrien, precis som det finns förklaringar till att någon genomför en skolskjutning eller begår ett väpnat rån. Men orsakerna bakom brotten friar inte gärningsmannen från ansvar för handlingen.

Tyvärr bedriver Sverige just nu en politik som underlättar för rekrytering av jihadister, som skyddar dem när de återvänder och som därmed ökar risken för att det ska ske terrordåd på svensk mark. När ett sådant dåd väl har genomförts, kommer panikåtgärderna. Åtgärder som slår brett och drabbar oskyldiga kommer att presenteras och klubbas i all hast för att visa handlingskraft.

Låt oss undvika en sådan situation genom att lägga resurser på att bekämpa jihadisterna här och nu. Det är dags för det naiva Sverige att vakna upp.

Integrationen och regeringens brist på idéer

Så kom då slutligen den rödgröna regeringen ut, snubblande och utan boll, på den integrationspolitiska spelplanen. I en DN Debatt-artikel lägger fyra av ministrarna ut texten om hur flyktingmottagandet ska bli bättre.

Artikeln inleds med ett påpekande om att Sverige i det stora hela tar emot väldigt få av världens flyktingar (1-2 promille), och att Sverige därmed bär "en liten del av ansvaret".

Detta påstående döljer förstås faktumet att Sverige tar emot flest asylsökande i hela EU inte bara räknat per capita utan också i antal. Flyktingarna är en endast en del av den totala mängden som söker sig till Sverige. I påståendet döljer sig också faktumet att Sverige ligger i linje med Kenya och Kongo i flyktingmottagande räknat per tusen invånare.

Men nog om det. Vad vill då regeringen göra? Den tycks ju ense med oppositionen om att mottagandet inte fungerar så bra. Jo, det är som väntat påtagligt mycket "goddag yxskaft" över alltihop.

Regeringen tycker att det är viktigt att flyktingar kommer i arbete - men nämner inte ett ord om hur det ska gå till. Flertalet som kommer till Sverige är trots allt inte akademiker. Regeringen anser också att det är viktigt att fler lär sig svenska snabbare - men presenterar inga konkreta idéer på hur det ska gå till.

Så där fortsätter det. Det som är bra är bra, det som är dåligt är dåligt. Därför ska vi göra mer av det som är bra. Vad det nu är. Nu säger sig regeringen arbeta på ett så kallat "etableringspaket", men den som sitter och hoppas på något konkret och fungerande, kommer att bli besviken.

Alla kommuner måste ta emot flyktingar, slår regeringen fast. De ska, sägs det, "möta rimliga och stabila ekonomiska villkor". Sanningen är dock att det inte bara handlar om pengar. Det handlar om brist på lokaler, brist på bostäder, brist på lärare, brist på tolkar och så vidare. Dessa problem löser man inte genom att tillfälligt förse kommunerna med en större pengapung. Dessa problem är direkt kopplade till omfattningen av mottagandet. Vilket regeringen aldrig skulle medge.

Dessutom vill man se "aktiva åtgärder" mot diskriminering inom arbetslivet. Som om hindret för att flyktingar, vars kompetens inte efterfrågas på svensk arbetsmarknad, misslyckas med att få en anställning skulle ligga i att de diskrimineras. Det är en allvarlig anklagelse mot svenska företagare och tar inte hänsyn till det egna politiska misslyckandet.

Ursäkta om jag låter cynisk. Men det finns egentligen inget som tyder på att den sittande regeringen har någon uppfattning om hur flertalet av de 400 000 asylsökande och deras anhöriga som väntas under de kommande åren ska bli en aktiv del av det svenska samhället.

Därför finns det starka skäl att ifrågasätta det rödgröna omdömet.

Starkt KD-stöd för ny migrationspolitik

Migration och integration ser ut att bli en av de frågor som kommer att avgöra Kristdemokraternas partiledarstrid. De två favoriterna, Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, har båda aviserat att Sverige måste få en mer realistisk migrationspolitik.

Därmed bygger kandidaterna vidare på det som Göran Hägglund startade i december, bara veckor innan han aviserade sin avgång. Och de har ett synnerligen kompakt stöd i partiet för en nyorientering. 90 procent anser att den nya politiken är bra, 86 procent att det är bra att ersätta PUT med TUT. Sannolikt ser stödet ungefär likadant ut inom Moderaterna.

Med ett så brett motstånd mot den nuvarande migrationspolitiken kan man bara fantisera om vad kristdemokrater runt om i landet har tyckt om migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. I alla händelser har de hållit tyst.

Sverige räknar med att ta emot runt 100 000 asylsökande under detta år. De flesta kommer få PUT. Under de kommande fem åren väntas 400 000, anhöriginvandrare ej medräknade.

Men flertalet är inte flyktingar utan söker skydd av andra skäl. Sverige kan naturligtvis ta emot kvotflyktingar utan att mottagandet kollapsar. Men då måste politiken förändras och bli mer realistisk och rimlig. Dit är det fortfarande långt.

En moralisk stormakt bland andra stolta, fria nationer.

Du är inte mitt public service

Här är den passage i intervjun med den israeliska ambassadören som SR:s Studio Ett beslöt att klippa bort.

Helena Groll ställer inte bara frågan vad judarna har för ansvar för antisemitismen, hon ligger också på med två efterföljande "varför?" när Isaac Bachmann avvisar frågan.

Det är inte första gången en SR-journalist låter tungan slinta. Det är faktiskt så att man börjar undra om det alls handlar om felsägningar och inte ärligt menade tankar som först i efterhand dubbas "felsägningar" och "misstag".

Läs även:
Negar Josephi, Fnordspotting

Jag skäms

Jag vet inte vad som pågår just nu. Det känns som att Sverige har blivit galet, och jag hänger inte med längre. Känner inte igen mig. Men jag vet att jag skäms för utvecklingen i detta land. På alltfler områden.

Tungt beväpnade poliser bevakar synagogor och judiska skolor. Lärare av judisk tro får av elever höra att alla judar borde dö. Antisemitism i Malmö är inget nytt, men nu tycks den framträda på fler platser. Barn växer upp med öppen antisemitism i sina hem och tar den med sig till skolan och ut i livet.

