# Dubbelfel. Stening av kvinnor, avrättningar av homosexuella, inskränkningar i yttrandefriheten eller andra grova brott mot mänskliga rättigheter. Ingenting är lika upprörande för vissa muslimer som den upplevda kränkningen av profeten Muhammed. Tramsfilmen Innocence of Muslims har fått oerhörda konsekvenser i många muslimska länder. Aktivister har löpt amok med skadegörelse och dödsoffer som följd.
Det är klart att det är onödigt att kränka troende på detta sätt. Att exempelvis bränna Koranen är bara dumt, särskilt då den som gör det vet att handlingen får stora konsekvenser. Men när muslimer som hämnd för en upplevd kränkning av islam själva kränker buddhister genom att bränna ned ett buddhisttempel i Bangladesh, inser man hur lite om religiösa rättigheter det egentligen handlar.
# Ask stoppar granskning. Granskningen av Säkerhetspolisens ekonomi stoppas. Regeringen och justitieminister Beatrice Ask sätter stopp genom att sekretessbelägga hela rasket. Inte ens kaffekassan får granskas. Regeringen missbrukar sekretessbestämmelserna i detta fall för att slippa en granskning av Säpos räkenskaper. Således: Må James Bond-festerna fortsätta!
# Bergwall friad igen. Sture Bergwall har friats från alla misstankar i ännu två mordfall, denna gång morden på Gry Storvik och Trine Jensen. Åklagare Björn Ericsson skriver att Quicks erkännanden saknar all trovärdighet. Christer van der Kwast, som var åklagare i samtliga Quickärenden, håller föga förvånande inte med. Han anser att Bergwall fått "en gräddfil" till frikännandena. Men van der Kwast håller ett försvarstal för de rättegångar han medverkade i, inget annat.
söndag 30 september 2012
Brittisk EU-folkomröstning på tapeten igen
Storbritanniens EU-minister David Lidington tar upp frågan om en folkomröstning om landets EU-medlemskap. Premiärminister David Cameron har tidigare lyft samma fråga.
Lidington tror inte på någon utträdesomröstning än. Han påpekar att britterna nog vill vara en del av Europa men inte styras från Bryssel. Men det finns en stark opinion för att det är det brittiska folket, inte icke folkvalda EU-byråkrater, som ska bestämma över politiken i Storbritannien.
Även UKIP kräver en folkomröstning. I takt med att de federalistiska tendenserna blir allt tydligare och maktförskjutningen till EU påskyndas, lär kraven på självständighet öka i antal och styrka.
Förhoppningsvis kommer allt fler länder att börja ställa frågan om det var detta EU de egentligen ville ha.
Lidington tror inte på någon utträdesomröstning än. Han påpekar att britterna nog vill vara en del av Europa men inte styras från Bryssel. Men det finns en stark opinion för att det är det brittiska folket, inte icke folkvalda EU-byråkrater, som ska bestämma över politiken i Storbritannien.
Även UKIP kräver en folkomröstning. I takt med att de federalistiska tendenserna blir allt tydligare och maktförskjutningen till EU påskyndas, lär kraven på självständighet öka i antal och styrka.
Förhoppningsvis kommer allt fler länder att börja ställa frågan om det var detta EU de egentligen ville ha.
lördag 29 september 2012
Musiktips
Mästaren Ludovico Einaudi i Royal Albert Hall. Jag hoppas att han hittar till Stockholm snart.
Om du tycker dig känna igen musiken kan det vara för att flera av Einaudis stycken användes i filmen This is England. Ledmotivet var då Dietro Casa, ett ännu starkare stycke än ovanstående Divenire.
Om du tycker dig känna igen musiken kan det vara för att flera av Einaudis stycken användes i filmen This is England. Ledmotivet var då Dietro Casa, ett ännu starkare stycke än ovanstående Divenire.
Föraktet för demokratin och människan
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso fick kritik från många håll efter sitt State of the union-tal
Till och med normalt helt okritiska EU-kramare som folkpartisten Carl B Hamilton och moderaten Gunnar Hökmark tyckte att Barroso skyndade lite väl snabbt.
Men det ska förstås till en folkpartist för att hylla Barrosos vision om en federal EU-stat. Cecilia Wikström, folkpartistisk MEP, hyllar tvärtom denna vision om avskaffad nationell demokrati och en slutlig överflyttning av makten till Bryssel.
"Fler och fler" inser behovet av en federal EU-stat, skriver Wikström. Som grund för detta nämner hon att elva av EU-ländernas utrikesministrar efter talet rekommenderade att vi i framtiden får en folkvald ordförande för kommissionen. Det folkliga stödet för ett federalt EU nämner Wikström självfallet inte. Det torde nämligen vara synnerligen svagt.
Cecilia Wikström försöker utmåla den federala visionen som tämligen ofarlig. Federalism innebär inte någon maktöverföring till Bryssel utan enbart att beslut ska fattas på rätt nivå, skriver hon. Den nationella demokratin ska således inte vara hotad. "Vi behöver inte fler och krångligare regler", försöker hon.
Det är närmast ofattbart naivt att tro att dagens EU, som fullkomligt skriker av demokratiskt underskott och brist på insyn, skulle bli mindre byråkratiskt men mer demokratiskt om ännu mer makt flyttades från de nationella parlamenten till EU:s institutioner. Wikström drar därigenom inga som helst slutsatser av den utveckling som unionen genomgått de senaste 15-20 åren utan lever fortfarande kvar i en sliten valslogan om ett "smalare och vassare" EU, en slogan som aldrig varit så verklighetsfrämmande som nu.
Dessutom springer Wikström före verkligheten när hon låtsas som om de 27 EU-ländernas respektive befolkningar känner den samhörighet som krävs för att gemensamt välja ordförande för kommissionen utifrån nomineringar i EU-parlamentets olika grupperingar. De flesta medborgare kan sannolikt inte ens namnge dem, än mindre placera dem på den politiska kartan. Och svenska socialdemokrater, exempelvis, har inte nödvändigtvis mycket gemensamt med polska eller ungerska diton, även om de råkar sitta i samma partigrupp i Europaparlamentet.
Cecilia Wikström personifierar i sitt inlägg det elittänkande som många MEP:ar och byråkrater drabbas av så snart de blivit en del av EU:s maskineri. Inte någonstans funderar Wikström över vad folken, väljarboskapet, tycker och tänker i dessa stora frågor som faktiskt omfattar över 500 miljoner människor.
Medborgarna är, i vanlig ordning, inte en del av ekvationen när framtidens EU ska skapas. Projektet är större och viktigare än människorna. Så odlar man effektivt ett politikerförakt - och gräver graven för själva projektet.
fredag 28 september 2012
En liten värld
Advokat Svante Thorsell anmäler Göran Lambertz till JK för att som justitieråd i HD ha hindrat och fördröjt att allmänna handingar (hans mejlkonversation om Quickfallet med bland andra Christer van der Kwast och Claes Borgström) lämnas ut.
I en artikel i Expressen belyser han vilka övertramp Lambertz begått, men framförallt påpekar han hur liten den svenska juristvärlden är.
Lambertz var tidigare JK och som sådan granskade han Quickärendet genom att läsa de sex tingsrättsdomarna och konstatera att de var mycket bra. Quicks advokat, som kritiserats för att ha åsidosatt sin klients intressen, är god vän med Lambertz. Förundersökningen tog sig Lambertz aldrig tid att läsa (och det har han fortfarande inte gjort, trots att han nu bildat lag med van der Kwast, Penttinen, Borgström och Stigson mot alla kritiker).
Sedan bytte Lambertz jobb och blev justitieråd i HD. Samtidigt gick Anna Skarhed (som gjorde beställningsverket till utredning av sexköpslagen) motsatt väg och blev ny JK. Nu har Lambertz alltså anmälts till just justitiekanslern - som till råga på allt råkar vara en gammal klasskompis till honom.
Juristernas värld i Sverige är liten. Göran Lambertz har tyvärr ytterligare fem år på sig att smutsa ned HD:s anseende och klia gamla vänner på ryggen.
I en artikel i Expressen belyser han vilka övertramp Lambertz begått, men framförallt påpekar han hur liten den svenska juristvärlden är.
