Peking eller Beijing?

För den som kan kinesiska är det lätt att glömma den barriär som språket utgör för västerlänningar utan kunskap i språket. Kinesiska kan vara krångligt, och det blir ofta uppenbart när svenska medier ska uttala namn på politiska ledare eller städer i Kina (Maud Olofsson håller väl något slags rekord här). Även många korrespondenter på plats verkar inte behärska språket, vilket är lite synd.

När man ser hur kinesiska egennamn transkriberas i svenska medier är det svårt att se någon röd tråd. Medierna skriver Peking, inte Beijing. Egentligen är det fel eftersom 北京 transkriberas som Bei jing enligt det system som sedan 70-talets slut används i kinesiska publikationer utomlands: pinyin. Peking lever ändå vidare, uppenbarligen av tradition och vana.

Samtidigt har det blivit allt vanligare att transkribera 广州 till Guangzhou, inte Kanton. Språkrådet rekommenderar att man inledningsvis i en text sätter den traditionella benämningen i parentes: "Guangzhou (Kanton) är provinshuvudstaden i Guangdongprovinsen...". Detta eftersom Guangzhou fortfarande är mer obekant än Kanton i Sverige. Men att skriva både Peking och Guangzhou blir väldigt förvirrat eftersom man då använder sig av två olika transkriberingssystem.

Inte blir det mindre förvirrande av att vi i Sverige säger Hongkong, vilket är mer likt det lokala kantonesiska uttalet av orten (Heunggong, uttalas ungefär Höunggong) medan kineserna säger Xianggang (det skrivs 香港). Här har vi alltså plötsligt valt den lokala varianten, vilket gör att vi kan fråga oss varför vi då inte kallar Tibet för Xizang (西藏) eller kanske rent av det tibetanska Phö (བོད་). Det går att bli hur lokal som helst om vi skulle vilja. Men i de flesta fall vore det inte särskilt eftersträvansvärt då det skulle komplicera kommunikationen.

Viktigast är nog ändå att vi försöker vara hyfsat konsekventa, vissa fallgropar till trots. Personligen skulle jag föredra om vi i alla fall ersatte Peking med Beijing, Kanton med Guangzhou och Taipei med Taibei. Dithän tror jag också vi är på väg, om än långsamt.

Samma regler bör gälla även för personnamn. Här är förvirringen om möjligt ännu större. Ty samtidigt som vi i allt högre grad skriver Mao Zedong, inte som tidigare Mao Tse-tung, lever vissa äldre transkriberingar kvar. Mao Tse-tung är en transkribering av 毛泽东 enligt det gamla Wade-Giles-systemet. Chiang Kai-shek är samma transkribering av nationalistledaren Jiang Jieshi (蒋介石) och Sun Yat-sen av Sun Yixian (孙逸仙). Det finns ingen anledning att använda Wade-Giles- transkription av vissa namn och modern pinyin av andra. Problemet i dag är att knappt någon skulle förstå vem du avser om du börjar prata om Jiang Jieshi eller säg Långa floden (Yangtze).

Man ska inte vara onödigt petig med sådant här, särskilt inte i kontakt med personer som inte kan kinesiska. Men detta var ändå ett försök att åskådliggöra hur vi kan bli mer konsekventa om vi bara vill.

Förvirringen lär ändå fortsätta. Kanske får vi vara nöjda när svenska journalister lärt sig att skriva kinesiska personnamn åt rätt håll.

Sun Yat-sens minneshall i Kanton.

Sun Yixians minneshall i Guangzhou.

Den nordkoreanska rackan skäller

Blir det krig nu? Kanske inte ändå.

Diskrimineringsindustrin

Det är få länder i vilka människors känner så kränkta och diskriminerade som i Sverige. Till stor del beror det på att vi har lagar som säger till oss att vi diskrimineras och att har rätt att känna oss kränkta.

Sverige har en diskrimineringsombudsman, DO, som driver fall av diskriminering rättsligt. Ibland går det att fundera över dels hur DO prioriterar, dels konsekvenserna av rättsfallen. Ett exempel är en ung kvinnlig sökande till ett pensionat som valdes bort just på grund av sin ringa ålder. Pensionatet uppgav att de tillämpade en 22-årsgräns då de önskar en person med livserfarenhet. Men det hade de inte skrivit i annonsen (av rädsla för att bli anklagade för åldersdiskriminering?).

DO stämde pensionatet. För att slippa en kostsam rättsprocess valde pensionatet att tillmötesgå kvinnan och betala 50 000 kronor i en förlikning. DO:s vapenskrammel fungerade. Men var det ens ett fall av diskriminering?

En arbetsgivare måste alltid göra avvägningar vid en anställning. Att söka en person med livserfarenhet (vilket väldigt få 20-åringar har) är en sådan som måste vägas mot att få personer som är unga och hungriga och har lätt att lära sig nya saker, exempelvis. Men det har blivit väldigt svårt att öppet kunna söka just den person som helst önskas. Ålder, kön och etnicitet är alla presumtiva varningsklockor som kan intressera DO. Därför ser vi sällan dessa tre parametrar nämnas i annonserna. Arbetsgivare är, av goda skäl, rädda för kostsamma rättsprocesser.

Varför ska då ett företag inte få anställa precis den person det vill? Jag vill dra en parallell till kaféägaren som ville porta småbarn. Av rädsla för att få en stämning tog han ned skylten som informerade om detta. En debatt startade som handlade mer om huruvida vi gillar att ha barnfamiljer runt oss när vi fikar eller ej än om det relevanta: företagares rätt att bestämma över sin egendom, i detta fall ett kafé.

I min värld har en kaféägare lika stor rätt att bestämma vem som får vara gäst som en arbetsgivare har att bestämma vem hon vill anställa. DO har tyvärr blivit en maktfaktor. Vilket faktiskt inte är DO:s fel utan lagstiftarens.

Detta har gjort att fokus hamnat på helt fel saker. Det är ett betydligt större problem att företag i dag slentrianmässigt begär in utdrag ur belastningsregistret och att de intresserar sig för den sökandes privatliv, intressen och antal rundor i motionsspåret.

Låt oss få en diskussion om hur denna utveckling stänger ute vissa grupper från arbetsmarknaden. Men låt för allt i världen ett pensionat bestämma om de vill anställa en ung eller lite äldre person.

Pedofilnojan har gjort oss rädda och blinda

Maria Abrahamsson, tidigare ledarskribent och numera moderat riksdagsledamot, har anmält sig själv för barnpornografibrott. Bakgrunden är publiceringen av en kontroversiell målning av Tala Madani i DN häromdagen och att Abrahamsson i egenskap av DN-prenumerant haft tillgång till den bilden.

Absurt, kan tyckas, och det är förstås själva poängen. Maria Abrahamsson vill testa lagstiftningen, vilket är relevant efter turerna med mangakännaren Simon Lundström (som dömdes i tings- och hovrätt men till slut friades i HD). Lagstiftningen är problematisk och otydlig, vilket de olika bedömningarna i tre rättsinstanser visar.

I grunden bygger den svenska barnpornografilagstiftningen inte på en vacker strävan att skydda barn från övergrepp. Den bygger på moralism. Om syftet vore att skydda barn från övergrepp och sexuell exploatering hade tecknade bilder - fantasier, konst! - lämnats därhän och fokus legat på de verkliga övergreppen.

I stället för att skydda barn från exploatering och övergrepp har vi paradoxalt nog tagit pedofilens perspektiv och valt att sexualisera barn. Det oskyldigt nakna finns icke mer. Nu är allt naket porr, allt naket skadligt. Pedofilnojan har gjort oss både rädda och blinda. Rädda för alla de faror vi tror finns där ute. Blinda för vilka konsekvenser lagstiftningen får. På vilket sätt har vi då skapat en tryggare och bättre värld för våra barn?

Vad värre är, har vi trampat in på censurens stigar. Det har i sin tur gjort barnporrfrågan till ett sätt att normalisera att staten går in och stänger ned webbsidor med material den inte gillar (Sverigedemokraterna hör till de drabbade). Upphovsrättsindustrin har därutöver medvetet använt barnporren som murbräcka för att få igenom viss lagstiftning.

Vi måste inse att barnporren, som egentligen är en perifer fråga i det stora hela, har vuxit och förändrats i betydelse och kommit att utnyttjats av krafter som inte arbetar för barns bästa utan har en egen agenda. Extremistiska organisationer som Ecpat har fått på tok för stort inflytande.

Vi kan inte ha det så här. Någon måste dra i bromsen och se till att lagstiftaren tar ett förnuftigt grepp om frågan. Sansar sig. Om Maria Abrahamssons anmälan kan bidra till detta, är det positivt.

Det är en plikt att uppmärksamma

Teresa Küchler raljerar i SvD över att tokförslag i otalet initiativrapporter från Europaparlamentet får så stor medial uppmärksamhet. De flesta leder aldrig till någonting, påpekar hon.