Svenska artister sprider antisemitiska konspirationsteorier. Jag måste säga att jag har underskattat antisemitismens utbredning i Sverige. Det beror på att jag främst sett den som ett hot från nazister och rasideologiska grupperingar, inte från islamister. Därom har jag varit okunnig. Men det är dags att inse nu hur judars liv i Sverige ser ut, vilka hoten är och varifrån de kommer.

Eländet fortsätter.

Den svenska regeringen visar undfallenhet mot Vladimir Putin. Tidigare utrikesministern Bildt var USA:s dörrmatta. Wallström har uppenbarligen beslutat sig för att bli Rysslands.

Sveriges Radios Studio Ett frågade Israels ambassadör Isaac Bachmann om judarnas ansvar för antisemitismen. Programansvariga bad senare om ursäkt och valde att redigera bort frågan ur sitt program för att förhindra vidare spridning.

Men att frågan ens kom upp säger en hel del om den vänsterextrema och anti-israeliska agenda som public service har. Den framträder i öppen dager när journalister på Sveriges Radio försäger sig. De skulle inte komma på tanken att fråga en muslimsk företrädare vad muslimer bär för ansvar för islamofobin.

Mitt i allt detta skyller Gudrun Schyman terrorismen på män som grupp. Fattades bara det. Tack för att du dyker upp när vi allra minst vill se dig, Gudrun. Som grädde på moset tycker Ann Heberlein att Lars Vilks, som sedan länge står under polisbeskydd och i går fick lämna sitt hem, får skylla sig själv när islamister försöker döda honom.

Alla borde fanimej bara ta och skärpa sig.

Döda inte - du är med på film!

Ett omedelbart svenskt svar på terrordåden i Paris och Köpenhamn är - mer kameraövervakning. Enligt inrikesminister Anders Ygeman är det något regeringen tittar på.

Det är ett väldigt förutsägbart förslag, och frågan är vad det ska tänkas lösa. En kamera kan inte förhindra någonting. Bara dokumentera det eventuella brott som sker.

Anders Ygeman menar att övervakningskameror vid Medborgarplatsen och Stureplan i Stockholm, två offentliga platser där det rör sig mycket folk och begås en hel del våldsbrott, har fått positiva resultat med "kraftigt minskad våldsbrottslighet".

Men vad har detta med arbetet mot islamistisk terrorism att göra? Terrorism är inte "vanlig" våldsbrottslighet. Jihadister är varken ficktjuvar eller knivbeäpnade pundare.

Islamistiska terrorister har gjort sig kända för att inte vara ett dugg rädda för att dö i anslutning till genomförda attacker. Den som tror att dessa terrorister skulle avstå från att döda bara för att det sitter en kamera i gatuhörnet är mer än lovligt naiv.

Om det är så här svensk terrorbekämpning är tänkt att se ut när den nya "planen" läggs fram i år, finns det skäl att vara orolig.

För det är bara Regn hos mig...

Att historien ska skrivas om för att passa dagens normkritiska feminister är redan känt. Nu vill de politiskt korrekta även påverka samtiden och framtiden. Ty äntligen finns nämligen normkritisk korrekturläsning.

Genusredaktörernas mål är att "hjälpa författare att skapa mer inkluderande texter". En av de aktiva heter Elin Regn. Enligt henne finns det "absolut ett intresse och en nyfikenhet". Jag kan bara hoppas att denna nyfikenhet påminner om den efter en trafikolycka. För inte kan väl författare och skribenter vid sunda vätskor vilja att någon annan refuserar ord och tankar i deras texter?

Målet är förstås att "komma åt" stereotypa karaktärer och patriarkala maktstrukturer. Författare ska lära sig att skriva på rätt sätt, helt enkelt. Använda "hen" i stället för "man". Inte lyfta fram män för mycket. Helst ha minoriteter i huvudrollen.

Efter granskningen får författaren avgöra om den vill följa genusredaktörens ändringar eller ej (så generöst!).

Nä, nu känner jag plötsligt ett sådant där behov av att resa långt bort igen...

Eh...

Sissela Nordling Blanco är, för de som inte vet det, partiledare för Feministiskt initiativ tillsammans med Gudrun Schyman.

Pang, pang yttrandefrihet

Fem veckor efter terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris smäller det igen. Denna gång utsätts ett yttrandefrihetsmöte i Köpenhamn. Lars Vilks är en av deltagarna och troligen också en måltavla.

Vilks lurade döden ännu en gång. En annan deltagare hade inte lika tur. Åter igen har liv skördats i en attack mot yttrandefriheten i ett västerländskt land. Åter igen handlar det högst sannolikt om en islamist som tar sig friheten att bli upprörd och att hämnas upplevda oförrätter mot sin religiösa övertygelse.

Precis som i Parisattackerna visar det sig nu att gärningsmannen var känd av polisen. Dådet sätter därmed ånyo fingret på massövervakningens totala tandlöshet och behovet av mer vanligt, hederligt polisarbete. Massövervakning handlar om makt. Men den är anmärkningsvärt maktlös när det gäller att förebygga terrordåd. Övervaka inte alla hela tiden. Punktmarkera personer som anses farliga.

Föreställ dig en axel mellan 0 och 100 där 0 är ett lugnt, fritt och harmoniskt samhälle i vilket religiös extremism inte är ett problem och där 100 är ett samhälle söndersplittrat av ett religiöst betingat inbördeskrig.

Vi befinner oss närmare 0 än 100, skulle jag säga. Men känslan är att vi rör oss åt fel håll. Det är svårt att utifrån några enskilda händelser utröna om huruvida denna rörelse har eskalerat på senare tid eller om enskilda incidenter bara råkar sammanfalla i tid. Personligen känner jag en gnidande oro att en utveckling vi inte riktigt kan kontrollera nu har gjort sig påmind. Och att problemet kommer att förvärras.

Det är ett faktum att alltfler åker från Sverige till Syrien för att slåss för Daesh. De som inte dör kommer tillbaka, än mer radikaliserade. Vad händer med dem? Är de tickande bomber? Regering och riksdags har så långt inte visat att de tar hoten på allvar. Att ge Mona Sahlin av alla människor uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism är ett tragiskt bevis för detta.