Lambertz var tidigare JK och som sådan granskade han Quickärendet genom att läsa de sex tingsrättsdomarna och konstatera att de var mycket bra. Quicks advokat, som kritiserats för att ha åsidosatt sin klients intressen, är god vän med Lambertz. Förundersökningen tog sig Lambertz aldrig tid att läsa (och det har han fortfarande inte gjort, trots att han nu bildat lag med van der Kwast, Penttinen, Borgström och Stigson mot alla kritiker).
Sedan bytte Lambertz jobb och blev justitieråd i HD. Samtidigt gick Anna Skarhed (som gjorde beställningsverket till utredning av sexköpslagen) motsatt väg och blev ny JK. Nu har Lambertz alltså anmälts till just justitiekanslern - som till råga på allt råkar vara en gammal klasskompis till honom.
Juristernas värld i Sverige är liten. Göran Lambertz har tyvärr ytterligare fem år på sig att smutsa ned HD:s anseende och klia gamla vänner på ryggen.
onsdag 26 september 2012
Frihetsfrontens talarkväll: september
September månads talarkväll med Frihetsfronten hålls i morgon kväll, torsdag den 27 september. Då kommer ekonomie doktor Mattias Lundbäck och pratar om eurokrisen.
Tid: Torsdag 27/9 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm
Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.
Öl finns att köpa (medta kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.
Alla är välkomna!
Tid: Torsdag 27/9 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm
Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.
Öl finns att köpa (medta kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.
Alla är välkomna!
tisdag 25 september 2012
Systemeländet
Jag är åter i Sverige efter en långweekend i Berlin.
Det är en förträffligt trevlig stad. Men så är den ju lite friare än Sverige på flera sätt. Bara det här med att kunna gå in på Kaiser's och handla inte bara köttfärs och frukt utan även sprit, öl och vin. Varför detta inte skulle fungera i Sverige är och förblir för mig en gåta.
Det finns en populär myt om Systembolagets fantastiska utbud och att detta skulle försvinna om detaljhandelsmonopolet avskaffades. Men många svenska systembolag har haft samma utbud i flera år. De varierar sig inte, de tar inte några nya produkter. Allt rullar på som det alltid har gjort och vi konsumenter förväntas vara glada ändå. Vi har ju ingen annanstans att vända oss. Utbudet av öl är väldigt förutsägbart och tråkigt. Några få asiatiska ölsorter av typen Singha och Asahi är allt som finns om man inte specialbeställer.
Att handla sprit på Systembolaget är inte att tänka på (förutsatt att man inte har som hobby att stå i duschen och riva sönder tusenlappar). Spritdryckerna måste därför inhandlas utomlands, förslagsvis i Tyskland där utbudet är stort och priset attraktivt. Där finns gott om väldigt trevliga butiker med kunnig personal och ett stort utbud.
Så nej, Systembolaget är inte alls "till för alla".
Ratzeputz, 58-procentig tysk schnapps. Burp!
Fem av åtta
Sture Bergwall frias från misstankar rörande ytterligare två av de mord han dömts för. Det rör morden på norskorna Trine Jensen och Gry Storvik. Åtal har nu lagts ned i fem fall.
Åklagare Björn Ericsson väljer att inte pröva saken i hovrätten utan lägger ned åtalet mot Bergwall. Bland annat konstaterar Ericsson att Bergwalls (Quicks) erkännande saknar all trovärdighet. Han kritiserar åklagare Christer van der Kwast för att ha undanhållit tingsrätten sådant som visade på hur lite Quick egentligen kände till om de två morden och advokat Claes Borgström för att inte ha påpekat detta tydligare i rätten. van der Kwast underkänner inte att åtalet mot Bergwall läggs ned men kallar argumentationen för det "undermålig".
Tre mord återstår (dubbelmordet i Appojaure och det på Charles Zelmanovits, vilket kanske inte ens var ett brott). När Bergwall har friats från alla misstankar även i dessa fall ska han och advokat Thomas Olsson "ta itu med Säter". Det kan bli en resa det också.
Åklagare Björn Ericsson väljer att inte pröva saken i hovrätten utan lägger ned åtalet mot Bergwall. Bland annat konstaterar Ericsson att Bergwalls (Quicks) erkännande saknar all trovärdighet. Han kritiserar åklagare Christer van der Kwast för att ha undanhållit tingsrätten sådant som visade på hur lite Quick egentligen kände till om de två morden och advokat Claes Borgström för att inte ha påpekat detta tydligare i rätten. van der Kwast underkänner inte att åtalet mot Bergwall läggs ned men kallar argumentationen för det "undermålig".
Tre mord återstår (dubbelmordet i Appojaure och det på Charles Zelmanovits, vilket kanske inte ens var ett brott). När Bergwall har friats från alla misstankar även i dessa fall ska han och advokat Thomas Olsson "ta itu med Säter". Det kan bli en resa det också.
söndag 23 september 2012
Veckan som gick #45
# "Val" i Vitryssland. Det är inte mycket till valstämning, konstaterar moderaten tillika valobservatören Christian Holm från den vitryska huvudstaden Minsk. Precis som tidigare är valet en charad för att ge diktator Alexandr Lukasjenko någon sorts legitimitet i folkets ögon. Oppositionella har valt att bojkotta valet vilket säkert är riktigt. Ingen poäng i att spela med i Lukasjenkos teater.
# Islamister drivs bort. Libyen var på förhand det land som av många ansågs ha sämst förutsättningar att inom överskådlig tid lyckas med övergången till demokrati. Ändå hålls val som förefaller ha varit hyggligt rättvisa och fria. Efter oroligheterna som bland annat kostade den amerikanske ambassadören Chris Stevens livet har den islamistmilis som sägs vara ansvarig för angreppen på det amerikanska konsulatet i Benghazi drivits ut ur staden. Såväl armé som demonstranter verkar ha gjort jobbet. Det spirar ett fortsatt hopp i det nya Libyen.
# Hollande tappar stöd. Det jublades stort i Paris när Francois Hollande vann presidentvalet mot Nicolas Sarkozy. Månne hoppades många på vänsterkanten på socialistiska reformer. Förhoppningarna var måhända inte lika orealistiska som på Barack Obama, men å andra sidan har stödet fallit desto snabbare för den franske presidenten.
På bara fyra månader har Hollande tappat 10 procent i opinionen. Krisen i den franska bilindustrin är ett skäl. Den kan Hollande inte göra så mycket åt. Han kallade visserligen varslet av tusentals fabriksarbetare hos krisdrabbade Peugeot för "oacceptabelt" men tvangs erkänna att det var nödvändigt. Så snart de kommer till makten inser politikerna hur busenkelt det var att sitta i opposition. Tankarna går snabbt till Mitt Romney.
# Islamister drivs bort. Libyen var på förhand det land som av många ansågs ha sämst förutsättningar att inom överskådlig tid lyckas med övergången till demokrati. Ändå hålls val som förefaller ha varit hyggligt rättvisa och fria. Efter oroligheterna som bland annat kostade den amerikanske ambassadören Chris Stevens livet har den islamistmilis som sägs vara ansvarig för angreppen på det amerikanska konsulatet i Benghazi drivits ut ur staden. Såväl armé som demonstranter verkar ha gjort jobbet. Det spirar ett fortsatt hopp i det nya Libyen.
# Hollande tappar stöd. Det jublades stort i Paris när Francois Hollande vann presidentvalet mot Nicolas Sarkozy. Månne hoppades många på vänsterkanten på socialistiska reformer. Förhoppningarna var måhända inte lika orealistiska som på Barack Obama, men å andra sidan har stödet fallit desto snabbare för den franske presidenten.
På bara fyra månader har Hollande tappat 10 procent i opinionen. Krisen i den franska bilindustrin är ett skäl. Den kan Hollande inte göra så mycket åt. Han kallade visserligen varslet av tusentals fabriksarbetare hos krisdrabbade Peugeot för "oacceptabelt" men tvangs erkänna att det var nödvändigt. Så snart de kommer till makten inser politikerna hur busenkelt det var att sitta i opposition. Tankarna går snabbt till Mitt Romney.
Team Quick slår tillbaka
Det börjar likna en tragisk fars. Ett fåtal personer, alla djupt insyltade i den rättsskandal som kallas fallet Quick, slåss desperat med näbbar och klor och tar stöd av varandra i syfte att återvinna den heder de förlorat när deras magnus opus - seriemördaren Thomas Quick - slagits sönder och samman. Ingen av dem sönder uppenbarligen en tanke till vare sig den oskyldigt dömde (Sture Bergwall), mordoffrens anhöriga eller de verkliga gärningsmän som sluppit undan rättvisan.