Det är sant att de flesta initativrapporter aldrig leder till konkret lagstiftning. Men vissa gör det. Betyder det att vi ska ignorera alla? Att vi inte ska uppmärksamma när någon de facto vill förbjuda pornografi och göra internetoperatörerna till genuspoliser?

EU-parlamentet har ingen lagstiftande makt (vilket säger en del om EU eftersom parlamentet är den enda institutionen med något slags demokratisk närkontakt). Det är sant. Men att uppmärksamma dumma lagförslag kan aldrig vara fel. Det är en tvärtom en plikt för en vaken parlamentariker (som Piratpartiets Christian Engström) att göra både sina väljare och medierna uppmärksamma på vad som försiggår i demokratins namn. EU är inte direkt ett under av öppenhet. Därför behöver vi personer som aktivt gräver och uppmärksammar sådant vi annars aldrig skulle få reda på.

Bekymret i Sverige är inte för mycket EU-nyheter utan för lite. Problemet är att flertalet inte vet vilka lagförslag som debatteras och hur nära det ibland är att fullkomligt galna förslag blir lag för 500 miljoner människor. Människor behöver få veta mer om hur EU fungerar och hur problematisk frånvaron av demokratisk legitimitet är. Men svenska journalister verkar helt enkelt inte intresserade. I stället väljer alla stora svenska medier att endast rapportera från EU när regeringscheferna träffas på ett av många krismöten. Korta fototillfällen, en snabb rapport och ännu ett nödlån och sedan tillbaka till studion. Detta är otillräckligt.

Küchler har rätt i att det frodas myter och osanningar om vad EU vill göra och påtvinga medlemsländerna. Ibland är det ett bekvämt sätt för politiker att undslippa ansvar genom att skylla på EU när de genomför obekväma åtgärder på hemmaplan. Få väljare har tid, kunskap eller intresse att dubbelkolla om det stämmer. EU-samarbetet är en snårig och närmast oöverblickbar verksamhet.

Irritation över myter och överdrifter får inte göra att vi slutar bry oss. Det är tvärtom så att vi ständigt behöver vara på vår vakt mot dumheter - både i Sveriges riksdag och i EU:s institutioner.

En skola i fritt fall

Lärare har blivit ett lågstatusyrke. Lärarutbildningen är nu så lågprioriterad hos studenter att 123 personer under fjolåret kom in genom att prestera ofattbart usla 0,1 på högskoleprovet. Det är sämre än vad en apa skulle prestera om den chansade vilt.

Läraryrkets sjunkande status har således medfört att utbildningen blivit en plats för lågpresterare. Enligt flera högskolor och universitet är det vanligt att lärarstudenter behöver extra stöd för att klara utbildningen. Det är alltså dessa personer som ska vara dina barns lärare i framtiden. Vad är det som håller på att hända med den svenska skolan?

Detta är så dåliga resultat att det går att ifrågasätta vad personerna gör på en högskoleutbildning över huvud taget. Den socialdemokratiska devisen att alla ska plugga måste ifrågasättas. Jan Björklund har gjort det under sin tid som skolminister, och även om hans liknelser om skolan som en svårstyrd atlantångare har visst fog för sig i så måtto att förändringar tar tid innan de får genomslag, är det uppenbart att regeringen inte riktigt vet hur den ska tackla de ständigt försämrade resultaten.

Inte ens de sossar och vänsterpartister som i så fräna ordalag har kritiserat "utsorteringsskolan" kan vara nöjda med den utveckling vi ser inom bland annat lärarutbildningen. Problemet är tyvärr inte isolerat till lärarhögskolan, även om läget tycks särskilt illa just där. Det hänger samman med gymnasifieringen av högskolorna runt om i hela landet.

Som jag bloggat om tidigare klagar lärare på universitet och högskolor över både de sjunkande förkunskaperna hos studenterna och deras bristande kunskaper i svenska språket. Problemet har blivit så graverande att många studenter har svårt att förstå tentaanvisningar och klara av att skriva uppsatser. Eleverna släpps igenom grundskolan utan tillräckliga kunskaper vilket får återverkningar när lärarna på universiteten måste anpassa utbildningen till en lägre kravnivå.

Ett grundläggande problem är att kraven har sänkts i syfte att skapa en högskola för alla, det vill säga även för de studieovana som kanske borde söka ett arbete i stället för att sitta bakom skolbänken. Universitetsstudier ska finnas för den studiemotiverade. Inte för alla. Det ska ställas krav.

Så, ja, vi ska ha en utsorteringsskola. Alla kan inte läsa på universitet. Att göra lärare av personer som presterar sämre än en apa på högskoleprovet och tro att vi på så vis kan skapa en bättre skola kommer att leda den svenska skolan i fördärvet. Frågan är om vi inte redan har nått dit.

En skrikande nordkorean

Nordkorea vapenskramlar och söker uppmärksamhet. Beteendet har stora likheter med hur små barn beter sig. Här står emellertid mer på spel.

Visst vore det skönt att skicka bomb upp i rumpan på Kimdynastins tredje tjockis (金三胖), som han kallas i Kina. Bara för att få fanskapet att hålla tyst. Men precis som man inte får slå barn i Sverige, är omvärldens vilja att slå till mot Kim Jong-Un begränsad.

De oförutsedda konsekvenser som ett militärt angrepp kan leda till gör att det inte är värt risken. USA och Storbritannien är krigströtta. Kina har inget som helst intresse av ett krig runt knuten. Och Ryssland skulle å det bestämdaste motsätta sig alla tankar på en militär intervention.

Återstår sanktioner och diskussioner. Sanktionerna är emellertid den senaste upprinnelsen till Nordkoreas alltmer aggressiva tonläge gentemot omvärlden. De har till och med fått landet att bryta kommunikationerna med Sydkorea och hotat bryta mot vapenstilleståndet. De så kallade sexpartssamtalen, å sin sida, ledde aldrig någonvart.

Kim "inspekterar sina militära resurser", enligt Aftonbladet.

Isolering brukar sällan fungera när man vill få en rutten regim att tänka om. Reseförbud och sanktioner har inte fått vare sig Robert Mugabe, Bashar al-Assad eller Aleksandr Luksjenko på bättre tankar. Men i fallet Nordkorea tror jag ändå att det kan ha en verkan. Regimen fullkomligt skriker efter uppmärksamhet. Att inte svara på den är kanske just nu det bästa vapnet för att lugna ned situationen. 

Även små barn skriker sig hesa till slut om de inte får det de vill. Om nu inte frustrationen hos det lilla barnet innan dess spiller över i våldsamheter. Om det skulle gå så långt, kommer det högsta priset emellertid att betalas av nordkoreanerna. Vilket säkerligen Kim vet nog så väl. 

Att kalla sig liberal - och att vara det

Centerpartiet kallar sig nu liberalt. Det var kanske den största segern för partiets liberala falang. Av de radikala liberala idéförslagen bidde nämligen endast en tumme.

Alla kontroversiella delar hade strukits. Det blir inget tillåtet månggifte, ingen avskaffad arvsrätt, och skatten ska sänkas, inte bli platt. Skolplikten ska inte ersättas av en läroplikt. Kvar finns däremot visionen om en värld utan gränser.

Såväl liberaler som mer traditionella centerpartister verkar väldigt nöjda med stämmans beslut. På något sätt lyckades alltså partiledningen gå alla till mötes, vilket för bara någon månad sedan såg minst sagt knepigt ut. Det är en seger för Annie Lööf, som därmed lyckats få bort bilden av partiet som splittrat i falanger.

Per Ankersjö, som ledde arbetet med idéprogrammet, har rätt i att den rättvisa jämförelsen bör stå mellan 2001 års partiprogram och dagens, inte mellan partiprogrammet och de förslag som fanns i idéprogrammet. Det ska också sägas att den ideologiska debatt som pågått i partiet har varit uppfriskande i ett politiskt klimat som i övrigt andas fullkomlig ideologisk uttorkning.

Samtidigt är det svårt att inte känna en viss besvikelse över en missad möjlighet. Vi hade kunnat få ett riktigt liberalt parti i riksdagen. Nu blev det en kompromiss som i slutändan, är jag rädd, inte kommer att innebära särskilt mycket mer liberal politik än den vi såg från Centern under Maud Olofssons tid.

I det reviderade idéprogrammet tar Centerpartiet ställning mot sexhandel: "Vi vill se ett samhälle fritt från våld i hemmet, människohandel och prostitution." Att nämna dessa tre företeelser i samma mening säger något om synen på människans rätt till sin sexualitet. Samtidigt säger sig partiet inte acceptera inskränkningar i den kroppsliga integriteten. Är inte ett förbud mot att sälja sex, vilket innebär att staten lägger sig vuxna människors sexliv, just ett sådant?

För att kunna kalla sig feministiskt har Centerpartiet valt att ha en väldigt bred definition av begreppet: "Feminism handlar om att försvara rätten och friheten att vara den man är." Någon emot?