Samhället förändras av terrorism, nästan alltid till det sämre. Efter Breiviks dåd sade Jens Stoltenberg att Norge skulle bemöta detta med mer demokrati och öppenhet. Så ser det dock väldigt sällan ut.

Kommer vi framöver få vänja oss vid att tidningsredaktioner har beväpnade vakter vid porten? Att synagogor behöver polisbevakning och judiska församlingar leva i ständig oro? Att konstnärer och redaktörer tvingas ha livvaktsskydd och att politiker av rädsla går islamisternas ärenden genom att börja tolka hetsbegreppet allt vidare?

Detta kan bli priset för att försvara vår yttrandefrihet. Jag hoppas att vi kan lyckas vända denna utveckling med kraftfulla åtgärder mot religiös extremism i stället för att bygga murar runt de principer vi håller allra högst.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Feminism i en liten ask

Feminism är ett laddat ord. För vissa handlar det att värna en förtryckt grupp i samhället, för andra innebär det en alldeles för kollektivistisk syn på människan och en oönskad strävan att bygga ut politiken. Jag behöver inte säga att jag tillhör den senare gruppen.

Amanda Björkman kallar sig liberal feminist. Det finns vissa som gör det. För henne betyder feminism att "se ett samhälle där kvinnors liv och möjligheter är begränsade enbart på grund av att de är kvinnor". Men hon vill inte ha radikal vänsterpolitik, säger hon.

Vilket samhälle pratar då Amanda Björkman om? Saudiarabien - där kvinnor är förbjudna att köra bil? Afghanistan - där kvinnor av tradition måste täcka sitt hår och ansikte? Eller kanske Irland - där abort är förbjuden?

Nej, Sverige. Världens kanske mest feminiserade land. Hur begränsas kvinnors liv och möjligheter i dagens Sverige? Förklara. Löneskillnaderna mellan könen brukar nämnas. Men det som brukar kallas den oförklarade löneskillnaden, alltså den som inte kan förklaras av skillnad i erfarenhet, utbildning eller annat, är några få procent. Detta kan inte betraktas som att få sitt liv och sina möjligheter begränsade på grund av sitt kön.

I övrigt då? Det går bättre i skolan för tjejer än för pojkar. Fler män än kvinnor tar livet av sig. Av alla dödsolyckor i arbetet rör nästan samtliga män. Män är mer våldsdrabbade. Män förlorar oftast vårdnadstvister. Kvinnor döms generellt sett till lägre straff. Och så vidare.

Detta betyder inte att livet som kvinna är en dans på rosor. Men det betyder att kvinnor i Sverige har minst lika goda möjligheter att forma sina liv som män har.

Grundläggande i ett gott samhälle är lika rättigheter. Att alla är lika inför lagen. Extrema grupper som Feministiskt initiativ vill ha särskilda rättigheter för kvinnor. Det är motsatsen till jämställdhet och likhet inför lagen.

Just nu håller Fi kongress. Där kommer det diskuteras om 18-årsgräns för att hålla "icke-mänskliga djur" för sällskap, förbud av "fiskjakt", teckenspråk som obligatoriskt ämne i skolan, "makt" som skolämne (gissa ur vilket perspektiv), att återinföra alla skatter som avskaffats de senaste 15 åren, "avveckla" skatteparadis utomlands, prisregleringar på kollektivtrafik som tåg och flyg så att flyg alltid är dyrast, om att högre utbildning ska genomsyras av "genus-, funktionalitets, hbtq- och antirasistiska perspektiv" bland mycket annat.

I kongresshandlingarna kan man se att "fåmansföretagande" ersatts av "fåhensföretagande". Ja, på den nivån är det. Fi-kongressen är en studie i odiagnosticerad galenskap.

Dessa extremister försökte komma in i Sveriges lagstiftande församling i höstas. De kommer försöka igen. Att en liberal feminist vänder sig emot radikal vänsterpolitik och rena stolligheter är positivt. Men att utmåla Sverige som "ett samhälle där kvinnors liv och möjligheter är begränsade enbart på grund av att de är kvinnor" är att spela Gudrun Schymans feminister i famnen, att köpa deras förvridna grundsyn på samhället och männen och kvinnorna i det.

Det är tvärtom denna grundsyn som måste utmanas. Ett jobb för riktiga liberaler och borgerliga. Alltså alla som inte är feminister.

Läs även:
Uvell

Kriget mot privatlivet på nätet

Att Kina är ett av världens svarta länder när det gäller pressfrihet, yttrandefrihet och frihet på nätet är vida känt.

Det är en enkel sak att styra vad som skrivs i dagspressen och sägs i den statligt kontrollerade televisionen, men en betydligt större utmaning att kontrollera på vad som sprids på internet.

Jag måste säga att jag är lite imponerad av hur pass effektiv den kinesiska nätcensuren är, hur snabbt regimen lyckas radera tweets som inte faller den i smaken och stänga ned webbsidor på vilka det skrivs saker som ligger lite för nära sanningen eller som kritiserar KKP. Regimen har förfärande bra koll.

Det är tio år sedan det gick att blogga någorlunda ostört på det kinesiska fastlandet. Sedan blockerades tjänster som Blogger och Wordpress. YouTube, Twitter och Facebook är sedan länge blockerade och ersatta av statligt kontrollerade kinesiska motsvarigheter som QQ och Weibo.

Många började vända sig till olika VPN-tjänster för att få tillgång till blockerade sidor. Jag har själv bloggat och facebookat via VPN på plats i Kina. Det har fungerat hyggligt. KKP:s nästa uppenbara mål är således VPN. Regimen har börjat stänga VPN-tjänster, och det ger resultat.

Kina är emellertid inte ensamt om att vilja ha koll på vad vi gör på nätet. USA massövervakar tillsammans med bland andra Storbritannien all världens datatrafik. Krypterad trafik är ett uppenbart hinder mot att NSA:s strävan att "collect it all". Därför vill underrättelsetjänsterna komma runt krypteringen.

Ett läckt arbetsdokument från mötet med EU:s justitie- och inrikesministrar i veckan visar att Kommissionen vill att teleoperatörer ska tvingas att lämna ut krypteringsnycklar:

The Commission should be invited to explore rules obliging internet and telecommunications companies operating in the EU to provide under certain conditions as set out in the relevant national laws and in full compliance with fundamental rights access of the relevant national authorities to communications (i.e. share encryption keys).