De har fått oväntad förstärkning i form av Göran Lambertz, före detta JK och personlig vän till Claes Borgström, Sture Bergwalls advokat i sex av åtta mordärenden. Det är en smått bisarr samling som nu försöker göra gemensam sak mot alla som funnit Quickutredningarna klandervärda: En före detta överåklagare helt utan självkritik, en advokat vars klient erkänt 30 mord han inte begått, en polisinspektör som gjort ledande frågor till en arbetsmetod och en kufisk glesbygdsjournalist vars trovärdighet knappast kunde vara lägre.
Lambertz är ett udda tillskott. Det har framkommit att han inte bara är dåligt påläst utan att han själv är väldigt medveten om det. Han skriver i de läckta mejlen att han inte vill debattera mot Bergwalls advokat Thomas Olsson eftersom denne kan detaljerna mycket bättre. Hans okunskap får ju inte bli alltför tydlig.
Ovanstående bunkergäng planerar att gå till motattack mot Hannes Råstams bok, som de menar innehåller "många fel". Det är synd och skam att Råstam själv inte är i livet för att kunna försvara sig. Han vore i så fall ännu en person som Lambertz absolut inte hade velat möta i debatt.
Jag vet inte om Råstam hade några som helst förväntningar på att boken skulle få van der Kwast och övriga att alls idka någon självkritik. Troligen inte. Men han hoppades säkert på att vi övriga skulle bli övertygade om att det de facto varit fråga om en rätts- och vårdskandal och att vi inte bara kan vända blad. Debatten mot Gubb Jan Stigson 2010 visar i alla fall att denne man är helt immun mot argument (mycket riktigt hävdar han också att vi inte ska tro på någonting i Råstams bok). Det blir lite som att ifrågasätta någons gudstro. Det finns inget utrymme för sakliga argument.
Den pensionerade polisen Jan Olsson, som hoppade av Quickutredningarna när han insåg att förundersökningsledare Christer van der Kwast över huvud taget inte var intresserad av några alternativa synsätt, tror att de inblandade känner sig svikna av Bergwall och söker tröst hos varandra. Det är på ett mänskligt plan förståeligt eftersom de de facto har blivit dragna vid näsan och faktiskt gjorts till åtlöje. Men det blir ändå märkligt när dessa personer går samman i något slags lag i stället för att, som vore brukligt, försvara sin egen insats när denna kritiseras.
Problemet är att de vägrar se sina egna roller i det skådespel som var skapandet av mördaren och kannibalen Thomas Quick. Alla deltog aktivt i detta. Även medierna spelade en central roll.
Det är hög tid för självrannsakan. Men ingen är intresserad. Därför kommer smutskastningen, personvendettorna och fingerpekandet att fortsätta - även långt efter att Sture Bergwall frikänts från samtliga mord. Ty att det kommer att ske är till och med Göran Lambertz införstådd med.
Den rättsliga delen kommer att ha sin gång, hur många debattartiklar bunkergänget än skriver. Att Bergwall har frikänts lär dock inte stoppa dem från att fortsätta misstänkliggöra honom och hävda att inga fel begåtts. Likheterna med en religiös sekt blir allt fler.
De har fått oväntad förstärkning i form av Göran Lambertz, före detta JK och personlig vän till Claes Borgström, Sture Bergwalls advokat i sex av åtta mordärenden. Det är en smått bisarr samling som nu försöker göra gemensam sak mot alla som funnit Quickutredningarna klandervärda: En före detta överåklagare helt utan självkritik, en advokat vars klient erkänt 30 mord han inte begått, en polisinspektör som gjort ledande frågor till en arbetsmetod och en kufisk glesbygdsjournalist vars trovärdighet knappast kunde vara lägre.
Lambertz är ett udda tillskott. Det har framkommit att han inte bara är dåligt påläst utan att han själv är väldigt medveten om det. Han skriver i de läckta mejlen att han inte vill debattera mot Bergwalls advokat Thomas Olsson eftersom denne kan detaljerna mycket bättre. Hans okunskap får ju inte bli alltför tydlig.
Ovanstående bunkergäng planerar att gå till motattack mot Hannes Råstams bok, som de menar innehåller "många fel". Det är synd och skam att Råstam själv inte är i livet för att kunna försvara sig. Han vore i så fall ännu en person som Lambertz absolut inte hade velat möta i debatt.
Jag vet inte om Råstam hade några som helst förväntningar på att boken skulle få van der Kwast och övriga att alls idka någon självkritik. Troligen inte. Men han hoppades säkert på att vi övriga skulle bli övertygade om att det de facto varit fråga om en rätts- och vårdskandal och att vi inte bara kan vända blad. Debatten mot Gubb Jan Stigson 2010 visar i alla fall att denne man är helt immun mot argument (mycket riktigt hävdar han också att vi inte ska tro på någonting i Råstams bok). Det blir lite som att ifrågasätta någons gudstro. Det finns inget utrymme för sakliga argument.
Den pensionerade polisen Jan Olsson, som hoppade av Quickutredningarna när han insåg att förundersökningsledare Christer van der Kwast över huvud taget inte var intresserad av några alternativa synsätt, tror att de inblandade känner sig svikna av Bergwall och söker tröst hos varandra. Det är på ett mänskligt plan förståeligt eftersom de de facto har blivit dragna vid näsan och faktiskt gjorts till åtlöje. Men det blir ändå märkligt när dessa personer går samman i något slags lag i stället för att, som vore brukligt, försvara sin egen insats när denna kritiseras.
Problemet är att de vägrar se sina egna roller i det skådespel som var skapandet av mördaren och kannibalen Thomas Quick. Alla deltog aktivt i detta. Även medierna spelade en central roll.
Det är hög tid för självrannsakan. Men ingen är intresserad. Därför kommer smutskastningen, personvendettorna och fingerpekandet att fortsätta - även långt efter att Sture Bergwall frikänts från samtliga mord. Ty att det kommer att ske är till och med Göran Lambertz införstådd med.
Den rättsliga delen kommer att ha sin gång, hur många debattartiklar bunkergänget än skriver. Att Bergwall har frikänts lär dock inte stoppa dem från att fortsätta misstänkliggöra honom och hävda att inga fel begåtts. Likheterna med en religiös sekt blir allt fler.
Migrationspolitik och folkligt tryck
Kritiken mot att lilla Haddile, två år, ska utvisas har varit hård. Barnombudsmannen vill ha överläggningar med Socialstyrelsen och Migrationsverket. Kungen och drottningen engagerar sig. Namninsamlingar kräver att hon ska få stanna.
Hittills har 100 000 personer skrivit under på att flickan ska få stanna hos sin fostermamma i Sverige. Ärendet ligger hos migrationsdomstolen. Fostermamman hoppar att den "lyssnar på folket".
Det är klart att hjärtat säger att barnet måste få stanna. Samtidigt vore det märkligt om migrationsdomstolen, eller någon annan domstol för den delen, föll för folkligt tryck när den bedömer ett ärende. Vilken rättssäkerhet har vi då?
Samtidigt som media gärna uppmärksammar ömmande fall som Haddiles och tidigare Gannas har vi en migrationspolitik som är synnerligen generös för andra med en väntande anhöriginvandring från bland annat Somalia.
Gärna en debatt om svensk asyl- och invandringspolitik, men den bör vara bred och täcka båda sidor. Media tenderar att enbart lyfta den ömmande fallen, vilket ger en skev bild av svensk asylpolitik som fullständigt hjärtlös.
fredag 21 september 2012
Weekendresa
I värsta fall åter på tisdag. Men förmodligen droppar det in några bloggposter från den tyska huvudstaden innan dess...
torsdag 20 september 2012
Företagens ansvar - och vårt eget
H&M har tidigare fällts för att modellen varit för smal. Nu fälls de av Reklamombudsmannens opinionsnämnd, Ron, för att en modell varit för brun. Annonsen friades dock för sexism, hör och häpna.
Ron hänvisar till det sociala ansvar som H&M inte anses ha tagit i detta fall. Cancerfonden kritiserade för att den visade "ett livsfarligt skönhetsideal". Detta är lite förbryllande. Jag trodde att H&M ville sälja kläder, i detta fall en bikini, inte bestämma vår hudfärg.
