Tio år efter Irakkriget - en läxa för journalistiken

Tioårsdagen av den amerikansk-brittiska invasionen av Saddam Husseins Irak är ingen glädjens dag för vare sig amerikaner eller irakier. Föga förvånande har ett dussintal blodiga bombdåd inträffat lagom till tioårsdagen av invasionen. Iraks fortsätter att blöda - utan Saddam Hussein.
Kostnaderna för George W Bushs beslut att invadera Irak är enkla att mäta i rena tal: Minst 116 000 döda civila irakier, 4 500 döda amerikanska och hundratals brittiska soldater samt ett land delvis sönderfrätt av sekteristiskt våld. En miljon irakier är på flykt i sitt eget land.

Lidandet för de enskilda människorna går inte att mäta i siffror. Och de långsiktiga konsekvenserna av kriget är desto svårare att överblicka. Den stabilitet som ett demokratiskt Irak skulle skapa i Mellanöstern har vi inte riktigt sett av. Tvärtom har Irak blivit ett fäste för jihadister. Landets ledning är korrumperad och ingalunda ett gott exempel för andra muslimska länder.

Den bestående lärdomen av Irakkriget är att man ska passa sig för nation building. Samtidigt är det politiska minnet kort. Efter Vietnamkriget trodde nog många att USA hade lärt sig en läxa. Men det tycks ligga i Amerikas natur att vapenskramla. Ibland är det motiverat, men ofta bygger besluten att gå i krig på förfärliga missbedömningar.

Irakkriget var ett sådant exempel. Beslutet att gå in i Irak byggde inte bara på felbedömningar utan direkta fabrikationer. USA:s regering sökte kort efter 11 september "bevis" för att Irak var inblandat till terrorattackerna och/eller utgjorde något annat slags hot mot världen som kunde motivera ett krig.

Bushs polariserande retorik, som egentligen kan sammanfattas med de bevingade orden "either you are with us or you are with the terrorists", fick konsekvenser även för hur medierna rapporterade. Många journalister verkade ta orden på största allvar. Hela nationen skulle samlas till en enhet mot Fienden. Den kritiska journalistiken fick vila. Alla sprang åt samma håll.

Jonathan Landay och Warren Strobel var två journalister som till skillnad från de stora medierna arbetade med ett kritiskt öga och avslöjade Bushadminstrationens propaganda, överdrifter och felaktigheter. Men de arbetade i enorm motvind. Medierna sprang i regeringens ledband och ansträngde sig för att förmedla den bild som Bushregeringen ville ge. Det handlade således inte om att bevisen mot Saddam Hussein var så överväldigande att knappt någon kunde stå emot dem. Det handlade om en kombination av dålig journalistik och flockbeteende.

Detta är inte svårt att begripa. Allt måste sättas i kontexten att hela USA fortfarande var skärrat efter terrorattackerna. Det var ett guldläge för en radikal politiker som Bush. Det var ett utmärkt tillfälle att sätta dit en elak diktator. I samma veva som Bush lade fokus på Irak, släppte USA samtidigt fokus på Afghanistan och skapade därmed inte ett utan två misslyckade krig.

Glöm inte att se diskussionen på CNN om journalistikens roll inför Irakkriget. Jonathan Landay och Warren Strobel medverkar och berättar om hur de arbetade med Bushregeringens lögner inför kriget.