Hur utlämnandet av krypteringsnycklar ska kunna betraktas som "i full överensstämmelse med grundläggande rättigheter" måste man nog vara eurokrat för att begripa. Men det är ett slags nyspråk vi kommit att vänja oss vid. Allt sker ju naturligtvis för vår egen säkerhets skull.

Läs även:
HAX

Vem bryr sig om yttrandefrihet?

I Parisattackernas spår gjorde politiker, kändisar och vanligt folk gemensam sak. Alla stod plötsligt upp för yttrandefrihet och pressfrihet - även de politiker som aktivt slår ned på just dessa fri- och rättigheter övriga dagar på året. Även de som ondgör sig över "kränkande" bilder och "hets".

Det var därför med mycket kluvna känslor jag bevittnade manifestationerna för yttrandefriheten som hölls i en rad europeiska länder och läste alla inlägg och krönikor till det fria ordets försvar. Hur mycket låg bakom dessa uttryck egentligen? Med handen på hjärtat? Det förefaller viktigare hur man framstår än vad innerst inne står för.

Det dröjde dock inte så länge innan tonläget ändrades och ifrågasättanden av yttrandefriheten dök upp igen. Allt återgick med förbluffande snabbhet till det normala igen. Och det normala är uppfattningen att yttrandefrihet är ett problem.

I Sverige lever vi i de lättkränktas tidevarv. Det vet alla. Vi lever i en tid när barnprogram anmäls och anklagas för rasism. När vissa ord klipps bort ur filmer som tillhör det svenska kulturarvet för att ingen ska ta illa vid sig. När godislogotyper ändras av samma anledning. När landets största kvällstidning samarbetar med vänsterextrema i syfte att dra ned brallorna på folk som skriver anonymt på nätet, bara för att vissa blir ledsna över det som skrivs.

Det finns en vida spridd uppfattning om att yttrandefrihet bara får finnas så länge rätt saker sägs. Men om endast ljumma, sossiga och folkpartistiska åsikter får yttras, om anonyma kommentarer riskerar att avanonymiseras av extrema grupperingar i samarbete med tvivelaktiga journalister, riskerar vi självcensur och i förlängningen ett tillknäppt samtals- och debattklimat. Jag vill påstå att vi är på god väg dit.

Detta är förmodligen också målet. Att vi ska tänka oss för två gånger innan vi uttrycker en åsikt som avviker från det som just nu anses politiskt korrekt. Att vi ska tvätta våra åsikter så att de inte avviker för mycket. Åsiktskorridoren blir allt smalare i takt med att allmänt lättkränkta gör gemensam sak med feministerna och den högljudda och allt mäktigare grupp som propagerar för identitetspolitik. Dessa grupper vill inte bara sätta gränser för vad vi får tycka och tänka utan även peta i exakt hur vi talar och uttrycker oss, ord för ord.

Och tro nu inte att detta handlar om att komma åt hat och hot på nätet. Det är nämligen fullt legitimt att håna, hata och hota så länge man gör det från rätt håll (vänster). Det är när offret är kvinna, feminist eller någon med allmänna vänstersympatier som hatet lyfts fram och får en problemformulering.

I grunden handlar frågan om begränsningar i yttrandefriheten om makt och kontroll. Makt över hur vi tänker, kontroll över vad vi säger och skriver. Detta går på tvärs med själva poängen med yttrandefrihet. Yttrandefrihetens hela syfte är att åsikter som inte faller makten i smaken kan och får uttryckas. Om man tummar på denna frihet, kan man inte säga sig vara för yttrandefrihet alls. Så folk bespara sig besväret och sluta demonstrera för något de egentligen inte tror på.

Till det fria ordet vill jag även foga en annan rättighet - rätten till privat kommunikation. För mig hänger de tätt samman. Jag har både rätt att yttra mig i mitt eget namn på en blogg eller ett torgmöte och att skriva anonymt på Flashback. Den rätten måste finnas där. Men den är tvivelsutan hotad.

I stora delar av världen är religionsfriheten heligare än yttrandefriheten. Det anmärkningsvärda är att vi även går i den riktningen i Sverige. I vårt påstått sekulära land har många framfört ståndpunkten att man nog inte bör kränka muslimer genom att avbilda profeten.

Spola tiden bakåt 20-30 år och denna diskussion hade framstått som närmast bisarr. Vad då "inte håna profeten"? I Sverige? Jag hoppas att vi om ytterligare 20 år kommer se den tid vi just nu lever i som en trist parentes. Men inget tyder egentligen på det.

Läs även:
Fnordspotting

Aftonbladet på djupt vatten

Man kan också fråga sig vad som kommer att hända om alla "säkerhetsventiler" i det svenska debattlandskapet täpps igen? Om det till slut inte finns några kanaler för människor att säga sin mening, leva ut sitt missnöje och vädra åsikter som inte släpps fram på annat håll? Erfarenheten säger att om man stänger säkerhetsventiler, då stiger trycket.

HAX skriver bra om riskerna med Aftonbladets utannonserade "granskning" av Flashback.

Det ökända forumet är nämligen skvallertidningens nästa måltavla. I samarbete med vänsterextrema Researchgruppen kommer Aftonbladet hänga ut personer som fäller upplevt rasistiska kommentarer. Enligt Jan Helin rör det sig endast om personer som har offentliga uppdrag, alltså inte privatpersoner. Vi får verkligen hoppas att tidningen håller sitt ord. För Aftonbladet har gett sig ut på djupt vatten.

På Flashback finns de obekväma, provokativa och kontroversiella rösterna. De som utmanar det politiskt korrekta. De som går på tvärs med vad man "ska" tycka i frågor som rör droger, sexualitet, självmord, demokrati och mycket annat.

Forumet är alltså ett slags vattenhål och, precis som HAX skriver, en sorts säkerhetsventil för många. Vetskapen om att Researchgruppen har tillgång till inloggningar och IP-nummer kan räcka för att skrämma bort många röster. Vad vinner samhället på om dessa röster tystnar? Vad händer om säkerhetsventilen täpps till?