Socialt ansvar låter ju bra, men det beror helt och hållet på vad vi lägger för värderingar i begreppet. Enligt Ron ska H&M som klädföretag ta ansvar för att vi inte solar för mycket. Det finns således en hälsoaspekt som ska beaktas när företaget gör reklam för sina produkter. Betyder det att överviktiga modeller också skulle ledande till fällningar i Ron? Att vara överviktig medför som bekant hälsonackdelar. Hur långt kan man dra denna hälsoaspekt i reklambranschen?
Att inbilla sig att en H&M-annons avgör vår beslutsvånda om huruvida vi ska eller inte ska gå till solariet är stolligt. Och även om det mot förmodan vore så, upphör det personliga ansvaret så fort vi tittar på en annons? I vanlig ordning infantiliseras vi konsumenter.
Bli inte förvånad om vi får se varningstexter på liknande annonser i framtiden. Och framför allt: glöm inte att det är farligt att sola för mycket när du besöker en H&M-butik nästa gång.
Ron hänvisar till det sociala ansvar som H&M inte anses ha tagit i detta fall. Cancerfonden kritiserade för att den visade "ett livsfarligt skönhetsideal". Detta är lite förbryllande. Jag trodde att H&M ville sälja kläder, i detta fall en bikini, inte bestämma vår hudfärg.
Socialt ansvar låter ju bra, men det beror helt och hållet på vad vi lägger för värderingar i begreppet. Enligt Ron ska H&M som klädföretag ta ansvar för att vi inte solar för mycket. Det finns således en hälsoaspekt som ska beaktas när företaget gör reklam för sina produkter. Betyder det att överviktiga modeller också skulle ledande till fällningar i Ron? Att vara överviktig medför som bekant hälsonackdelar. Hur långt kan man dra denna hälsoaspekt i reklambranschen?
Att inbilla sig att en H&M-annons avgör vår beslutsvånda om huruvida vi ska eller inte ska gå till solariet är stolligt. Och även om det mot förmodan vore så, upphör det personliga ansvaret så fort vi tittar på en annons? I vanlig ordning infantiliseras vi konsumenter.
Bli inte förvånad om vi får se varningstexter på liknande annonser i framtiden. Och framför allt: glöm inte att det är farligt att sola för mycket när du besöker en H&M-butik nästa gång.
För brun?
onsdag 19 september 2012
Lambertz' heliga tes
Människor vågar bara vara ärliga när de tror att det de säger inte kommer till utomståendes vetskap. Oj, vad vi kan vara ärliga då. Obehag uppstår dock när det visar sig att den om vilken det talades hörde vad som sades. Eller om det spelades in och blev offentligt.
Expressen har begärt ut mejlkonversationer till och från justitierådet Göran Lambertz och offentliggör de delar som rör hans förfrågningar om Quickutredningen innan han skrev sin famösa debattartikel på DN Debatt i augusti.
För den som följt turerna den senaste tiden är det vi får ta del av egentligen inte så uppseendeväckande. När det framkom att den "granskning" som låg till grund för Lambertz' inställning att det fanns "mycket stark bevisning" mot Sture Bergwall i själva verket bestod i att han rådfrågat den trojka som hela tiden hävdat Quicks skuld, förstod de flesta att Lambertz bara varit ute efter att få argument från ena sidan i syfte att driva en tes. Han försvarar sig med att han ville se vad som låg i anklagelserna att fallet Quick är en rättsskandal - och gick då till de anklagades bänk från vilken han självfallet fick argument för att så inte var fallet.
Lambertz kallar Råstams bok "förförisk". Det är ett försök att utmåla alla som nu är kritiska mot hur Quickutredningarna har bedrivits för förförda, förhäxade, vilseledda. Endast Lambertz själv - och givetvis Christer van der Kwast, Claes Borgström, Seppo Penttinen och Gubb Jan Stigson - ser nyktert på saken. Enligt Stigson är allt som Hannes Råstam skriver bluff och båg ("du ska inte tro på nånting i boken", råder han Lambertz).
Mejlväxlingen ger en bild av att Lambertz är osäker på sin egen argumentation. Bunkergänget erbjudet honom dock det stöd han behöver. Den före detta justitiekanslern är således inte intresserad av att ta in två sidor av saken - han vill vederlägga Hannes Råstams teser. I denna strävan har han lyckats förverka det förtroende han byggt upp hos många svenskar, både i och utanför den juridiska sfären. Var det värt det?
Något måste också sägas om att Lambertz tror sig försvara rättsväsendet mot anklagelser om en stor sammansvärjning i fallet Quick. Ingen har hävdat att det skulle föreligga någon sådan. Det många kritiker av Quickutredningarna har framfört, är att tingsrätterna inte fått ta del av ett rättvisande material när de dömt Quick.
Det behöver inte betyda att polis, advokat och åklagare medvetet har manipulerat rätten. De kan mycket väl ha handlat i god tro från början till slut. Det är här bunkergängtesen kommer in. Utredningarna hade samma förundersökningsledare under alla år. Samma förhörsledare förhörde den misstänkte. Två advokater försvarade Quick, men Claes Borgström var ansvarig i sex av mordfallen. Och hela tiden satt Sture Bergwall, starkt drogpåverkad, på samma psykiatriska anstalt och mindes mord och övergrepp i barndomen.
Inga nya infallsvinklar har kommit in i utredningarna, inga alternativa teser har prövats. Det har varit en sluten krets som rott hela fallet i land. Föga förvånande slåss de i dag med näbbar och klor för att försvara sina respektive insatser. Göran Lambertz verkar ha gjort det till sin uppgift att bistå dem.
Bloggat om de senaste turerna:
Lambertz gör sig till åtlöje
Vinden har vänt
Lambertz' nakne kejsare
Bloggat tidigare i ämnet:
Fokus på rättssäkerheten
Vår tids rättsskandal
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
tisdag 18 september 2012
Expert faller
Den benhårda elektronikbranschen med sitt mördande priskrig skördar offer. I juli i fjol ansökte OnOff om konkurs. Jag hävdade då att jag trodde Expert skulle hinna före. I dag var det deras tur. Expert ansöker om konkurs. Hela verksamheten i Sverige läggs ned.
Ännu en spelare har alltså dukat under i det hårda elektronikpriskriget. Kvar återstår nu Siba, ElGiganten och Mediamarkt tillsammans med några mindre kedjor och en rad näthandlare.
Eftersom alla dessa kämpar med att få lönsamhet i sin verksamhet ska vi inte vara förvånade om det under nästa år blir ytterligare en aktör som faller.
måndag 17 september 2012
Centern lever farligt
Kris är ett överanvänt ord i pressen. Men det råder knappast någon tvekan om att Centerpartiet är på väg in i en allvarlig kris eller redan befinner sig där. Den riskerar att skicka partiet ur riksdagen i valet 2014.
Maud Olofsson byttes ut efter ett decennium på posten som centerledare. Hon hade lyckats bidra till bildandet av Alliansen, som vann regeringsmakten 2006 och fick ännu fler röster i valet 2010. Hon stod pall i Saabkrisen när oppositionen krävde statligt övertagande av bilfabriken och gjorde tidigt klart att det var slutsamarbetat med Socialdemokraterna. Centerpartiet var ett borgerligt parti, ingen dörrmatta åt sossarna. Maud visste man var man hade, oavsett om man gillade henne eller inte.
När Annie Lööf utsågs till efterträdare var det framför allt många liberaler som hoppades på ett mer frihetligt centerparti. Jag personligen var positiv till att hon valdes men förhöll mig ganska kallsinnig till hennes chanser att verkligen driva partiet i liberal riktning. Lööf hade efter FRA-sveket väldigt mycket att bevisa.
Hittills har Annie Lööf inte visat någonting. Hon är entonig och förefaller initiativlös. Lööf har suttit på posten i ett år men vi vet fortfarande inget om vad hon vill göra. Kanske är tillvaron som partiledare och näringsminister helt enkelt för hård för en person som saknar tidigare erfarenhet från politiska toppuppdrag.
En sak är dock säker: Centerpartiet lever väldigt farligt. Andelen kärnväljare är den lägsta bland riksdagspartierna. Centern hamnar i mätning efter mätning under eller strax över riksdagsspärren. Och vad än värre är: partiet saknar en identitet. Det representerar eller står inte för någonting i dag. Och då är frågan varför det alls ska finnas representerat i riksdagen.