Även Centerns definition av liberalism är bred. Den är inte bara "social, decentralistisk och grön" utan också "jordnära och frihetlig". Centerpartiet har alltså velat tydliggöra vilket slags liberalism just de står för. Lite påminner det om Folkpartiets egna tolkning av "liberalism" (som bland annat består i narkotikahundar på skolorna). Med en så yvig begreppsapparat kan viktiga epitet och begrepp betyda lite vad som helst.

Centerpartiet kallar sig nu alltså liberalt. Om det är liberal politik partiet ämnar driva framgent är desto mer osäkert.

Sant eller falskt

Centerpartiet kallar sig nu liberalt

Bilen som skulle rädda Saab

Saab är dött och begravt (ledsen, Nevs, men jag tror inte ett dugg på er). Det enda som återstår är att diskutera vad som kunde ha hänt, hur det kunde ha blivit. Om bara...

... Saab hunnit lansera 9-5 Sportcombi
... en uppgörelse kunnat göras med en kinesisk investerare
... Phoenixplattformen hunnit komma i produktion

Enstaka bilder på bilen som skulle rädda Saab och leda den lilla biltillverkaren in i framtiden, Saab 9-3, har cirkulerat. Nu har dock designern Jason Castriota gett sin tillåtelse till att publicera högupplösta bilder av bilen.

Åsikter om designen går isär. Själv tycker jag att den, som så ofta i Saabs fall, är vågad - denna gång i positiv bemärkelse. Klara drag har behållits från konceptbilen Phoenix.

Automotorsport har alla bilder.

Inte så hurtigt

Så har det hänt igen. En person med vänstersympatier har gått över gränsen i sin kritik mot en borgerlig politiker. 

Tidigare har vi sett det bland artister. Den här gången är det Ung vänsters ordförande i Luleå, Christoffer Hurtig, som har mordhotat migrationsminister Tobias Billström på Twitter. Han har uppmanats av lämna sina uppdrag för partiet.

Billströms och hela Moderaternas människosyn har ifrågasatts efter ministerns uttalanden om blonda och blåögda i DN. Frågan är vad man ska säga om människosynen i Ung vänster efter Hurtigs uttalanden?

Det är uppenbart att det är närmare till sådana har uttalanden bland socialister och personer långt ut på vänsterkanten än bland liberaler och konservativa. Vi väntar med spänning på alla kritiska krönikor i Aftonbladet.

Svensk beröringsångest

Den svenska beröringsångesten med R-ordet har genom åren fått en rad märkliga följder. Alla har egentligen tillkommit i största välmening.

Under min skoltid pratades det mycket i medierna om huruvida det var kränkande mot barn med utlandsfödda föräldrar och annan religion att behöva fira skolavslutningen i en kyrka och lyssna till svenska psalmer. Infödda svenskar upprördes förstås över detta, och ryktet att någon "där uppe" tyckte att vi inte skulle få sjunga nationalsången heller spreds. På den tiden var 6 juni inte heller helgdag.

Tanken var förstås att vi inte skulle påtvinga människor med annan bakgrund och religion majoritetens normer, det vi uppfattade som svensk kultur. Jag tror att detta även kan skönjas i de berättelser om upplevd rasism som återberättats på sistone apropå Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern.

Berättelserna om hur barn av sina lärare fått höra att de inte behöver rita den svenska flaggan eller sjunga den svenska nationalsången eftersom flaggan och sången inte är "deras" kan tolkas som exempel på vardagsrasism i skolan. Men de kan också tolkas som en rädsla från lärare att påtvinga barn med annan bakgrund svenska seder och normer. Vi har ju även sett hur personer med utländsk bakgrund uppröras över att deras muslimska barn förväntas fira avslutningen i kyrkan och sjunga svenska psalmer. Tanken var nog inte att peka ut människor, att särskilja dem från gruppen, utan att tvärtom på ett klumpigt sätt visa tolerans.

I en idog strävan att balansera på den tunna linan som är integrationspolitiken i Sverige, där minsta felsteg kan leda till döden, har enskilda lärare kanske begått misstag. Men jag tror inte att det har så mycket med rasism att göra utan snarare är ett resultat av den enorma beröringsångest som svenskar utvecklat till integrationsfrågorna. Damned if you do, damned if you don't. Vi är så otroligt mån om att göra rätt att det ibland blir fel.

Vi ska inte syssla med kollektivt identitetsskapande, brukar det hävdas. Ändå är det precis detta som de så kallade antirasisterna ägnar sig åt. De vänder bara på begreppen genom att håna och förminska alla vita. Det de gör är inte att motverka rasism, främlingsfientlighet och ett "vi och dom"-tänkande utan tvärtom underblåsa detsamma. "Vita kränkta män" har blivit en samlingsterm för män (givetvis vita) som på något sätt ifrågasätter de feministiska teorierna. En slasktratt i vilken man kan stoppa alla (vita män) som man önskar förminska och kassera. Den är inte ett dugg bättre än indelningen "judarna" och "muslimerna".

Farligheten med att indela människor i grupper är att de tillskrivs gruppens signalement, erfarenheter och perspektiv. Vita män vet man ju hur de är. Liksom muslimer, judar och bögar. Där stängs dörren för diskussion.

I viss mån ägnar vi oss alla åt denna sorts indelning och kategorisering av människor. Det är ett sätt för oss att sortera, förenkla och därigenom begripliggöra vardagen. Men vi måste akta oss för att göra det till en ideologi. Och samtidigt inse att allt faktiskt inte är rasism.

Porr är fantasi och lust

DN Kulturs Kerstin Gezelius går till storms mot pornografin och jämställer porren på internet med att hälla ut kilovis med kokain på en skolgård (bara läsbar för DN Plus-medlemmar). Hon vill inte ta ställning för ett förbud, som det som presenterades i ett betänkande nyligen, men det är tydligt att hon verkligen inte gillar porr och helst skulle önska att den inte fanns.

Gilla den behöver man förstås inte göra. Men om man uttalar sig om pornografi som ett slags drog för massorna måste man ha lite koll på vad det är för något. Jag är less på de ständiga missförstånd om porren som sprids av präktiga journalister och debattörer.

Porr är inte bara den mainstream hardcore som i decennier har pumpats ut från USA med kukar långt ned i halsen, som Gezelius verkar tro. Det är en nidbild. Den består av så mycket mer. Det är hentai. Det är amatörporr. Förnedring och underkastelse. Det är kortväxta, långa, håriga och feta. Oralt, analt, sakralt. Det finns kort sagt något för alla smaker. Och detta utbud är möjligt främst tack vare internet.

Vissa gillar unga, andra gillar gamla. Vissa gillar hårda tag, andra gör det inte. Somliga tänder på rollspel i form av pappa-dotter eller mamma-son. Men det betyder inte att de skulle ha det minsta intresse av att realisera något av detta i verkligheten.

Porr är fantasi. Porr är lust. Porr är avslappning. Den sporrar sexlivet, den fyller en funktion för både kvinnor och män och har olika stor betydelse för oss i olika skeden i livet. Och framför allt: den finns där för den som vill se den. Kertin Gezelius måste inte titta om hon inte vill.

Porr handlar inte om konstnärlig perfektion, förmodligen inte ens om konst över huvud taget. Att avfärda porr som något skadligt utifrån de felaktiga premisserna är därför galet. Kerstin Gezelius upprörs över att kvinnor "ska se ut att vara tretton" och se förtvivlade ut med manliga könsorgan långt ned i halsen. Hon betraktar därmed pornografin som ett ett slags kvinnoförnedringsdokumentation, vilket är vanligt bland vänsterfeminister.

Gezelius beskriver emellertid en sida av ett enormt heterogent och mångfacetterat fenomen. Mitt råd till henne är att utforska porren utanför de förväntade ramarna. Tänk, hon kanske rent av hittar något hon gillar.

Tidigare bloggat:
Jämställdhetsdiktaturen
Porren och vi
Porren och vi del 2

Tio år efter Irakkriget - en läxa för journalistiken

Tioårsdagen av den amerikansk-brittiska invasionen av Saddam Husseins Irak är ingen glädjens dag för vare sig amerikaner eller irakier. Föga förvånande har ett dussintal blodiga bombdåd inträffat lagom till tioårsdagen av invasionen. Iraks fortsätter att blöda - utan Saddam Hussein.
Kostnaderna för George W Bushs beslut att invadera Irak är enkla att mäta i rena tal: Minst 116 000 döda civila irakier, 4 500 döda amerikanska och hundratals brittiska soldater samt ett land delvis sönderfrätt av sekteristiskt våld. En miljon irakier är på flykt i sitt eget land.

Lidandet för de enskilda människorna går inte att mäta i siffror. Och de långsiktiga konsekvenserna av kriget är desto svårare att överblicka. Den stabilitet som ett demokratiskt Irak skulle skapa i Mellanöstern har vi inte riktigt sett av. Tvärtom har Irak blivit ett fäste för jihadister. Landets ledning är korrumperad och ingalunda ett gott exempel för andra muslimska länder.