Nu har de lyckats snärja en SD-medarbetare i Europaparlamentet och en miljöpartistisk Landskronapolitiker (den sistnämnde gav inte lika stora rubriker, av någon anledning). Jag har ingen större sympati för personer som sprider dynga anonymt och samtidigt håller upp en annan fasad i sina politiska uppdrag. Men jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över vad nästa steg i kvällspressens granskning kan tänkas bli.

Det borde vara mejl- och sms-konversationer. Vad politiker skriver i mejl och sms till vänner och bekanta torde vara intressant för den som vill få fram en annan bild än den officiella. Och Researchgruppen har ju bevisligen inte dragit sig för att göra intrång.

Alternativet är att de börjar hänga ut alla de får tag i och listar dem på nätet. Som ett slags offentligt skamstraff. Och sedan då? Vilka står näst på tur att granskas? Vad ska granskas när anonyma rasistiska uttalanden på ett nätforum inte är så spännande längre?

Var och en kan ju fundera över var detta kan tänkas sluta. Dammluckorna har så att säga redan öppnats. Men riktigt så långt tänkte nog inte Aftonbladet.

Frågor som kräver svar

Om vi antar att Migrationsverkets prognos stämmer (de senaste åren har de varit i underkant), kommer Sverige behöva genomgå stora förändringar under de kommande åren för att ens ha en teoretisk chans att möta de behov som runt en halv miljon asylsökande har.

Fyra folkpartister ställer helt legitima och synnerligen relevanta frågor som försvararna av dagens migrationspolitik måste svara på.

450 nya skolor, 1 900 nya förskoleavdelningar, 5 700 nya förskollärare. 3 360 nya klasser med 5 000 nya lärare. 250 nya allmänläkare på ett hundratal vårdcentraler... [För] de nivåer som nu gäller för svenskt flyktingmottagande, och de nivåer som enligt Migrationsverkets prognoser gäller framåt, krävs konkreta svar på ett stort antal frågor. Hur ska Sverige klara denna utmaning? 

Var finns dessa förskollärare, lärare och läkare? Var finns sjuksköterskorna, arbetsförmedlarna, socialsekreterarna?

Den krassa verkligheten är att det är just ovanstående frågor som kommunerna själva tvingas ställa sig när asylboenden plötsligt fylls med asylsökande och kommunen tvingas sörja för hundratals nya invånare, nästan över en natt. Deras farhågor och oro har viftats bort under lång tid.

Även om staten går in och betalar en så kallad etableringsersättning i två år, kommer människor fortfarande behöva besöka läkare, barnen fortfarande behöva gå i skolan. Och inget av detta kan vänta i några år. Allt måste finnas på plats nu. Inte i morgon.

Sverige har råd, hävdas det. Det må vara hur det vill med den saken, i slutändan handlar allt om prioriteringar. Men har Sverige kapacitet?

Det är en betydligt mindre ideologisk och mer verklighetsförankrad fråga. Just därför är den obekväm att ställa. Just därför måste den ställas. Och om Sverige inte visar sig ha kapacitet, vad är planen?

En parallell arbetsmarknad

Regering och riksdag har satt in en rad åtgärder med syfte att erbjuda långtidsarbetslösa och grupper som står långt utanför arbetsmarknaden en väg in i värmen. Syftet är gott. Genom anställningsstöd, då staten står för upp till 80 procent av lönen, blir dessa grupper mer intressanta för arbetsgivarna, är tanken.

Men det finns flera problem med denna sorts arbetsmarknadspolitik. Dels skapar det en parallell arbetsmarknad där vissa grupper är mer lukrativa att anställa än andra, dels fråntas företag incitament att anställa någon de måste betala hela lönen för.

Det sistnämnda, att endast anställa lönebidragsförsörjda, tycks ha satts i system av vissa företag. De anställer helt enkelt främst personer för vilka staten, alltså skattebetalarna, står för upp till 80 procent av lönen. Detta skapar en märklig konkurrenssituation. Föreställ dig att du som företagare får möjlighet att kapa lönekostnaderna i en sådan omfattning...

Under 2010-2014 betalades 73,1 miljarder kr ut i lönesubventioner till privata företag. Någon granskning om hur dessa pengar har använts har inte gjorts. Arbetsförmedlingen hänvisar till sekretesslagstiftningen.

Jag vet personligen fall där det fuskats. Betydligt fler än jag kan intyga detta. Det fuskas på olika sätt. Vissa oseriösa företagare blåser den anställde på delar av den redan subventionerade lönen. Som lönebidragsanställd är du inte trolig att ställa till med så mycket bråk.

Ett annat sätt är att skenanställa familj, vänner och bekanta. Ett tredje att sätta i system att bara anställa personer med lönebidrag. Det är visserligen i sig inte att fuska utan egentligen bara en konsekvens av hur systemet fungerar. Och just detta riskerar att på sikt få de allvarligaste konsekvenserna. Vem vill egentligen betala full lön när man kan få statliga subventioner?

Sverige har alltså fått en parallell arbetsmarknad. Hundratusentals människor, ty så många har de nu blivit, kliver upp på morgonen för att gå till skenbart helt vanliga jobb. Men deras lön betalas inte av arbetsgivaren utan av skattebetalarna.

73 miljarder på fem år. Den summan lär öka. För tro inte att den sittande regeringen har några goda idéer på hur långtidsarbetslösa och utrikes födda, som har betydligt lägre sysselsättningsgrad än inrikes födda, ska bli självförsörjande på riktigt.

Vi kan räkna med fler sorters bidragsanställningar framöver. I statistiken räknas ju lönebidragsanställda som vanliga arbetande.

Varför var ni tysta i åtta år?

Jag läser Centerpartiets program för "närodlad integration" (ursäkta, men ni måste komma på ett namn som inte får folk att rodna). Jag tittar på de förslag som enskilda folkpartister lagt som innebär förändringar i både integrations- och migrationspolitiken och jag läser de kristdemokratiska förslagen som Göran Hägglund presenterade innan han lite oväntat vinkade adjö som partiledare.