Lööf verkar ha lyckats med konststycket att skrämma bort de gamla väljarna utan att locka några nya. Och då är det inte alls säkert att en fet plånbok eller uppmuntrande SMS från en före detta partiledare räcker särskilt långt.
söndag 16 september 2012
Veckan som gick #44
# Journalisterna hemma igen. Martin Schibbye och fotografen Johan Persson kom till slut hem till Sverige igen. Det 11 år långa fängelsestraffet blev bara 14 månader efter en lyckosam benådningsprocess. I många journalisters ögon är de hjältar, i andras inte fullt lika hjältemodiga. Visst är granskande journalisters arbete viktigt så till vida att mycket som de avslöjar annars skulle ha förblivit okänt för den breda allmänheten. Men när Schibbye och Persson säger att deras rättigheter blivit kränkta i etiopiskt fängelse doftar det ändå naivitet lång väg. Hade de väntat sig en förstaklassbiljett hem i händelse av att de greps? De gav sig in i en livsfarlig region och lät sig filmas med vapen i hand!
Schibbyes bakgrund som "stolt kommunist" och aktiv i Revolutionär kommunistisk ungdom har gjort att vissa dragit öronen åt sig. Och det dröjde inte många minuter innan anhöriga började skälla på den (borgerliga) regering som uppenbarligen lyckats tämligen väl med sitt diplomatiska arbete i detta fall. Nu borde detta inte ha något med hans journalistiska gärning i den etiopiska Ogadenprovinsen att göra, invänder vissa. Visserligen inte, men jag ställer mig ändå lite frågande till den hjältestatus som de båda journalisterna fått (ofta av just journalister på vänsterkanten) och kan inte låta bli att ställa frågan: hade de som krävt frigivning av Schibbye och Persson ställt upp lika unisont om de i stället haft sverigedemokratisk eller (hemska tanke) nyliberal bakgrund?
# Barroso håller tal. EU-kommissionens ordförande höll i veckan sitt årliga State of the union-tal (på vilket UKIP:s Nigel Farage tidigare svarade att "the union is in a state"). Inte mycket nytt under solen. Men denna gång gick kanske Barroso ett steg för långt. När man får kritik av EU-foriker som Carl B Hamilton och Gunnar Hökmark har man nog gjort något galet. Barroso förespråkar öppet en federal EU-stat. Och han har mage att prata om "mer demokrati" när hans vision i själva verket går ut på det rakt motsatta. José Manuel Barroso har förlorat förmågan att skämmas. Men det är han långt ifrån ensam om i sin krets.
Schibbyes bakgrund som "stolt kommunist" och aktiv i Revolutionär kommunistisk ungdom har gjort att vissa dragit öronen åt sig. Och det dröjde inte många minuter innan anhöriga började skälla på den (borgerliga) regering som uppenbarligen lyckats tämligen väl med sitt diplomatiska arbete i detta fall. Nu borde detta inte ha något med hans journalistiska gärning i den etiopiska Ogadenprovinsen att göra, invänder vissa. Visserligen inte, men jag ställer mig ändå lite frågande till den hjältestatus som de båda journalisterna fått (ofta av just journalister på vänsterkanten) och kan inte låta bli att ställa frågan: hade de som krävt frigivning av Schibbye och Persson ställt upp lika unisont om de i stället haft sverigedemokratisk eller (hemska tanke) nyliberal bakgrund?
# Barroso håller tal. EU-kommissionens ordförande höll i veckan sitt årliga State of the union-tal (på vilket UKIP:s Nigel Farage tidigare svarade att "the union is in a state"). Inte mycket nytt under solen. Men denna gång gick kanske Barroso ett steg för långt. När man får kritik av EU-foriker som Carl B Hamilton och Gunnar Hökmark har man nog gjort något galet. Barroso förespråkar öppet en federal EU-stat. Och han har mage att prata om "mer demokrati" när hans vision i själva verket går ut på det rakt motsatta. José Manuel Barroso har förlorat förmågan att skämmas. Men det är han långt ifrån ensam om i sin krets.
Sablar
Så blev det då klart: det blir lockout i NHL. Giriga ägare vägrar gå spelarfacket till mötes och ställer hellre in säsongen.
Det var tacken för att man köpt ett års abonnemang hos Viasat Hockey...
lördag 15 september 2012
EU:s egen Manuel
Det är en ganska avslöjande text som dels visar på Barrosos storhetsvansinne och bristande verklighetsförankring, dels på han bristfälliga demokratisyn. Hans försök att låta som en ledare som vill se ett mer demokratiskt EU faller platt då hans förslag går ut på det motsatta.
Jag räknar till åtta "måsten" i hans text. Vi måste integreras djupare både ekonomiskt och politiskt. Vi måste därför ha en politisk union, ett Europas förenta stater. EU måste tala med en röst i utrikespolitiken. Och så vidare. Att Barroso sedan avslutar sin måsteartikel med en falskklingande uppmaning att starta "en bred debatt" om framtidens EU gör honom inte mer trovärdig.
Det enda förmildrande med EU-kommissionens egen Manuel är möjligen att han inte kommer från Barcelona.
Putin den enväldige
Ryssland har tagit ett stort steg närmare diktatur. Parlamentsledamoten Gennadij Gudkov har kastats ut ur duman. Officiellt handlade det om Gudkovs affärsverksamhet, men det är inte svårt att lista ut den verkliga orsaken till han nu får lämna parlamentet.
Gudkov var en hård kritiker av det riggade valet i fjol och har blivit en oppositionens röst i duman. Kort sagt: Han var besvärlig och som före detta KGB-man kanske också en svikare i Vladimir Putins ögon. Att en folkvald kritiker av regimen kastas ut ur parlamentet visar precis hur auktoritär Putin har blivit. Risken är nu överhängande att det även fabriceras bevis mot Gudkov för att sätta honom i fängelse.
Ryssland är ett land med enorm potential. Efter Sovjetunionens fall fanns möjligheten att demokratisera det väldiga riket och närma sig väst. Det skedde, men många misstag begicks längs vägen under en dansande suputs ledning. Sedan Putin tog över har vägen mot diktatorisk enpartistat varit spikrak.
Samtidigt som oppositionen skickas i fängelse, odlar Putin sitt machoideal genom att simma i bar överkropp och flyga med tranor. Nu väntar vi bara på några Putinstatyer i Moskva och att kalendern skrivs om för att hylla Putins släkt. Endast då tillhör han gänget ledare med odiskutabelt storhetsvansinne.
torsdag 13 september 2012
Faran i att njuta
Det är långt ifrån bara Folkhälsoinstitutet som lägger sig i vad vi stoppar i oss. Även Livsmedelsverket är högeligen intresserat av våra kostvanor.
Verket redovisar en studie som visar att svenska folket visserligen förbättrat sina matvanor under de senaste två decennierna men att vi stoppar i oss för mycket socker.
Och så kan vi ju inte ha det. Någon måste göra något! Livsmedelsverkets generaldirektör Inger Andersson varnar för att matvanorna "hotar folkhälsan" och efterlyser en nationell strategi för mat och hälsa. Såklart. Politiker måste förmå oss sämre vetande att äta rätt. Kanske kommer de berömda socker- och fettskatterna snart upp på bordet igen.
Vad vi stoppar i oss fortsätter att vara av nationellt intresse. Om inte annat kan det alltid motiveras med att den som lever ohälsosamt kostar samhället pengar. I välfärdsstaten är vi ju alla utgiftsposter.
onsdag 12 september 2012
Lill-Führern har talat
José Manuel Barroso har åter talat klarspråk, denna gång genom att ta ordet "federation" i sin mun i sitt "state of the union".
Någon europeisk superstat vill Barroso inte ha, säger han, men väl en federation. Jag förstår inte riktigt skillnaden. En federation av 27 stater innebär oundvikligen kraftigt beskuret nationellt självbestämmande. Makten kommer att flyttas från de nationella parlamenten till EU (dock inte till EU-parlamentet, som är den enda demokratiska legitimitet EU har).
Barroso använder eurokrisen som ram och säger:
"Det här tillfället kräver ännu mer union. Och mer union kräver mer integration. Och mer integration kräver mer demokrati. I Europa måste vi acceptera att vi sitter i samma båt."
