Det naiva Sverige

Som vi kunde se i Uppdrag gransknings reportage nyligen har Sverige inte bara misslyckats i arbetet mot islamismen - vårt land har blivit en trygg hemvist för jihadister, ett retreat för IS-krigare. Ett land där säkerhetspolisen ber jihadisterna ringa och berätta för dem om de tänker åka till Syrien. Ett land där insatser från Arbetsförmedlingen utnyttjats för finansiering och rekrytering av jihadister.

Detta är skamligt, upprörande och fullständigt oacceptabelt. Så långt har det alltså gått nu. Men det tycks inte ha påverkat debatten särskilt mycket. Samma gamla analyser pressas fram i både gamla och nya medier.

Den allmänna bilden i public service är att IS-krigarna är offer. Orsakerna till islamismens attraktionskraft är segregation, diskriminering och utanförskap i hemländerna, däribland Sverige. Denna analys får näring ur den traditionella klassanalysen om ojämlikhet och stora klyftor som grogrund för konflikter i samhället.

Dagens Arenas Evin Ismail träffade Samir, en blivande IS-krigare, när hon var doktorand. De kom från samma förort och hon intervjuade honom. Fram träder en bild av en ung man med en grandios självbild, en person som tycker att skolan inte uppskattade hans "potential" (underförstått: inte förstod hans storhet) och såg diskriminering och rasism överallt. Hans svar blev att ansluta sig till och stupa för IS.

Jag vet inte riktigt men jag tror att de missförstod mig som person och mina kunskaper, min potential. De missförstod helt min potential. Att jag hade en potential till att utvecklas på ett positivt sätt. Under hela mina grundskolegång så var bemötandet av mig totalt förnedrande. Det var rasistiskt till max. Det var motstånd hela vägen. Det hände även andra, mönstret var att muslimerna i klassen fick stå ut med förnedring, att de sågs som lågt utvecklade.

Jag kommer närmast att tänka på några av de mest omtalade skolskjutningarna. Förövarna var unga personer som ansåg att de inte fick den respekt de förtjänade och till slut beslöt att hämnas på världen som behandlat dem så orättvist.

Samir flyttade till slut till ett annat land. Där fick han den bekräftelse han sökte, och där kunde denna historia sluta. Men Samir beslöt ändå att flytta tillbaka till Sverige, att hanka sig fram på jobb i det land som behandlat honom så illa, och till slut att ansluta till Daesh, att bli en del av världens just nu grymmaste mördarmaskin.

Att skylla Samirs beslut på det svenska samhället är magstarkt. Ändå är det precis det Evin Ismail gör när hon konkluderar: "Marginaliseringen som han fick uppleva är en symbolisk död, man kan säga att han har upplevt rasismens andra funktion, att symboliskt 'bli dödad' genom att inte få en plats i samhället."

Om vi ska kunna stoppa islamismens framfart, måste vi först upphöra med att se IS-mördarna som offer. Det finns förklaringar till att någon åker för att slåss för Daesh i Syrien, precis som det finns förklaringar till att någon genomför en skolskjutning eller begår ett väpnat rån. Men orsakerna bakom brotten friar inte gärningsmannen från ansvar för handlingen.

Tyvärr bedriver Sverige just nu en politik som underlättar för rekrytering av jihadister, som skyddar dem när de återvänder och som därmed ökar risken för att det ska ske terrordåd på svensk mark. När ett sådant dåd väl har genomförts, kommer panikåtgärderna. Åtgärder som slår brett och drabbar oskyldiga kommer att presenteras och klubbas i all hast för att visa handlingskraft.

Låt oss undvika en sådan situation genom att lägga resurser på att bekämpa jihadisterna här och nu. Det är dags för det naiva Sverige att vakna upp.