Den bestående lärdomen av Irakkriget är att man ska passa sig för nation building. Samtidigt är det politiska minnet kort. Efter Vietnamkriget trodde nog många att USA hade lärt sig en läxa. Men det tycks ligga i Amerikas natur att vapenskramla. Ibland är det motiverat, men ofta bygger besluten att gå i krig på förfärliga missbedömningar.

Irakkriget var ett sådant exempel. Beslutet att gå in i Irak byggde inte bara på felbedömningar utan direkta fabrikationer. USA:s regering sökte kort efter 11 september "bevis" för att Irak var inblandat till terrorattackerna och/eller utgjorde något annat slags hot mot världen som kunde motivera ett krig.

Bushs polariserande retorik, som egentligen kan sammanfattas med de bevingade orden "either you are with us or you are with the terrorists", fick konsekvenser även för hur medierna rapporterade. Många journalister verkade ta orden på största allvar. Hela nationen skulle samlas till en enhet mot Fienden. Den kritiska journalistiken fick vila. Alla sprang åt samma håll.

Jonathan Landay och Warren Strobel var två journalister som till skillnad från de stora medierna arbetade med ett kritiskt öga och avslöjade Bushadminstrationens propaganda, överdrifter och felaktigheter. Men de arbetade i enorm motvind. Medierna sprang i regeringens ledband och ansträngde sig för att förmedla den bild som Bushregeringen ville ge. Det handlade således inte om att bevisen mot Saddam Hussein var så överväldigande att knappt någon kunde stå emot dem. Det handlade om en kombination av dålig journalistik och flockbeteende.

Detta är inte svårt att begripa. Allt måste sättas i kontexten att hela USA fortfarande var skärrat efter terrorattackerna. Det var ett guldläge för en radikal politiker som Bush. Det var ett utmärkt tillfälle att sätta dit en elak diktator. I samma veva som Bush lade fokus på Irak, släppte USA samtidigt fokus på Afghanistan och skapade därmed inte ett utan två misslyckade krig.

Glöm inte att se diskussionen på CNN om journalistikens roll inför Irakkriget. Jonathan Landay och Warren Strobel medverkar och berättar om hur de arbetade med Bushregeringens lögner inför kriget.

Alltfler svenskar vill lämna EU

Stödet för euron i Sverige är snart irrelevant i opinionsmätningarna. Men även stödet för EU är på nedgång. I YouGovs senaste mätning är det faktiskt fler som svarar att de vill lämna unionen än som vill vara kvar - 44 mot 41 procent.

Mer intressant än siffrorna i sig vore att få veta vad som gör människor negativa till EU. Är det det demokratiska underskottet? Arrogansen från EU:s ledare? Den växande övervakningsstaten? Eller kanske stegen mot en politisk union?

Sannolikt inte. I Sverige har vi nämligen en synnerligen bristfällig EU-bevakning. Många negativa aspekter av medlemskapet kommer aldrig till den breda allmänhetens kännedom. Förmodligen har den flitiga rapporteringen av eurokrisen smittat av sig på svenska folkets inställning till hela EU-projektet.

Vilket förstås är positivt. Eurokrisen säger nämligen rätt mycket om såväl tillståndet i unionen som om ledarnas självbild och sätt att tänka.

Kan vi diskutera det väsentliga nu?

Det var i en intervju i Dagens Nyheter som migrationsminister Tobias Billström fick frågor om papperslösas rätt till skolgång och flyktingar som får hjälp att gömma sig. Han tog avstånd från papperslösas rätt till att gå i gymnasiet, uppenbarligen för ögonblicket omedveten om att regeringens överenskommelse med Miljöpartiet innebär just denna rätt, genom att fråga sig vilket steg som i så fall blir nästa. Ska papperslösa även ha rätt att studera på högskola och universitet? Billström tänkte förmodligen på egen hand för en stund, och det ska man inte göra som minister. 

Mest uppmärksamhet fick emellertid Billström för en passage i ett resonemang om det felaktiga i att gömma flyktingar. Denna grupp gömmer sig inte oftast hos blonda och blåögda damer i 50-60-årsåldern som bara vill dem väl, menade ministern, utan hos egna landsmän som inte sällan utnyttjar dem på olika sätt.

Ja, det var väl inte så smidigt uttryckt. Som en medievan person hade Billström kunnat uttrycka sig på ett sätt som inte gav dåliga vibbar. Men lyssnar man till hela resonemanget framgår det att han påtalar riskerna med att papperslösa exploateras av sina egna landsmän och blir en extrem låglönegrupp.

Givet vilken het stol han sitter på måste sägas att Billström har skött sig utomordentligt. Att han sitter kvar är bevis nog för det. Minsta snedsteg kan ju leda till (den politiska) döden. Fadäser som denna kan bli kostsamma, men de fäller honom knappast som minister.

Fredrik Reinfeldt försvarade så sent som i går kväll i SVT:s Agenda regeringens migrationspolitik och att polisen måste få söka efter dem som befinner sig i landet illegalt. Det torde inte vara så kontroversiellt. Inget parti i riksdagen, påminde statsministern, vill ju ha fri invandring. Så är det.

Vi hade kunnat ha en givande diskussion om hur migrationens utmaningar ska mötas och dess möjligheter tas tillvara. Vi hade kunnat diskutera hur trösklarna till arbetsmarknaden ska sänkas, hur en invandrad person snabbast ska komma ut i egen stabil försörjning och hur bostadskrisen ska tacklas.

I stället får vi nu en het diskussion om Tobias Billströms uttalande om "blonda och blåögda" damer. Den kommer naturligtvis inte leda någonstans. Aftonbladet hävdar att migrationsministern är rasist. Moderaterna tar honom säkert i örat internt. Billström ber om ursäkt. Miljöpartiet hävdar att den redan generösa flyktingpolitiken måste bli ännu mer generös. Och i slutändan har vi inte tagit ett enda steg framåt.

Arbetslinje för vissa

Moderaterna vill skärpa kraven på den som får försörjningsstöd från kommunen. Genom att likställa kraven med de som gäller för a-kassan ska kommunen ges rätt att ställa motkrav på aktivitet. Enkelt uttryckt: den som bara drar benen efter sig ska få mindre pengar.

I sak finns inte så mycket att invända mot förslaget. Och i praktiken fungerar det redan så här på sina håll. En handläggare kan avslå försörjningsstöd med motiveringen att den enskilde inte följer överenskommen planering med Jobbtorg, SFI eller liknande. Därefter kan den enskilde överklaga och handläggaren bevilja ett minimibelopp för att, som det heter, "förhindra nöd". Det innebär lite pengar för mat, inget mer.

Det som slår mig är dock att Moderaterna fortsätter att prata om arbetslinjen utan att inkludera politikerna i den. Visserligen finns nu en överenskommelse om att skära bort de mest privilegierade delarna för riksdagsledamöterna. Men de nya reglerna kommer bara gälla för alla nya ledamöter, vilket gör att massor av avdankade före detta riksdagspolitiker fortsätter att leva på skattebetalarnas pengar utan krav på att vara aktivt jobbsökande.

Om vi ska ha en arbetslinje i Sverige som kräver att människor efter sin förmåga ställer sig till arbetsmarknadens förfogande och strävar efter att nå en egen försörjning, måste den gälla alla. För inte menar väl Moderaterna att före detta riksdagspolitiker är mer marginaliserade än landets alla försörjningsstödstagare?

Desperat kamp för att rädda europrojektet

Eurokrisen är definitivt över, har vi fått höra från såväl eurokrater som ekonomisk-politiska bedömare den senaste tiden.

Den som ville kunde ju tro på det. I själva verket har kriser i euroområdet blivit ett slags normaltillstånd. Det senaste kapitlet i denna väldigt långa bok handlar om Cypern. Eurogruppen har tagit beslutet att beskatta cypriotiska bankkonton som ett led i att landet ska få nödlån. Tysklands sägs ha varit drivande.

Allt detta görs för att undvika en cypriotisk statsbankrutt. En sådan måste i sin tur förhindras för att undvika ännu större problem i eurozonen. I grunden handlar detta alltså om euron, inte om Cyperns väl och ve.

Cypriotiska småsparare får nu ta pengar ur egen ficka. Skatten är på 6,75 procent för konton med mindre än 100 000 euro och 9,9 procent för summor över. Skatten säger mycket om hur politikerna ser på medborgarnas pengar, men den säger också något om hur pass desperat EU-eliten är i sin strävan att rädda europrojektet.

Att det rinner över för cyprioterna just nu är inte ett dugg konstigt. Ilskan kommer att riktas mot de styrande i EU och mot eurozonens rika länder. Om EU:s ledare tror att sådana här desperata åtgärder inte kommer spä på föraktet för EU och minska stödet för euron, bör de fundera ett varv till.

Euron var bara en så puckad idé...

Google för yttrandefrihet?