Folkpartiet vill ställa högre krav på den som invandrar till Sverige, Centerpartiet vill upprätthålla den kravlösa linjen och i stället göra förändringar på svensk arbets- och bostadsmarknad. Själv tror jag att vi behöver en mer realistisk politik som tar hänsyn till de utmaningar som 400 000 asylsökande under fem år (plus anhöriginvandrare på kanske 200 000) innebär.

Centerpartiet har 20 förslag på hur integrationen ska förbättras. De kallar dagens mottagande "bristfälligt". Folkpartiet och Kristdemokraterna har lagt förslag. Moderaterna lutar nu åt att, åter igen ,ställa ett försörjningskrav vid anhöriginvandring.

Men en sak förbluffar mig. Varför kommer alla dessa förslag först nu? Ni hade åtta år på er. I åtta långa år höll ni minen och kallade Alliansens politik på området framgångsrik. Plötsligt, i opposition, låter det annorlunda. Var det Reinfeldt och Borg som satt i vägen? Var det så enkelt? Var deras våta filt över migrations- och integrationspolitiken så tung att inte ens andra partier kunde undkomma den?

Men instegs- och nystartsjobb, då? undrar någon. Och satsningen på att nyanlända ska kallas till Arbetsförmedlingen och inte Socialtjänsten? Det är väl åtgärder? Jo, det sistnämnda är förstås rätt och riktigt. Men det spelar i praktiken mindre roll eftersom AF (vilket den själv erkänt) misslyckas med att hjälpa nyanlända till en sysselsättning.

Resultatet blir att de allra flesta, efter två års etableringsersättning löpt ut, hamnar som ett ärende hos enheterna för ekonomiskt bistånd inom Socialtjänsten i alla fall. Vi vet att för den som börjar få försörjningsstöd är steget till egen försörjning väldigt långt. Flertalet hamnar tyvärr i långvarig eller mycket långvarig försörjning via Socialtjänsten.

Vi vet också följande: Vägen till egen försörjning för utlandsfödda blev längre under Alliansens tid vid makten. Inte kortare. Antalet utanförskapsområden blev fler, inte färre. Och kostnaderna för allt detta har blivit högre, inte lägre. I år lägger staten i runda tal en hel försvarsbudget på en misslyckad migrations- och integrationspolitik. Och ändå, trots allt detta, pratas det om "långsiktiga vinster".

Problemet med Centerns program är att det består till stor del av önsketänkande. Många reformer har väldigt begränsade eller inga som helst utsikter att bli verklighet. Eftersom partiet dessutom vill upprätthålla dagens inflöde av asylsökande, och gärna öka det, kommer systemet fortsätta att krackelera under tiden som Centern pratar om "närodlad integration".

Problemet med Folkpartiets förslag är dels att de känns framstressade och halvhjärtade, dels att partiet som sådant efter åtta år på integrationsministerposten fullständigt saknar trovärdighet. Man kunde lika gärna be Vänsterpartiet lägga förslag på större valfrihet inom välfärden.

Ett avgörande ansvar för dagens besvärliga situation bärs till syvende och sist av den tidigare statsministern. Efter sin avgång har han inte visat någon som helst förståelse för vad hans irrationella politik på området bidragit till. Reinfeldt talade om öppenhet, men sanningen är att han inte tog ansvar för vad denna öppenhet ställde för krav på Sverige. Han genomförde inga reformer. Han såg inte varningstecknen i asylhanteringen, skolan, det växande antalet utanförskapsområden eller i svårigheterna på bostads- och arbetsmarknaderna. För detta bär Reinfeldt det största ansvaret, även om hans medlöpare i övriga allianspartier själva bidrog till att upprätthålla fasaden.

Avslutningsvis kan vi konstatera att parallellt med en alltmer öppen debatt fortsätter infantila utspel från komiker och artister att spridas och gillas i sociala medier. Jag kan tänka mig att detta behov kommer växa i takt med att verkligheten tränger sig på alltmer.

När tillvaron blir för tuff hänger sig många åt dagdrömmar i stället. Då är nog Malena Ernman och Henrik Schyffert trevligare att lyssna till än obekväma sanningssägare.


Läs även:
PM Nilsson, Johan Westerholm, Thomas Gür

Dancing with Mugabe

Bakgrunden är denna.

Mona Sahlin ska diskutera extremism i Washington

Mona Sahlin har i egenskap av nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med kort varsel blivit inbjuden till ett möte i Washington.

På mötet, till vilket flera svenska representanter ska resa, ska framgångsfaktorer i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism diskuteras. 

Det är oklart vilket Sahlins bidrag kommer vara. Kanske tar hon med sig förslag om en islamist-hotline och jobb och psykologkontakt för återvändande IS-krigare till mötet.

Detta skulle kunna bli hur pinsamt som helst...

Regeringen skärper kontrollen över läromedlen

Regeringen vill skärpa den politiska kontrollen av skolans läromedel. Utbildningsminister Gustav Fridolin har träfffat läromedelsföretagen för att diskutera saken. Målet är att läromedlen ska bli mer jämställda.

Bakgrunden är DN:s granskning av "ojämlikheten i skolans historieböcker". De innerhåller för få kvinnor, hävdas det. Här ser vi ett typiskt exempel på när någon, i detta fall landets största morgontidning, gör en undersökning och presenterar en problembeskrivning som politiker sedan står i givakt för att hitta en lösning på medelst lite mer kontroll.

I dag görs ingen noggrann granskning av läromedlen innan de publiceras. Detta vill Fridolin ändra på. Hädanefter ska Skolverket och Skolinspektionen granska böckerna i förväg (eller, som det uttrycks, förlagen ska "arbeta nära Skolverket").

I vanlig ordning vill politikerna ha kontroll. Och aldrig är människor så lätta att forma som i skolan. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ser möjligheten att med DN:s granskning som fond utöka den politiska kontrollen av grundskolans läromedel.

Vi kommer all sannolikhet att få en inofficiell genusmärkning av böckerna framgent. Förlagen kommer veta att akta sig för att inte följa den officiella normkritiska linjen och uppmanas att tillhandahålla läromedel som är politiskt korrekta.

Det konkreta resultatet av detta får vi invänta. Risken är uppenbar att förlagen anpassar exempelvis historielitteraturen efter vad som anses PK, inte vad som är en relevant och korrekt beskrivning av historiska händelser.

