Kåkstädernas återkomst

Det växer fram kåkstäder i Sverige. Runt om i storstadsregionerna reses skjul och presenningar. I Pildammsparken i Malmö växer enligt kommunalrådet ett läger med tiotals personer varje dag. Denna utveckling beror förstås inte på något plötsligt armod bland den svenska befolkningen utan på tillströmningen av EU-migranter som slår sig ned här för att tigga på svenska gator.

Man kan ha olika uppfattningar om hur arbetet mot hemlöshet och fattigdom ska bedrivas. Framväxande kåkstäder är dock inte svaret på någonting.

Stockholms stad har som mål att människor inte ska bli vräkta från sina hem. Det är en sund och rimlig målsättning. Varje vräkt person är inte bara en katastrof för den som drabbas - och vägen tillbaka till ett eget kontrakt är oerhört lång - utan ofta även en stor kostnad för samhället eftersom Socialtjänsten är ålagd att ordna tak över huvudet för den som inte kan lösa sin situation på egen hand. Många gånger står den vräkta barnfamiljen i stadsdelsförvaltningens reception redan samma eftermiddag.

Att arbeta förebyggande med uppsökare, budget- och skuldrådgivare och andra insatser är därför både humant mot den enskilde och kostnadseffektivt för alla skattebetalare. Det är smart, helt enkelt, och det är så vi måste arbeta för att förhindra både mänskliga och ekonomiska katastrofer. Men det är inte alltid det går. En familj som inte betalar hyran tio månader i sträck eller stör grannarna allvarligt under lång tid, kan helt enkelt inte bo kvar.

Däremot har jag svårt att förstå hur någon med vett och vilje kan försvara uppkomsten av kåkstäder. Hur någon kan hävda rätten att uppföra en boplats på annans mark. Hur tänker de här?

Diskussionen om det växande antalet tiggare på svenska gator börjar ta fart. Är det rätt att avhysa dem? Vart ska de ta vägen? Vilken hjälp ska de erbjudas? Och vem ska erbjuda dem hjälp? Sverige har precis som de flesta andra länder lagar som reglerar var man får bo, var man får slå läger och så vidare. Om du eller jag slår ned ett tält mitt på Sveavägen i Stockholm och boar in oss kommer polisen till slut att köra bort oss därifrån. Det är inte tillåtet att sova på gatorna, och det är inte alltför svårt att begripa varför denna bestämmelse finns.

När romska tiggare avhyses blir det dock genast en diskussion om värderingar, empati och "kall högerpolitik". Det nötta kortet spelade vikarierande socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) ut i en debatt med moderaten Anna König Jerlemyr. Förutom lite klassisk härskarteknik ("lilla du") framförde Larsson även ståndpunkten att avhysningar minsann är typisk moderatpolitik.

Avhysningar är en byråkratisk och tidskrävande process. Det är därför bra att König Jerlemyr lyfter frågan om hur avhysningarna av migrantläger med en lagändring kan förenklas och genomföras snabbare. Det är en självklarhet att svensk lag ska gälla alla som vistas här, oavsett härkomst. Kom hit om du vill, men vet att du varken har rätt att slå läger på gatan eller skräpa ned i ett skogsområde som ägs privat eller av kommunen.

Precis som i migrations- och integrationsfrågorna generellt, finns ett stort mått av naivitet i frågan om de tiggande EU-migranterna, flertalet romer från Rumänien. Centerpartiets Stina Bengtsson föreslog tidigare TÖG för alla EU-migranter. Detta, menade hon, skulle inte nödvändigtvis komma att locka hit fler. Det var bara rätt, liksom.

I själva verket behövdes det bara några fler härbärgeplatser på Vinternatt för att fler romer skulle komma. Antalet växte under fjolåret. Gissa hur det skulle se ut om Stockholms skattebetalare tvangs stå för hotell- och jourplaceringar för alla hundratals och på sikt troligen tusentals migranter.

För Centerpartiet och Miljöpartiet är en naiv och blåögd syn på världen prioriterad framför en seriös politik. Det säger ganska mycket om dessa två partier, och varför de inte bör ges inflytande.

Läs även:
Per Gudmundson, Fnordspotting