Google arbetar för att försvara yttrandefriheten på internet, skriver företagets ansvarige för samhällspolitiska frågor i Norden David Mothander.

Först ska konstateras att Googles makt redan i dag är enorm. Framtidens internet kommer sannolikt att kontrolleras av ett fåtal multinationella storföretag, Google kommer att vara ett av dem. Vilken inställning som sökmotorjätten har till yttrande- och informationsfriheten har därför avgörande betydelse för vilket internet vi kommer att ha i framtiden. Om det blir stängt eller öppet. Fritt eller kontrollerat.

Det internet vi hade på 90-talet kommer vi aldrig att ha igen. Framtidens internet kommer att vara reglerat. Frågan är bara hur reglerat och vilka friheter som kommer att tas ifrån oss. Här är Googles inställning viktig.

Mothander frågar sig vilka inskränkningar i yttrandefriheten som ska få företräde i framtiden. Finns det månne en global norm vi bör följa? Redan i dag finns vissa globala normer. Sidor med barnpornografi bekämpas över hela världen. Här har politikerna intagit positionen att den som tittar på sådant material på något sätt är medansvarig till övergreppet. Men de censurverktyg som används för att bekämpa barnporr kan även användas för att bekämpa fildelning, vuxenporr och annat som politiker och lobbyister ogillar.

Regimer som är rädda för folkets åsikter censurerar och söker få kontroll över allt som skrivs på internet. Den kinesiska censurapparaten har vuxit till en riktig best och är tämligen effektiv. Google hjälpte den kinesiska staten att censurera internet innan företaget 2010 beslöt att göra allvar av parollen "Don't be evil" och lämna det kinesiska fastlandet. I praktiken hade det ingen verkan på den kinesiska nätcensurpolitiken. Kvar finns nämligen Baidu, som är Kinas största sökmotor och givetvis går i regeringens ledband.

Men Googles ställningstagande kändes ändå viktigt. Det är relevant hur stora multinationella företag med avsevärd makt beter sig. Det är viktigt att inte bara skydda informations- och yttrandefriheten online utan också bevara vår rätt till ett privatliv.

Privatlivets helgd borde ligga högre upp på agendan för Facebook, Google, Microsoft, Apple och andra jättar. Det är deras policies som kommer att sätta gränserna och skapa ramarna för framtidens internet. Inte bara makthavarnas.

Frihetsfrontens talarkväll: mars

Till månadens talarkväll (som är ovanligt tidig, ja) med Frihetsfronten kommer Eli Göndör, doktor i islamologi, författare och skribent. 

Tid: Torsdag 14/3 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren), Gamla stan i Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mittemellan Slussen och Slottet. Öl finns till försäljning (endast kontanter). Efter taleriet blir det efterkör på närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Vi stänger människor ute

Författaren Jonas Hassen Khemiri har skrivit en tankeväckande text i DN Kultur om livet som svensk med icke-svenskt utseende. Den handlar om polisens trakasserier. Om att ständigt bli misstänkliggjord. Och om otrygghet som följd.

Jag har inte velat ta in att det ser ut så här, egentligen. Det är för mig så främmande att behandla människor olika baserat på hudfärg, hårfärg eller ögonfärg att jag inte kan begripa hur den som gör det resonerar i sitt stilla sinne. Ändå är jag inte dummare än att jag inser att denna sorts diskriminering förekommer. I Sverige. Varje dag.

Det finns två Sverige. Det ena är det officiella. Det öppna och toleranta. Nationen som har en generös flykting- och invandringspolitik. Landet som är den tredje största flyktingmottagaren i hela EU. Det andra är det inofficiella men icke desto mindre sanna. Det som skiljer på vi och dem. Nationen som stänger dörrar för alla som inte ser ut som pojken på Kalles kaviar. Landet som egentligen inte vill inkludera alla som kommer hit utan tvärtom hålla människor åtskilda.

Det sistnämnda Sverige är det som stoppar personer med utländskt utseende redan i krogkön. Som säger att den nyproducerade lägenheten är såld för att sedan erbjuda den till en person med svenskklingande namn. Som alltid gör en "random search" på den där svarte mannen i flygplatsens säkerhetskontroll. Fördomar har vi alla, men detta är något annat. Något mer utstuderat.

Man kan skylla på strukturer. Struktuella förklaringsmodeller kan vara spännande och intressanta, men för mig blir de samtidigt abstrakta eftersom de inte erbjuder en förklaring på individnivå. Jag vill kunna förstå hur dörrvakten resonerar när han säger till en svart person att nattklubben är fullsatt för att sedan släppa in Micke, Benke och Lasse i lokalen. Jag vill kunna begripa hur kvinnan på fastighetsbolaget tänker när hon utifrån ett utländskt klingande efternamn tycker att det är rätt att ljuga om en lägenhet och erbjuda den till någon annan.

Ja, särbehandling förekommer på alla nivåer och i alla sammanhang. Det drabbar inte bara personer med utländsk bakgrund och/eller utseende. Det drabbar unga, gamla, män och kvinnor. Men det är nog mer systematiskt för alla som tillhör den heterogena gruppen "invandrare". Och det är förfärande att lyssna till alla exempel från såväl vänner och bekanta som Jonas Hassen Khemiri.

Problemen för den enskilde multipliceras sedan med a) svårigheten att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden (det är svårt oavsett etnicitet och kön) och b) de höga trösklarna till bostadsmarknaden. De två sistnämnda hänger ihop. Inget arbete - ingen bostad.

Bostadsfrågan håller sakta på att utvecklas till en mardröm. I dag är det väldigt få hyresvärdar som godkänner försörjningsstöd. Vanligtvis betraktas det inte som en inkomst. Men trenden med allt högre krav på hyresgästerna har, som Sveriges Radio berättat om i flera inslag, även inneburit att grupper som saknar en social problematik men inte lever upp till hyresvärdarnas högt ställda krav ändå tvingas söka hjälp hos Socialtjänsten.

De är fullt fungerande och har egentligen inte hos Socialtjänsten att göra. Men när hyresvärdar ställer inkomstkrav motsvarande fyra gånger årshyran och diskvalificerar den som glömt att betala en TV-avgift en gång för något år sedan, ställs alltfler utanför. Problemet är inte längre ett Stockholmsfenomen utan återfinns i Norrköping, Jönköping, Gällivare och Halmstad.

Vissa får aldrig en riktig chans. Vi stänger ute människor från arbete och en trygg bostad. Vi stoppar dem i krogkön. Vi tillåter att polisen trakasserar dem. Och sedan väntar vi oss tacksamhet tillbaka. Det officiella Sveriges välkomstplakat kan för många invandrande människor översättas till ett långt finger. Nog tusan kan vi bättre än så här?

Anschluß 75 år

Det är i dag 75 år sedan Anschluß, namnet på Österrikes anslutning till det stortyska riket under Hitler. Eller Tysklands annektering av landet, om man så vill.

I Österrike har Hitlereran alltid varit känslig. Landet har inte förmått ta itu med och diskutera sin historia på samma föredömliga sätt som Tyskland, vilket har gjort den till ett ömt sår. Detta är inget unikt. Många europeiska länder har vägrat att erkänna ett medansvar för sitt samarbete med Nazityskland.

Oliver Rathkolb, historiker vid Wiens universitet, menar ändå att österrikarna i år har ett mer kritiskt förhållningssätt till sitt agerande 1938 än tidigare årsdagar. Men, fyller Sveriges Radio i, en undersökning visade nyligen att 42 procent av de tillfrågade höll med om påståendet att "allt inte var dåligt under Hitler".

Detta tar SR som något slags intäkt för att österrikarna minsann inte alls har en kritisk hållning till dåtidens förhållande till Tyskland och nazisterna. Det blir förstås fånigt och ganska typiskt för den sortens journalistik som vill kunna presentera allt i antingen eller, svart eller vitt (och som faktiskt inte alls är typisk för SR).

Att det fanns positiva sidor av nationalsocialisternas politik betyder inte att det mesta var positivt eller att de flesta österrikarna ens stödde Hitler. Det forskningen har visat är emellertid att i Tyskland var stödet för Hitler (inte nödvändigtvis detsamma som stödet för NSDAP eller raspolitiken) starkt ända fram till 1944 och ökade tillfälligt efter attentatet mot honom. Hur stödet såg ut i Österrike är en annan fråga, men det är rimligt att anta att det var hyfsat stort åtminstone över 1939-40 (även om Seyss-Inquart inte var någon stjärna).

Det är både dumt och historielöst att försöka förenkla komplicerade sammanhang genom att brännmärka alla som hävdar att allt inte var dåligt under Hitlers styre. Särskilt som många tyskar kort efter det kompletta nederlaget fortfarande hade positiva tankar om nationalsocialismen. Vi människor är faktiskt ganska komplicerade.

Hitler proklamerade den 15 mars 1938 att Österrike hädanefter skulle tillhöra det stortyska riket.