Så stärker man den politiska kontrollen över vad barn får läsa i skolan. Det rimmar onekligen lite illa med Fridolins påstående att han hyser ett så stort förtroende för landets lärare.

Tidigare bloggat:
En feministisk historia

Regeringens bostadshaveri

Bostadsbristen har kommit att bli en av de absolut största frågorna under senare tid. Mitt intryck av alliansregeringens bostadsminister Stefan Attefall var att han verkade ha ganska god koll på vilka förändringar som var nödvändiga. Men inte heller han vågade på allvar utmana det gamla bruksvärdessystemet.

Det saknas inte idéer. Massor av bra förslag har utarbetats och lagts fram tidigare. Hur det kan bli billigare att bygga. Hur plantiderna kan kortas. Hur rörligheten på bostadsmarknaden ska öka. Och inte minst hur vi ska kunna få en fungerande hyresmarknad igen. Tyskland var för den förra regeringen en inspiration när det gäller kortare plantider.

Den nye bostadsministern Mehmet Kaplan har dock varit rena spöket sedan han tillträdde. I sin första intervju som minister hade han inget annat än innehållslösa floskler till svar, och sedan dess har han effektivt hållit sig undan strålkastarljuset.

Enligt Kaplan är "byggandet det enda verktyg vi har". Vilket skulle exkludera alla reformer av det rådande systemet. Socialdemokraterna har föreslagit byggsubventioner. De vill alltså inte ha en fri och fungerande marknad, inte ens nu när dess motsats skapat en förfärlig bostadssituation över hela landet.

Att bara säga att det ska byggas mer räcker inte. I dag byggs det mer än på väldigt länge. Problemet är att det fortfarande tar för lång tid från planering till att byggandet kommer igång. De stora byggbolagen uppger dessutom att de lider brist på personal i nuläget. Och experter tar tid att utbilda. Det skulle således behövas utländska byggbolag på den svenska marknaden om de högt satta byggmålen ska kunna ses som realistiska.

Men för att ett utländskt bolag ska kunna bygga i Sverige måste det ta hänsyn till hundratals kommunala byggregler som varierar beroende på kommun. Att komma till Sverige och bygga bostäder är därför en något skräckinjagande uppgift.

Bostadsbristen nämns ofta när utmaningarna med integrationen av nyanlända diskuteras. Men frågan är förstås större än så. Dagens situation på bostadsmarknaden påverkar hela samhället. Det påverkar företags möjlighet att rekrytera personal. Det påverkar ungas möjlighet att studera på annan ort. Och det gör att personer utan fast jobb och/eller en hög inkomst, får hoppa runt i andra- och tredjehandsboenden.

Svårigheterna med att få ett förstahandskontrakt innebär att många som egentligen skulle behöva en mindre lägenhet när barnen är utflugna sitter kvar. På samma sätt blir det svårt för familjer på tillväxt att hitta något större. Det blir ingen rotation i beståndet.

Att tillhandahålla bostäder är faktiskt ett kommunalt ansvar. Att bygga jättearenor är det inte. Att det har byggts mycket mindre i Sverige än i övriga Norden under de senaste 20 åren är ett gemensamt politiskt ansvar. Det vore klädsamt om dagens politiker hade ryggrad nog att våga ompröva den politik som lett oss fram hit.

Hur ska den akuta bostadsbristen lösas? Är man ny bostadsminister borde man vara oerhört taggad på chansen att få leverera ett svar på den frågan. Kaplan tycks vara mer intresserad av resor till Ankara.

Mehmet Kaplan kommer tävla med Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin om att vinna Ullenhags pokal, priset för Mest Misslyckade Minister. Det blir en hård kamp.

Läs även:
Kaplan (MP) vill röja upp på andrahandsmarknaden

Tidigare bloggat:
Det stora bostadslotteriet

Den tysta majoriteten

Det pratas mycket om hur Sverige måste bli bättre på att vidareutbilda invandrande akademiker. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den som kommer till Sverige med en relevant universitetsutbildning innanför västen, om det finns behov, kan få arbeta med något som motsvarar utbildningen. Det tjänar alla på.

Men när det gäller nyanlända till Sverige - hur många är egentligen akademiker? Aftonbladet har sin bild klar. Men enligt Arbetsförmedlingen (preciserat i myndighetens budgetunderlag för de kommande tre åren) är majoriteten av dem som får etableringsstöd inte akademiker:

Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare utbildning än nio år.

Etableringsstödet varar i två år. Därefter är individens uppehälle kommunens ansvar. Eftersom Sverige har den lägsta sysselsättningsgraden bland utrikes födda i hela OECD, får kommunerna betala försörjningsstöd till de allra flesta. Ytterst få hinner komma i arbete på bara två år (här är förstås även språket en given barriär). Den etablering som skulle ske blev alltså inte verklighet för andra än en liten minoritet under den så kallade etableringstiden.

Låg utbildning och svårigheter att få jobb i Sverige hänger tätt ihop. Det är därför dags att vara öppen med hur pass stor del som kommer till Sverige utan eftergymnasial utbildning och inte sällan utan att kunna läsa och skriva. Vad har politikerna för idéer för att dessa människor ska komma i arbete och bli den där långsiktiga vinsten som alla pratar om?

Jag tror inte på den idé som fyra folkpartister (yrvaket, som vanligt) framför på dagens DN Debatt - att låta kommunerna sätta ett tak för hur många som får komma till Sverige. Detta skulle åsidosätta allt vad rättssäkerhet heter eftersom det då inte längre är skyddsbehovet som avgör utan kommunernas ekonomi.

Ekonomin är ändock central här. Det går självfallet att minska kostnaderna på andra sätt. Genom att ge TUT i stället för PUT. Genom att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring. Genom att göra snabbare prövningar av asylanter från i dag säkra länder (ex. Bosnien) och lägga desto mer tid på att göra rättssäkra prövningar av sökande från oroshärdar (ex. Syrien). Allt detta gör sammantaget att färre skulle välja Sverige som förstahandsalternativ.

Sverige har fått ett rykte som ett land som släpper in vem som helst, även brottslingar som spärrats från inresa i övriga Schengen. PUT delas ut som smågodis. Och myndigheten som ska sköta handläggningen är så överlupen av arbete att den inte längre hinner göra relevanta granskningar utan bifaller ansökningar av stress. Så kan det inte fortsätta.