Problemet är att en federation inte kommer att betyda mer demokrati. Tvärtom. EU-eliten har aldrig varit intresserad av demokrati. Varje gång nationella folkomröstningar ska hållas blir det problem då dessa sällan ger de resultat som EU:s ledare vill.
Irland, vars grundlag kräver en folkomröstning när EU genom ett nytt fördag vill ha ökad makt på Irlands bekostnad, fick som bekant rösta två gånger om Lissabonfördraget (först kallat grundlag) innan ledarna fick det svar de ville ha. Räkna med en liknande process när nästa fördrag ska klubbas. Att hävda att en EU-federation skulle innebära "mer demokrati" är därför inte bara fräckt, det är direkt lögnaktigt.
Jag beskylls ibland för nationalism när jag kritiserar EU. Men från motståndarsidan ser jag aldrig några argument som beskriver vad som är så bra med att Sveriges befolkning förlorar möjlighet att påverka de politiska beslut som tas och att utkräva ansvar.
I Sverige har vi, jämfört med i många andra länder, ett föredömligt system av politisk transparens och öppenhet. Så fungerar det inte i EU. Där är devisen snarare största möjliga avstånd från medborgarna och minsta möjliga insyn. Hur någon som kallar sig demokrat kan applådera detta är en gåta.
Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten
"Högskolan har blivit en gigantisk sysselsättningsarena för ungdomar, ofta med tveksamma kurser i alltför lätta ämnen. Samtidigt vill många högskolor få universitetsstatus. Kanske borde de göras om till högskolor i stället."Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, skräder inte orden när han beskriver det svenska utbildningsväsendet. Tyvärr har han rätt på flera viktiga punkter.
I en amerikansk studie som Alvesson refererar till hävdas att det främst är studenter från studievana hem och de som väljer traditionella akademiska ämnen som utvecklas under sin studietid. För 4 av 10 studenter skedde ingen mätbar förbättring i förmågan att resonera, se mönster och att tänka kritiskt. Rimligtvis torde dessa resultat även gå att applicera på svenska förhållanden.
Många studenter tenderar att välja lätta kurser av tveksam kvalitet. Utbud saknas verkligen inte. Effekten blir att Sverige visserligen har en väldigt hög andel högskolestuderande, men att de i realiteten kan indelas i en högpresterande och en lågpresterande kategori. Att ha en högskoleexamen betyder i dag inget annat än att du hasat dig igenom en utbildning som hållits på en högskola. Det säger inget om dina kunskaper eller din studieförmåga. Värdet av att ha en examen har således sjunkit. Detta vill jag hävda är ett pris vi får betala för jämställdhetsdevisen att "alla ska ha rätt att studera".
Alvesson skriver att det verkar som att syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att ge sig in i fortsatta studier. Det stämmer säkerligen. Andelen unga som är högskole- och universitetsinskrivna kan nämligen enkelt kvantifieras och ge en fjäder i hatten på ansvariga politiker. Dessvärre är det länge sedan samma politiker stolt kunde konstatera att studieresultatet blir bättre och bättre. Svenskt utbildningsväseskola är i en tydligt nedåtgående trend och det får konsekvenser också in i universitetsvärlden.
Pluggbördan varierar förstås kraftigt mellan utbildningarna. Socionomutbildningen upplevde jag som en veritabel bergochdalbana med toppar och djupa dalar beträffande kvalitet på både kursmaterial, upplägg och lärare. Men att jag hade tid att även läsa kinesiska på halvtid och arbeta på deltid säger en del om vad "heltidsstudier" i praktiken innebar. Att just KTH-studenterna föll bort från den kinesiska grundkursen allt eftersom är månne en indikation på att vissa utbildningar de facto kräver ett heltidsengagemang (eller så tyckte de helt enkelt att kinesiska var för svårt, vad vet jag). Men många gör det inte.
Det finns förstås sätt att komma till rätta med problemen med tramskurser och för slappa utbildningar. Kurser som inte håller måttet måste bort. Utbildningar med låg kvalitet ska stängas. Sist men inte minst måste vi inse att universitetsstudier varken kan eller bör vara ämnat för alla. Vänsteridén med en högskola för alla är en huvudorsak till den låga kvalitet som många av de svenska högskolorna och universiteten lider av.
Antirökningshysterin
EU hakar som väntat på Australien i kampen mot tobaken genom standardiserade cigarettpaket, borttagna logotyper och bortplockad reklam på paketen. Om fem år ska den nya hysteriska antitobakspolitiken sättas i kraft.
Det sista är säkerligen inte sagt i tobaksfrågan. Räkna med att EU går vidare med fler restriktioner framöver. Det märkligaste med denna sortens regleringar är att en fullt laglig produkt i praktiken blir olaglig att marknadsföra. Mer konsekvent vore faktiskt att helt förbjuda tobak. Men det inser förmodligen även den mest drömmande Brysselbyråkrat lönlösheten i.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra vem som egentligen röker eller inte röker på grund av hur cigarettpaketet ser ut.
Det sista är säkerligen inte sagt i tobaksfrågan. Räkna med att EU går vidare med fler restriktioner framöver. Det märkligaste med denna sortens regleringar är att en fullt laglig produkt i praktiken blir olaglig att marknadsföra. Mer konsekvent vore faktiskt att helt förbjuda tobak. Men det inser förmodligen även den mest drömmande Brysselbyråkrat lönlösheten i.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att undra vem som egentligen röker eller inte röker på grund av hur cigarettpaketet ser ut.
måndag 10 september 2012
Fokus på rättssäkerheten
Fallet Thomas Quick blev en värdig final för Hannes Råstams arbete som journalist. Man kan säga att flera av hans tidigare avslöjanden kokades ihop till den smakstarka stuvning som var Quickgranskningen.
Uppdrag Granskning fick ett brev från en pappa som sade sig vara oskyldigt dömd för grova sexövergrepp på sin dotter. Hannes Råstam var på väg att avfärda brevet som ännu ett i mängden, men beslöt sig för att ta en närmare titt på det som kom att kallas "fallet Ulf" (hela dokumentären finns på YouTube).
En stor rättsskandal rullades upp. Dottern hade hittat på alltihop, påverkad av groteska historier ur en bok och en drivande terapeut (som visade sig inte alls vara terapeut) med intresse för just sexövergrepp. Polisen hade undanhållit avgörande bevis som talade för den misstänkte. "Ulf", eller Bo Larsson som han egentligen heter, frikändes tillsammans med sin utpekade medgärningsman och fick ett stort skadestånd. Men något efterspel för de som undanhållit bevis för rätten blev det inte.
Hannes Råstam fick ett telefonsamtal som gällde de fler än 50 mordbränder som begicks i Falun på 1970-talet. Han började nysta i en historia som visade sig vara full av falska erkännanden (dokumentären finns på YouTube). Brotten var preskriberade och inget ansvar kunde utkrävas. Men en person tog nu anonymt på sig alla bränder som ett antal ungdomar dömts för. Råstam började intressera sig för fenomenet falska erkännanden, vilket blev som en omedveten brygga till den största granskningen av dem alla.
Huruvida Sture Bergwall är oskyldig eller ej är alls inte en ointressant fråga (även om det ständigt upprepas att domstolen inte ska bedöma om någon är skyldig eller ej utan endast vad som går att leda i bevis). Om Bergwall är oskyldig till åtta mord, vilket jag är övertygad om att han är, får det självfallet konsekvenser för vår syn på rättsväsendet. Det är en stor rättsskandal även med internationella mått.
Ändå har Robert Nordh rätt när han hävdar att debatten fått fel fokus. Tyvärr har fallet Quick nu förvandlats till en griniga gubbars kamp, med ett grottande i detaljer, i stället för en större diskussion om en krackelerad svensk rättssäkerhet. Ingen verkar på allvar vara intresserad av de större frågorna: Hur undviker vi att falska erkännanden leder till fällande domar? Hur ska polisen lyckas förhålla sig objektiv och öppen i stället för att enögt leta stöd för sin hypotes? Hur ska vi undvika att domstolen får sig serverad en starkt redigerad bild av händelseförloppet och därmed fattar ett beslut på felaktig grund?
Det är visserligen unikt att bli dömd och sedan friad för åtta mord. Men i fallet Quick finns beståndsdelar som känns igen från andra rättsfall, däribland fallet Ulf, där sådant som pekade mot den tilltalades skuld sorterades bort och där lögner och fantasier fick avgörande betydelse. Fallet är således för stort och viktigt för att bli skådeplats för några starka egons personliga vendettor och kamp om uppmärksamhet.