Stackars feminister

Ankdammsdiskussionen kring #Gräv13 borde egentligen lämnas därhän. Den är egentligen en ointressant debatt mellan stora egon. Men vissa reaktioner är ändå så pass talande att de förtjänar en kommentar.

Maria Sveland har skrivit en bok om hatet och hoten mot kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet. Eftersom hon är både och får hon enligt egen utsago utstå väldigt mycket hat. Sveland ger en rad exempel på vilka specifika hot hon fått ta emot. Och hon har lätt att hitta motståndarna och förgreningarna mellan dem.

Att det finns personer där ute som inte drar sig för att kasta invektiv och även mordhota människor de provoceras av är välkänt. Det är både upprörande och tragiskt. Men frågan är om Maria Sveland som kvinna och feminist får ta emot extra mycket hat?

Sveland är själv övertygad om det. Och den övertygelsen ger henne ännu mer publicitet. Att betrakta sig själv som utsatt och hatad bara för att man säger sanningen är ett gammalt sätt att söka vinna sympati. Ironiskt nog används det även av de sverigedemokrater som Maria Sveland (och Lisa Bjurwald, båda bokaktuella) kritiserar medierna för att stryka medhårs.

Jag tror nu inte att Sveland är mer utsatt än andra. Till och med denna lilla blogg drar till sig rasister som kommer med okvädningsord och hot av det enkla skälet att undertecknad är gift med en person från ett utomeuropeiskt land. Jag kan tänka mig att större bloggar, av alla politiska färger, får ta emot betydligt mer skit. Men när andra än vissa mediekåta feminister uttrycker att de minsann också har utsatts för näthat och fått motta hot, möts de av suckar och himlande ögon. De tar nämligen "fokus från problemet", som Sofia Mirjamsdotter uttrycker saken. Feminister vill ju diskutera patriarkatet.

Att kalla politiska motståndare för "hatare" innebär att de degraderas till samma nivå som de troll som sitter och kastar ur sig förolämpningar och kränkande tillmälen i allehanda kommentarsfält. Sveland vill se sambanden, dra paralleller mellan det stora och det lilla. Men hon styper allt som oftast i guilt by association-fällan.

Att kalla Janne Josefsson för "gubbslem" hjälper knappast heller. Problemet för de feminister som använder den här vokabulären, är att de får svårt att vinna någon större sympati från de inte redan frälsta. Detta är förstås deras bekymmer och inte mitt, men det förbryllar mig att de inte begriper att de gör bort sig inför öppen ridå.

Maria Sveland, författaren som ser hat i snart sagt varje kontakt med omvärlden, vill inte ta in att det finns både män och kvinnor som inte tycker som hon. Som inte definierar hennes feminism som "mänskliga rättigheter", som helt enkelt har ett annat perspektiv. Att stämpla dem som hatare, och därmed bunta ihop dem med nätets avskum, inbjuder inte till debatt. Det skrämmer tvärtom bort människor. Men det leder i slutändan till motreaktioner.

Det kan tyckas en smula ironiskt att radikalfeministen Katerina Janouch när hon skriver om manlig härskarteknik rubriksätter bloggposten med "Kung Penis osköna härskarteknik" och sedan återkommer till just denna Kung Penis (en liknande bloggpost om Drottning Vagina hade sannolikt klassats som hatisk och förminskande). Särskilt förvånande är det ändå inte - Janouch var en av de feminister som jublade när Pär Ström valde att hoppa av jämställdhetsdebatten.

Så kan man också se på debatt i ett demokratiskt samhälle. Givet hur mycket Maria Sveland har uppehållit sig vid just Pär Ström misstänker jag att hon delade Janouchs glädje när han tackade för sig. Men förmodligen saknar hon honom nu.

Radikal- och statsfeminister är precis lika duktiga på att förminska, raljera, trycka ned och "hata" som sina motståndare. Men nåde den som biter tillbaka. 

Skattefnatt

Högre inkomstskatter. Det är vad Socialdemokraterna kommer att erbjuda väljarna inför valet 2014.

Flera framträdande socialdemokrater vill nämligen att partiet ska gå till val på högre skatter för att klara välfärdssatsningar i framtiden. Väljare ska lockas med ord som "solidaritet" och "jämlikhet".

Frågan är hur vanligare arbetare kommer att reagera på detta. Arbetande människor har vant sig vid Alliansens skattesänkningar och den inkomstnivå de fått under den borgerliga regeringens styre. Det blir en utmaning för Socialdemokraterna att möta alla anklagelser om skattechock som alliansparterna kommer att bombardera dem med inför valet.

Höga skatter är ju så 2005.

Sexhandel: Graden av frivillighet spelar roll

Man ska vara noggrann med orden. Ord kan upplysa, men de kan också förvilla och förvanska.

När DN beskriver ett sexhandelsfall i Göteborg sätter de rubriken "Kvinnor offer för ny liga" och beskriver i ingressen hur en "liga ... tagit kvinnor från Östeuropa till Sverige för att utnyttjas som prostituerade". Det låter som människohandel. Kvinnorna beskrivs ju som offer redan i rubriken. DN förstärker den tanken ytterligare genom att direkt i artikelns inledning dra en parallell till ett tidigare uppmärksammat människohandelsfall med rumänska kvinnor.

Problemet är att det inte rör sig om människohandel den här gången. Enligt vice chefsåklagaren har det inte förekommit något våld eller tvång. Han tycker bara att situationen är "illa nog". Genom hela artikeln dras ändå paralleller till det tidigare människohandelsfallet, trots att det enligt åtalet inte verkar finnas några direkta likheter annat än att sexsäljarna kommer från Östeuropa.

Det är svårt att säga så mycket utan insyn i detaljerna i ärendet. Men enligt Stadsmissionen i Göteborg har många av de som kommer till Sverige för att sälja sex andra jobb i hemlandet. Sålunda ser de möjligheten att öka sina inkomster. Vilket är deras rätt och val. De är inte tvungna att komma hit för att sälja sex. Ändå beskrivs de som utnyttjade och offer i stora svenska medier.

Just där har vi den feministiska diskursen. Det är ingen slump att DN:s journalister använder ord som "offer", "utnyttjad" och "prostituerad". Detta är begrepp som beskriver en underordning, givetvis en kvinnlig sådan, och ett tydligt maktförhållande. Enligt den radikalfeministiska övertygelsen kan ingen sälja sex av egen fri vilja, och säljaren är alltid i ett underläge gentemot köparen. Följaktligen är alla sexsäljare offer och utnyttjade i någon mån.

I regeringens utredning om sexköpslagen (läs tidigare bloggpost om den här) benämns sexsäljarna som "utnyttjade i prostitution". Enligt utredaren ansågs "sexsäljare" för positivt laddat eftersom det kunde ge intrycket av att viss sexhandel sker frivilligt. Den feministiska diskursen på området har verkligen slagit igenom.

Ord har betydelse. Vi måste tydliggöra vikten av att skilja mellan frivillighet och tvång. Det går alltid att diskutera grader av frivillighet, men utan en respekt för människors olikheter och prioriteringar blir allt detta ointressant. Då kan man hävda att allt sexarbete är en form av utnyttjande, en del i de patriarkala strukturerna. Vilket görs med stor framgång i Sverige.

Det sexköpslagen har gjort är att sudda ut de relevanta gränserna mellan tvång och frivillighet. De är inte längre relevanta eftersom sexköp alltid är olagligt, oavsett om sexarbetaren säljer sex av egen vilja eller tvingas till det. Som synes finns det i medierna en vilja att söka sudda ut gränserna ytterligare genom att utmåla alla sexsäljare som inte bara utnyttjade utan (säkert, förmodligen) utsatta för någon sorts människohandel.

Här har således den mest enkelspåriga radikalfeministiska linjen vunnit över den mer problematiserande linje som drivs av bland andra socialantropologen Petra Östergren. Det är nog så deprimerande.

Alliansen är rökt - igen

När Alliansen hamnade under 40 procent i mätningarna två år före valet 2010, och den rödgröna oppositionen hade hela 19 procentenheters försprång, förklarade åldermannen Sören Holmberg att Alliansen var "rökt". Chanserna att vinna nästa val var borta, ansåg han. Nu är läget detsamma. Allianspartierna hamnar under 40 procent.

Samtidigt finns en rad viktiga skillnader. Två av allianspartierna hamnar på 3 - 3,5 procent. De rödgröna partierna har inte någon majoritet. Sverigedemokraterna hamnar på 11 procent i denna mätning, vilket ställer till det för alla som tänkt bilda regering. Dessutom är oppositionen splittrad. Stefan Löfven har inte gjort många knop sedan han blev partiordförande, och Jonas Sjöstedt har (lite förvånande) inte förmått lyfta Vänsterpartiet. Egentligen är det bara Miljöpartiet som går bra.

Demoskop tolkar sitt resultat som att alliansmötet i Maramö inte gett några positiva effekter i opinionen. I den ideologiska apati som råder är det faktiskt lite trösterikt att korvgrillning inför hela Sveriges samlade journalistelit inte ger några pluspoäng hos väljarna.