Den stora utmaningen är inte att utländska läkare kör taxi (vilket för övrigt verkar vara något av en vandringsmyt). Den stora utmaningen är att presentera en lösning på hur majoriteten av de nyanlända, alltså den grupp som saknar utbildning, ska komma i egen försörjning.

Här saknas fortfarande realistiska förslag.

Tidigare bloggat:
Oordning och oreda i migrationspolitiken

Läs även: 
Arbetsförmedlingen öppnar kontor i Addis Abeba
(observera att nyheten är ett år gammal. Det gick tydligen inte så bra).

RFSU:s kritik välkommen men otillräcklig

RFSU har låtit göra en genomgång av kunskapsläget om sexköpslagen och funnit att det inte finns något stöd för de effekter som regering och riksdag påstår att den haft. Effekterna av lagen är kort sagt överdrivna. Däremot finns negativa effekter som inte har beaktats, skriver RFSU.

Nu är detta givetvis inget nytt. Många, däribland Petra Östergren, har i över tio år kritiserat lagen för att just försämra sexarbetarnas situation och politikerna för att måla en falsk bild.

Jag bloggade en del om den så kallade utvärderingen av lagen 2010. Den var ett beställningsjobb av en av direktiv bakbunden utredare, Anna Skarhed. Skarhed, som inte fick ifrågasätta lagen utan endast föreslå skärpningar av den, yttrade dessa famösa ord i utredningen apropå den kritik mot lagen som framförts av sexarbetarna själva (s. 130):

"När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen."

Att påstå att lagstiftaren högaktningsfullt struntat i sexarbetarna hela tiden är närmast en underdrift. Regeringens tillsatte utredare hävdade alltså att negativa effekter för sexarbetarna är positiva eftersom det kan få vissa att sluta sälja sex. (Och så kallar de lagens kritiker cyniska.)

Det har inom RFSU funnits en kritik mot sexköpslagen under lång tid. Men den har inte varit så här konkret tidigare. Samtidigt är det viktigt att påpeka att förbundet inte är motståndare till ett förbud mot sexköp.

RFSU:s förbundsstyrelse fastslår att "sex mot ersättning är problematiskt på samhälls- och individnivå", att det aldrig är en rättighet att "köpa någon annans kropp", nämner "strukturella orsaker" till prostitution samt hävdar att "ett normkritiskt arbete för att ... minska efterfrågan av sex mot ersättning är grundläggande". Så, inte särskilt liberalt.

Det positiva med att just RFSU ändå framför kritik mot sexköpslagen är att avsändaren av vänstern inte kan avfärdas med att vara "tokliberal" eller "extrem" (även om vissa konservativa säkerligen skulle beskriva dem just så). Därför kan den kanske ha en viss effekt.

Som kritik mot en dålig lag betraktad, är den däremot inte särskilt vass.

Tidigare bloggat:
Sexköpslagen: Det finns en annan väg att gå
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2

Alliansens motpoler

CUF:s Hanna Wagenius och KDU:s Sara Skyttedal debatterade migrationspolitik i gårdagens Agenda i SVT. Det blev tydligt vilka två oförenliga linjer som nu finns inom Alliansen.

Centerpartiet vill som bekant inte öka nyanländas eget ansvar för sitt uppehälle utan upprätthålla den omhändertagandelinje som drevs av Alliansen och nu förs vidare av de rödgröna.

Precis som Skyttedal påpekade vill C heller inte minska kostnaderna. Tvärtom. Deras förslag på migrations- och integrationsområdet kommer kosta mer. De slänger pengar efter upplevda problem. Ibland blir argumenten för denna politik ytterst märkliga. C vill bland annat införa en s.k. jobbpeng efter australisk modell. Arbetsförmedlaren får betalt när den har ordnat ett jobb.

Att ta Australien som exempel på hur asylsökande ska komma i arbete får betraktas som lite oortodoxt. Australien är ett av de länder i världen som har den tuffaste synen på asylsökare och invandrare generellt.

I Sverige beräknas runt 100 000 människor söka asyl under 2015. De flesta väntas komma från Syrien, Eritrea och Somalia. En stor del av dem som kommer saknar utbildning. Därtill kommer anhöriga, som ska försörjas av samhället. Sedan 2013 släpps ingen som kommer båtvägen utan visum in i Australien. Under första halvan av det året sökte 15 000 asyl (vilket ansågs ohållbart). Ett år senare uppgavs antalet ha minskat avsevärt. Utmaningen i att ordna jobb åt nyanlända i Australien respektive Sverige ser således lite olika ut.

Men det spelar mindre roll för Centerpartiet. Allt C föreslår handlar till syvende och sist om att uppnå det som verkar allra viktigast för partiet: en fortsatt hög asylinvandring.

Jag förstår över huvud taget inte denna utgångspunkt. Enligt centerpartister aktiva i sociala medier är skälet till att C säger nej till krav på försörjningsplikt vid anhöriginvandring att en sådan ordning skulle "minska migrationen" (alltså asylinvandringen till Sverige). Och det är tydligen ett problem.

Man kan säga mycket om en sådan utgångspunkt för migrationspolitiken, men särskilt mycket med liberalism att göra har den inte. Särskilt inte som det hela tiden är någon annan som ska betala.

Så mycket betalar du i skatt

Swedbank har låtit göra en uträkning av vad en genomsnittlig inkomsttagare i Sverige betalar i skatt varje månad - och vart pengarna tar vägen.

För den som tjänar 25 000 kr går 17 200 kr till olika skatter, enligt Swedbanks Institutet för privatekonomi. Det gör skatt till alla arbetande svenskars överlägset största utgift varje månad. Inkomstskatten sjönk under Alliansens åtta år vid makten. Men inget av riksdagspartierna vill på allvar göra upp med högskattestaten.

Få har nog problem med att deras skattepengar går till specialistläkarvård och skola. Men att hela 1 700 kr per person och år går till EU-avgiften lär nog många ha synpunkter på. Jag har det i alla fall. Jag skulle faktiskt hellre köpa bubbelplast för de pengarna.