Nordh föreslår ett kunskapslyft hos svenska domstolar. Det är säkert en god idé. Ett sådant behövs sannolikt även inom polisen. Det var så pass mycket som gick fel under Quickutredningarna att vi behöver en bred och förutsättningslös diskussion om hur rättssamhället ska återvinna vårt förtroende igen. Just nu är det nämligen allvarligt skadat. Att bara vända blad garanterar egentligen bara en sak: Att det kommer att hända igen. Rätt som det är kan det faktiskt hända någon du känner och bryr dig om.
söndag 9 september 2012
Veckan som gick #43
# Välj väg i flyktingpolitiken. När man följer medierapporteringen om svensk flyktingmottagning är det lätt att tro Sverige är ett inhumant land. Sanningen är att vi tar emot överlägset flest flyktingar per capita i hela Europa. Den stora strömmen av flyktingar får Migrationsverket att gå på knäna och kommunerna att be om statlig hjälp. Men en och annan statlig miljard är bara en kortsiktig lösning.
Långsiktigt står många kommuner inför enorma utmaningar med tusentals flyktingar som ska ha svenskutbildning, kontakt med arbetsförmedlingen och ett boende och vars barn behöver särskilt stöd i skolan. Därefter väntar deras anhöriga i nästa lass. Det behövs en seriös flyktingstrategi. Alternativet kan inte vara Sverigedemokraterna eller status quo. Sverige måste välja väg och det måste ske genom öppen dialog med medborgarna.
# Saabköpet klart - farväl, Saab. Det minst sagt utdragna Saabköpet är klart. Elbilskonsortiet Nevs har betalat och fått nycklarna till fabriken, en tio år gammal bilmodell och plattformen Phoenix. Men det finns flera stora frågetecken kring Nevs affärsplan. Vi vet inte varifrån pengarna till projektet ska komma och ingen har lyckats besvara frågan varför just lilla Nevs ska lyckas göra vinst på elbilar när giganter som GM misslyckats. Och första bilen väntas först om 18 månader.
Risken för att vi inom några år åter får se krisrubriker om Saab på löpsedlarna är uppenbar. Då kommer många också fråga sig om konkursförvaltarna verkligen valde rätt köpare.
Långsiktigt står många kommuner inför enorma utmaningar med tusentals flyktingar som ska ha svenskutbildning, kontakt med arbetsförmedlingen och ett boende och vars barn behöver särskilt stöd i skolan. Därefter väntar deras anhöriga i nästa lass. Det behövs en seriös flyktingstrategi. Alternativet kan inte vara Sverigedemokraterna eller status quo. Sverige måste välja väg och det måste ske genom öppen dialog med medborgarna.
# Saabköpet klart - farväl, Saab. Det minst sagt utdragna Saabköpet är klart. Elbilskonsortiet Nevs har betalat och fått nycklarna till fabriken, en tio år gammal bilmodell och plattformen Phoenix. Men det finns flera stora frågetecken kring Nevs affärsplan. Vi vet inte varifrån pengarna till projektet ska komma och ingen har lyckats besvara frågan varför just lilla Nevs ska lyckas göra vinst på elbilar när giganter som GM misslyckats. Och första bilen väntas först om 18 månader.
Risken för att vi inom några år åter får se krisrubriker om Saab på löpsedlarna är uppenbar. Då kommer många också fråga sig om konkursförvaltarna verkligen valde rätt köpare.
Feminismens offerkoftor
Feministen My Vingren, "estradpoet och författare", skriver i Aftonbladet om "hatet mot feminismen".
Det är naturligtvis både avskyvärt och äcklande att se exempel på de hot som Vingren beskriver. Det finns inget försvar för sådant. Men jag har lite svårt för den offerroll som vissa feminister ikläder sig.
Vingren gör som många feminister ofta gör: generaliserar. Det är "antifeminister" som står bakom hoten, som vore alla som ifrågasätter könsmaktsanalysen och genusvetenskapen en enhetlig grupp som ägnar sin fritid åt att kasta skit på och hota feminister.
Från feministiskt håll generaliseras ständigt om män som grupp. Bara begreppen "män våldtar" och "mäns våld mot kvinnor" väcker obehag. Faktum är dock att det är mer OK att kränka och förnedra män offentligt. Män kan ta sådant. Det är OK att sätta upp pjäser där mannen utpekas som en vandrande dildo som borde gasas ihjäl. Män ska ta sådant, ty de är ju redan så privilegierade. Många feminister drivs av idén att det är "payback time". Männen har haft privilegierna i alla tider, nu är det kvinnornas tur. Men de kallar det felaktigt för "jämställdhet".
På så vis förminskar man människor, klumpar ihop våldtäktsmän med vanliga jämställda och reko småbarnspappor i syfte att belägga män med något slags kollektiv skuld. Att tro att allt detta inte skulle mötas av en reaktion är naivt. I själva verket tror jag att det är reaktionen de är ute efter hela tiden. Dessa feminister vet att de provocerar. Det står dem självfallet fritt att göra det, men de ska inte spela dumma när vissa blir förbannade.
Därmed inte sagt att olaga hot eller smädelser någonsin är acceptabla. Men jag kan tänka mig att Pär Ström och Pelle Billing har en hel del hotmejl att visa upp också. Att vissa feminister älskar att håna dem är välkänt. Ett aktuellt exempel är behandlingen av Ulf Brunnberg, som uppenbarligen inte har rätt att yttra sina åsikter utan att bli hånad offentligt.
Antalet radikalfeminister i Sverige är månne inte så stort, men det är en mycket högljudd grupp som tillsammans får en kollektiv styrka. Hela Kultursverige kantas av dem. De får genomslag i alla medier. De sitter i den lagstiftande församlingen och i myndigheter. Detta gör att jag, som redan påpekat, har svårt för den offerroll som många feminister gärna vill spela. Radikalfeminismen (och genusvetenskapen) är ifrågasatt av många vanliga medborgare, men den har en stark ställning inom utbildningsväsendet. Och kvoteringsdebatten är ständigt aktuell, senast förespråkad av företrädare för fackförbundet Ledarna på Brännpunkt.
När man hävdar att hot och okvädningsord mot ens person, i egenskap av företrädare för en ism, är "ett demokratiproblem", har man tagit sig själv på väldigt stort allvar. Ty hot riktade åt andra hållet tillmäts här inte samma betydelse. När hävdades från feministiskt håll att det är ett demokratiproblem när borgerliga demonstrationer störs av vänsteraktivister ? Eller när sverigedemokratiska torgmöten får flyttas eller ställas in på grund av hot?
Då är det fråga om "civilkurage" och rätten att skrika "inga rasister på våra gator" tills den lagliga demonstrationen upphör. Inte om yttrandefrihet eller demokrati. Nog är det en smula märkligt.
lördag 8 september 2012
Flyktinginvandringen - vem vill betala?
Konflikthärdar leder till ett ökat antal asylsökande. När Irakkriget pågick som värst tog Sverige emot tusentals irakiska flyktingar. Nu är det från Syrien strömmen kommer, det anländer ungefär 300 i veckan. Och samtidigt fortsätter invandringen från Somalia.
Det hårda trycket av flyktingar får konsekvenser. Migrationsverket går på knäna. Hårt utsatta kommuner, som Södertälje med fler irakiska flyktingar än hela USA, ber om en paus. De klarar inte att ta emot fler just nu. För kommunerna är asylsökande en stor ekonomisk börda. Regeringen försöker nu lugna kommunpolitikerna med att garantera försörjningen för flyktingar även efter de två första åren. Det betyder att flyktingarna inte belastar redan hårt ansträngda försörjningsstödsbudgetar ute i landet, men det är fortfarande kommunerna som ska lösa boendesituationen för alla de tusentals som invandrat.
Integrationsminister Erik Ullenhag är "lite bekymrad" över att det tas för givet att alla flyktingar kommer att förbli arbetslösa och ligga samhället till last ekonomiskt. Flyktingarna ska omfattas av jobb- och utvecklingsgarantin, kontrar han.