Feminismen har företräde

Lagom till Internationella Kvinnodagen fylls alltid medierna av beskrivningar om hur ojämställd världen och hur förtryckta kvinnor är.

Inte heller i Sverige är det bra. Svenska Dagbladet rapporterar att Kina har större andel kvinnliga chefer på hög nivå än Sverige (slutsats: Sverige är ojämställt). Tidningen nämner emellertid inget om utseendefixeringen, om sexismen och om hur pass patriarkalt det kinesiska samhället är. Skillnaden mellan större och mindre företag är också stor.

Frågan om andelen kvinnliga börs-VD:ar har i den svenska jämställdhetsdiskursen blivit något slags värdemätare på hur jämställt ett samhälle är. I själva verket är det för de allra flesta en icke-fråga. Ändå finns den där latent, som om den sade något om samhället i stort.

Dagens Nyheter berättar att Högskoleprovets växande betydelse för att komma in på vissa utbildningar diskriminerar kvinnor, men nämner inte att tjejer har bättre betyg än killar och därmed skulle kunna sägas ha företräde i det rådande skolsystemet (ty inte kan det bero på att pojkar är lata). Hade förhållandet varit det motsatta - att flickor fick lägre betyg än pojkar - hade det aktualiserats som ett jämställdhetsproblem och sannolikt resulterat i något slags åtgärdsförslag från en rad politiska partier.

Socialdemokraterna passar på att på klassiskt populistiskt manér kräva hårdare straff för sexbrott och vill dessutom se över preskriptionstiden. Därtill vill partiet kriminalisera sexköp utomlands (den idiotiska tanke som jag skrivit om tidigare), utifrån den förvirrade tesen att "prostitutionen bygger på människohandel".

Det finns något väldigt tröttsamt över den lätthet med vilken fakta behandlas i jämställdhetens namn och det tolkningsföreträde som de feministiska vänsterperspektiven har i svenska medier. Ifrågasättanden och kritik klassificeras numera som "hat". Feminister vill vara untouchable, ty de anser att deras ståndpunkter inte är åsikter utan fakta.

Det är inte ovanligt att män som grupp görs kollektivt ansvarig för brott som begås av en försvinnande liten minoritet av den manliga befolkningen. När 0,8 procent av männen misshandlar kvinnor kallas det "övergreppskultur". Inte att undra på att många män blir förbannade och tycker att "feminismen gått för långt".

Feministerna har själva bäddat för just den här reaktionen. Och då får Gudrun Schyman faktiskt vara hur bekymrad hon vill.

Jämställdhetsdiktaturen

Som HAX redan har uppmärksammat finns ett betänkande om ett, som det heter, "avskaffande av könsstereotyper i EU". Rapporten, som ska debatteras på måndag och voteras om på tisdag, innehåller så mycket dårfeministisk rappakalja att den ser ut att vara författad av en förtappad själ på antingen Socialhögskolan eller på ett medlemsmöte med Fi.

Rapporten innehåller 69 punkter med mer eller mindre idiotiska förslag. Grunden är alltså könsstereotyper, som anses så skadliga att EU måste agera på en mängd områden. Några exempel:

(Punkt 7) Ett förbud mot framställande av flickor och kvinnor som sexobjekt i alkoholreklam.
Detta ser vi inte mycket av i Sverige. Men det är tydligen ett jätteproblem i övriga Europa med flickor som kråmar sig hållande i flaskor med alkoholhaltiga drycker.

(Punkt 8) Europaparlamentet ska uppmärksamma risken för barn att utsättas för könsstereotyper i reklam mellan barnprogram.
Här ska parlamentet, och EU, tydligen få något slags uppfostrande roll. I värsta fall kan det leda till att reklam får genomgå något slags kontroll för att godkännas (eller riskera att anmälas i efterhand, som ofta sker i Sverige).

(Punkt 14) Skapandet av en EU-stadga för jämställdhetskultur på nätet som internetoperatörer uppmanas att ansluta sig till.
Här börjar det hetta till. Nätoperatörerna ska alltså uppmanas agera jämställdhetspoliser. Detta öppnar för allsköns inskränkningar i friheten på internet. Inte bara porren ligger pyrt till, det är även tänkbart att antifeministiska bloggare stoppas. I förslaget står nämligen att "stereotypa budskap i medierna" ska avskaffas.

(Punkt 17) Förbud mot all form av pornografi och reklam för sexturism.
Det är lite komiskt att denna punkt kommer direkt efter ett förslag om att bekämpa förekomsten av förnedrande kvinnoskildringar, "med full respekt för yttrande- och pressfriheten". Punkt 16 och 17 är således svåra att förena.

(Punkt 18) EU ska bedriva forskning på samband mellan barnpornografi och vuxenpornografi och förhållandet mellan pornografi och sexuellt våld.
En kausalitet mellan porr och sexuellt våld är en mycket populär tes i feministiska kretsar. Mig veterligen finns ingen dokumenterad kausalitet, men det hindrar inte många från att hysa uppfattningen att det gör det. När man lyfter in barnporr i det hela blir det direkt oanständigt. Samband mellan barn- och vuxenporr? Det som kallas barnporr är (möjligen med vissa undantag) dokumenterade övergrepp, inte porr. Knepet känns emellertid igen från sexhandelsdebatten, där anhängarna av hårdare tag gärna suddar ut gränserna mellan barn och vuxna, mellan människohandel och frivillig sexhandel. Det är både oärligt och oanständigt.

Utöver allt detta finns förslag om könskvotering i arbetslivet och  utbildning och fortbildning av bland annat lärare i jämställdhet (läs feminism). Bland mycket annat.

Vi får se vad som blir kvar av detta spretiga dokument i slutändan. Men risken är att vissa delar kommer att gå hela vägen till lagstiftning. Man blir så jäkla matt.

Betänkandet kan läsas här.

Läs även:
Christian Engström

Fåntratten är död

Så dog han då slutligen, Hugo Chávez. Latinamerikas mest paranoide man.

Det är en stor nyhet i svenska medier. Somliga kallar honom rent av för frihetshjälte. Från vänsterkanten har han betraktats som en stark ledare som vågat stå upp mot USA (läs: tugga fradga och kasta ur sig konspirationsteorier). För oss övriga har Chávez mest varit en clown, om än en maktfullkomlig sådan.

Chávez död kommer sannolikt inte innebära något konkret på kort sikt. Vicepresidenten Nicolas Maduro tar över och valet vanns så sent som i höstas. Men på några års sikt finns nu chansen till verklig förändring i Venezuela.

Robert Mugabe, Mahmoud Ahmadinejad och Alexandr Lukasjenko får hitta en ny lekkompis.

Vad vill Xi och Li?

Det slutliga kinesiska maktskiftet, på personnivå märk väl, sker nu i mars. Folkkongressen samlas i dag och under tio dagar framåt. Hu Jintao och Wen Jiabao lämnar över president- och premiärministerposterna till Xi Jinping och Li Keqiang. Xi blir då partiordförande, ordförande för militärkommissionen och ordförande för Folkrepubliken Kina (mer känt som president). Vilka som tar de övriga platserna i regeringen är mer oklart. Framför allt posten som utrikesminister är intressant.

Precis som mången gång tidigare var Wen öppenhjärtlig i sitt tal. Han utpekade korruptionen och miljöförstöringen som de två stora bekymren för Kina. Detta är i sig en direkt kritik mot Kommunistpartiet, som ju regerat landet ostört sedan 1949. Wen, vars enorma förmögenhet i fjol avslöjades av New York Times, har blivit populär bland vanliga medborgare just för att han vågat vara kritisk.

Det är möjligt att detta bara är en roll han blivit tilldelad, ett slags good cop bland alla bad cops i KKP. Eller så har Wen bara tagit tillfället i akt, i den maktposition som premiärministerposten erbjudit honom, att faktiskt säga några väl valda sanningar. Wen har trots allt blivit censurerad vid ett flertal tillfällen.

Xi och Li har stora utmaningar framför sig. Miljön och korruptionen är, precis som Wen säger, de två viktigaste frågorna under de kommande tio åren. Xi har redan gjort vissa kosmetiska åtgärder genom att ställa in banketter och gett statliga tjänstemän direktiv om att inte bo på lyxhotell när de reser.

Emellertid måste det nya ledarskapet även våga avpolitisera rättsväsendet. Ett första steg vore att avskaffa arbets- och omskolningslägren (láojiào, 劳教, ungefär: arbeta, lära), dit människor skickas helt utan rättslig prövning. I den mer liberala Guangdongprovinsen planerar ledningen att lägga ned lägersystemet under året. Månne kan detta skapa ringar på vattnet.

Samtidigt varnar bedömare för en kinesisk fastighetsbubbla. Och tillväxtsiffrorna anses uppblåsta. Kina har av Shanghaiekonomen Andy Xie (谢国忠, Xiè Guózhōng) kallats för en hybridekonomi, "med statligt huvud och privat svans". Åsikterna om hur länge denna modell kan hålla går isär.

Än finns inget som tyder på att de nya ledarna kommer att göra några markanta omprövningar av den politik som förts under Hu och Wen. Däremot är nog Xi och Li väl medvetna om att korruptionen börjar bli ett mycket stort problem - även för makteliten. Den får landet att ruttna inifrån och kan på sikt komma att riskera partiets maktinnehav när människor helt tappar förtroendet för systemet.

Barnförbjudet

Fiket Nelly's i Stockholm satte upp en lapp om barnförbud i lokalen. Detta, enligt lappen, "för allas trevnad". Nu har de föga förvånande fått Diskrimineringsombudsmannen i hasorna.

Det är inte svårt att förstå ägarens tanke. Alla som har besökt ett kafé på en helg vet hur det kan se ut (och inte minst låta). Barnvagnar som tar upp halva utrymmet. Barn som skriker. Barn som springer omkring. Barn som tappar flaskor och gråter. Det kan gå minst sagt livat till.

Exemplen som ägaren tar upp känns tyvärr igen. När jag själv arbetade på kafé var detta en del av arbetsmiljön och. Där fanns mammor som med brösten i vädret ammade sina barn i lokalen. Och en mamma som beslöt sig för att byta blöja på sitt barn på kafébordet för att sedan lämna blöjan när hon gick.

För den som är gäst är och ska toleransnivån vara lägre. Att ett kafé förbjuder barn under sex år att vistas i lokalen måste därför vara helt i sin ordning. Det kommer sannolikt som en lättnad för många gäster och är ett argument för alla som vill fika i lugn och ro. Kaféer som tar emot barn i alla åldrar finns det mängder av.

DO får ursäkta. En affärs-, restaurang eller kaféägare måste själv få bestämma vem han vill släppa in.

Lägst andel fattiga i Sverige

Sverige har tillsammans med Luxemburg lägst andel fattiga av alla EU-länder. Enligt SCB lever runt en procent i vad EU definierar som allvarlig fattigdom. EU-snittet är nio procent.

Enligt SCB har andelen fattiga varit konstant i Sverige de senaste åren. Samtidigt har den ökat i andra länder som drabbats hårt av den ekonomiska krisen.

Vi kan anta att organisationer som Rädda Barnen inte kommer att ta intryck av denna statistik. De hävdar fortsatt att andelen fattiga barn växer och att det rör sig om runt 13 procent av alla barn i Sverige. Rädda Barnen fortsätter att mäta på ett sätt som gör att fler inkluderas i fattigdomsbegreppet.

Ryktet om det nya kalla Fattigsverige är synnerligen överdrivet.

Det behövs en författningsdomstol

Kristdemokraterna Tuve Skånberg, Otto von Arnold och Caroline Szyber slår ett slag för en författningsdomstol på Brännpunkt.

Om förslaget kommer från lite oväntat håll, är argumentationen ännu mer överraskande. KD-politikerna   tar den föreslagna isländska blockeringen av nätpornografi som exempel på lagar som en författningsdomstol skulle kunna förhindra. Det är en smula rörande att se tre kristdemokrater motivera behovet av en författningsdomstol med människors rätt att se på porr.

Ett annat exempel är enligt skribenterna FRA-lagen. Här har de uppenbarligen helt drabbats av politisk amnesi. När lagen klubbades 2008 var Kristdemokraterna inte det minsta bångstyrigt. Bland regeringspartierna var det endast ett fåtal folkpartister, centerpartister och en ensam moderat som gjorde något motstånd. Nog för att en fristående författningsdomstol hade kunnat skjuta FRA-lagen i sank, men det fanns inga formella hinder för Kristdemokraterna att rösta ned lagen i riksdagen den där sommaren.

Andra länder har domstolar som kan överpröva lagstiftning som kränker mänskliga fri- och rättigheter. Tysklands författningsdomstol sätter sig emellanåt på tvären när EU-lagstiftning anses bryta mot den tyska grundlagen. Ett liknande skydd saknas i Sverige. Lagrådet kan regeringen välja att ignorera.

Det är välkommet att tre kristdemokratiska röster lyfter frågan om en svensk författningsdomstol. Men denna diskussion borde de helst föra med sina partikamrater och sedan driva hårt i regeringen. Rimligen finns stöd att hämta hos Centerpartiet och delar av de övriga allianspartierna.

Alliansen har suttit i regeringsställning i över sju år. Några ansträngningar för att stärka rättssäkerheten har inte gjorts. Inrättandet av en författningsdomstol skulle kunna reparera skadorna. Men vi gör nog klokt i att inte hoppas på för mycket.

Johan Olsson vinner guld!

Andra bloggposter får vänta. Alldeles nyss vann nämligen Johan Olsson guld i skid-VM:s sista lopp, den klassiska femmilen. Detta efter att i ha åkt i ensamt majestät i 35 kilometer. En fantastisk prestation!

Masstart på femmilen har gjort att Norge prenumererat på guldmedaljer tack vare spurtspecialisten Petter Northug. Det var varit tråkiga lopp med sällskapsresa i 49 kilometer och spurtuppgörelse med norsk seger.

Enda chansen har varit att gå ifrån i god tid. Farhågor fanns att dagens lopp, som gick i varmt väder, skulle bli ovanligt långsamt. Olsson och schweizaren Dario Cologna satte färg på loppet genom att dra ifrån tidigt. Efter att Cologna fallit hade Olsson inget annat val än att fortsätta på egen hand. Det räckte hela vägen.

Norrmännen var för ovanlighetens skull ödmjuka och unnade Olsson guldet. Eller för att citera Verdens Gang: Vanvittig prestasjon av Olsson!

Partiet som inte tycker någonting

Moderaterna får det lägsta väljarstödet på tre år i Novus senaste sammanvägda opinionsmätning. Med 18 månader kvar till valet är detta i sig inget att hetsa upp sig över. Men Moderaternas reaktion är talande.

Normalt när ett parti ombeds kommentera sitt sjunkande väljarstöd brukar dess företrädare hävda att partiet måste bli bättre på att nå ut med sin politik, att kommunikationen med väljarna måste förbättras så att partiets styrkor bli uppenbara för fler.

Så reagerar inte Moderaterna. Partisekreteraren Kent Persson svarar: "Det handlar om att vi nu ska pröva och ompröva vår politik." Detta är ett mantra som Persson har upprepat från den dag han presenterades som ny partisekreterare. Förnyelse och omprövning, omprövning och förnyelse. På intet vis säger detta vad Moderaterna står för, vad det tycker i enskilda frågor. Men det är förstås väldigt talande för den ideologiska ökenvandring som partiet gjort sedan Reinfeldt tog över 2003 att partisekreterarens svar på en enskild opinionsmätning är att partiet måste ompröva sin politik. Igen.

Normalt skulle ett sådant uttalande vittna om dåligt självförtroende. I Moderaternas fall handlar det nog mer om ryggradslöshet.

Amsterdam och sexhandeln

Amsterdam har beslutat att ta ett fastare grepp om prostitutionen genom en rad åtgärder. Minimiåldern höjs från 18 till 21 år och bordeller får inte hålla öppet tidigt på morgonen.

Positiva delar finns absolut. Bordellägare måste kunna uppvisa en affärsplan för hur de tillvaratar sexsäljarnas rättigheter. Där ingår arbetstider, priser och arbetsförhållanden. Poängen är att undvika att sexsäljare utnyttjas. Kalla det modern arbetsrättslagstiftning.

De nya åtgärderna sägs syfta till att stärka sexsäljarnas rättigheter. Men det går att misstänka att det i lika hög grad handlar om att försöka minska sexhandeln och tvätta bort det blinkande red light district från kartan i Amsterdam. Sedan 2006 har staden arbetat hårt för att pressa in konstgallerier och företag i det välkända distriktet. Det är ingen hemlighet att politikerna inte är förtjusta i sexhandeln.

Under alla omständigheter är den nederländska approachen avsevärt bättre än den repressiva i Sverige.

Maten i luften

Flygplansmat är en ständig skräck när man ska ut och flyga. Jag tror jag kan räkna den ätbara och ibland rent av hyggliga maten på ett flyg på min ena hand. Då har jag nog ändå i snitt flugit vartannat år sedan jag gick i lågstadiet.

Maten är normalt sett dålig. Det som kan rädda en på en längre flygresa är egenhändigt nedpackad frukt eller en brödbit som ingår i den så kallade middagen. Senaste flygresan till Hongkong var dock något i särklass. Jag har aldrig ätit så dålig mat någon gång.

Jag vet inte om felet är Finnairs och maten alltid är så här eländig eller om det var något som gick väldigt fel just denna gång. Resultatet var i alla fall äckliga köttklumpar i degiga och smaklösa nudlar tillsammans med fullständigt sönderkokta grönsaker.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare att bara ge alla passagerare en banan och en sömntablett.