Och visst. Vi ska givetvis utgå från att alla som kommer hit vill och får arbeta. Men samtidigt måste vi ta hänsyn till verkligheten och de erfarenheter vi har av såväl flykting- som anhöriginvandring från sargade länder som Somalia. Andelen somaliska flyktingar som kommit till Sverige och sedan lärt sig svenska och fått en egen försörjning är liten. De flesta förblir i utanförskap i åratal. Om Ullenhag tror att en kontakt med arbetsförmedlingen ska lösa denna problematik, kommer han att bli grundligt besviken.
De flesta förblir i olika sorters stödåtgärder. De fastnar i den bristfälliga SFI-undervisningen. De harvar omkring på Jobbtorg och praktikplatser och ger till slut upp. De trängs i tillfälliga bostäder eftersom kommunen inte kan garantera dem någon egen bostad och hyresvärdarna inte vill hyra ut till någon som saknar egen försörjning.
Det är denna verklighet som väntar många av de flyktingar som nu kommer till Sverige i hopp om en bättre framtid. Det luktar endast politisk korrekthet över Ullenhags uttalanden. Och snart kommer tusentals somaliska anhöriginvandrare att börja anlända till en osäker tillvaro.
Sverige är det EU-land som tar emot flest asylsökande från Syrien just nu. I EU finns inget samarbete om flyktingmottagandet vilket innebär att Sveriges generösa inställning till asylsökande gör att flera tusen söker sig hit varje månad medan stora länder tar emot några hundra.
Sverige tar emot flyktingar av humanitära skäl. Det är en fin tanke att hjälpa människor i nöd. Självfallet ska vi ta emot personer som flyr från krig och förtryck. Men vi kan inte bära huvudansvaret bland 27 EU-länder.
Det hårda trycket av flyktingar får konsekvenser. Migrationsverket går på knäna. Hårt utsatta kommuner, som Södertälje med fler irakiska flyktingar än hela USA, ber om en paus. De klarar inte att ta emot fler just nu. För kommunerna är asylsökande en stor ekonomisk börda. Regeringen försöker nu lugna kommunpolitikerna med att garantera försörjningen för flyktingar även efter de två första åren. Det betyder att flyktingarna inte belastar redan hårt ansträngda försörjningsstödsbudgetar ute i landet, men det är fortfarande kommunerna som ska lösa boendesituationen för alla de tusentals som invandrat.
Integrationsminister Erik Ullenhag är "lite bekymrad" över att det tas för givet att alla flyktingar kommer att förbli arbetslösa och ligga samhället till last ekonomiskt. Flyktingarna ska omfattas av jobb- och utvecklingsgarantin, kontrar han.
Och visst. Vi ska givetvis utgå från att alla som kommer hit vill och får arbeta. Men samtidigt måste vi ta hänsyn till verkligheten och de erfarenheter vi har av såväl flykting- som anhöriginvandring från sargade länder som Somalia. Andelen somaliska flyktingar som kommit till Sverige och sedan lärt sig svenska och fått en egen försörjning är liten. De flesta förblir i utanförskap i åratal. Om Ullenhag tror att en kontakt med arbetsförmedlingen ska lösa denna problematik, kommer han att bli grundligt besviken.
De flesta förblir i olika sorters stödåtgärder. De fastnar i den bristfälliga SFI-undervisningen. De harvar omkring på Jobbtorg och praktikplatser och ger till slut upp. De trängs i tillfälliga bostäder eftersom kommunen inte kan garantera dem någon egen bostad och hyresvärdarna inte vill hyra ut till någon som saknar egen försörjning.
Det är denna verklighet som väntar många av de flyktingar som nu kommer till Sverige i hopp om en bättre framtid. Det luktar endast politisk korrekthet över Ullenhags uttalanden. Och snart kommer tusentals somaliska anhöriginvandrare att börja anlända till en osäker tillvaro.
Sverige är det EU-land som tar emot flest asylsökande från Syrien just nu. I EU finns inget samarbete om flyktingmottagandet vilket innebär att Sveriges generösa inställning till asylsökande gör att flera tusen söker sig hit varje månad medan stora länder tar emot några hundra.
Sverige tar emot flyktingar av humanitära skäl. Det är en fin tanke att hjälpa människor i nöd. Självfallet ska vi ta emot personer som flyr från krig och förtryck. Men vi kan inte bära huvudansvaret bland 27 EU-länder.
Historieskrivning
I juni restes ett nytt krigsmonument i London till minne av RAF:s 55 000 stupade man i bombkriget mot Tyskland.
Minnesmärket har kritiserats på hemmaplan. Kritiken är begriplig eftersom bombkriget mot Tyskland, tillsammans med Röda arméns härjningar i öst, var den allierade sidans värsta illdåd mot civila. Om lika många civila slaktats av den brittiska armén i stället för att ha bränts levande av bomber från himlen, hade frågan sannolikt varit av en annan dignitet.
Enligt Arthur Harris direktiv bombades civila kvarter sönder och samman med ödeläggelsen av Dresden i februari 1945 som själva crescendot.
I Treptower Park utanför Berlin står ett annat minnesmärke som inte kan vara helt okontroversiellt: det över sovjetiska soldaters kamp om den tyska huvudstaden. Föreställ sig själv att det i din huvudstad står ett minnesmärke (med svensk text!) över en utländsk invasionsarmé som gjorde sig skyldig till systematiska våldtäkter och övergrepp på civila när de ockuperade staden. Och att den nutida ledaren för det land som begick övergreppet kommer dit och högtidlighåller det hela med jämna mellanrum. Ingen annan nation skulle acceptera detta. Men Tyskland har vant sig vid att stå med mössan i handen.
Vinnaren skriver alltid historien. Men snart 70 år efter kriget är det faktiskt dags för Tyskland att sluta kräla i rännstenen och i stället bli behandlad som alla andra nationer. Med respekt.
fredag 7 september 2012
Kriget mot missbrukarna
Många som förlorat anhöriga i överdoser brukar skylla på "knarket" och kräva hårdare tag. William Petzälls mamma gör i stället, mitt i chocken och sorgen, en nyktrare analys. Hon vill att den svenska nolltoleranspolitiken omprövas. Det handlar inte om att fördela skuld utan att rädda liv i framtiden.
Narkotikamissbrukare har en särställning i Sverige. De är i första hand kriminella, inte hjälpbehövande. Om du missbrukar alkohol är det betydligt lättare att få hjälp. Många behandlingar är direkt inriktade mot alkoholmissbruk (dit skickas även personer med narkotikamissbruk, missbruk som missbruk!). Olika behandlingar är därtill populära i olika kommuner. Du ska ha lite tur att bo på rätt plats.
Substitutionsbehandlingen är omgärdad med stora restriktioner och är, sett till efterfrågan, för begränsad. Petzäll var en av dem som inte fick den hjälp som egentligen finns att få. Han dog, kan man faktiskt säga, i en vårdkö.
Om det är liv och inte sin egen stolthet som politikerna vill rädda, borde diskussionen om den svenska narkotikapolitiken börja. Nu.
Narkotikamissbrukare har en särställning i Sverige. De är i första hand kriminella, inte hjälpbehövande. Om du missbrukar alkohol är det betydligt lättare att få hjälp. Många behandlingar är direkt inriktade mot alkoholmissbruk (dit skickas även personer med narkotikamissbruk, missbruk som missbruk!). Olika behandlingar är därtill populära i olika kommuner. Du ska ha lite tur att bo på rätt plats.
Substitutionsbehandlingen är omgärdad med stora restriktioner och är, sett till efterfrågan, för begränsad. Petzäll var en av dem som inte fick den hjälp som egentligen finns att få. Han dog, kan man faktiskt säga, i en vårdkö.
Om det är liv och inte sin egen stolthet som politikerna vill rädda, borde diskussionen om den svenska narkotikapolitiken börja. Nu.
onsdag 5 september 2012
Teknikens under
För den som gillar fräckt designade bilar var Saabs konkurs ett bakslag.
Lyckligtvis finns Mazda kvar. Nu har de visat upp sin nya Mazda 6. Den nuvarande modellen är riktigt snygg, men denna gång har Mazda tagit ut svängarna lite till.
Lagt till redan omskrivna CX-5 har Mazda en riktigt stark lineup i den knivskarpa konkurrensen.
Lyckligtvis finns Mazda kvar. Nu har de visat upp sin nya Mazda 6. Den nuvarande modellen är riktigt snygg, men denna gång har Mazda tagit ut svängarna lite till.
Lagt till redan omskrivna CX-5 har Mazda en riktigt stark lineup i den knivskarpa konkurrensen.
SVT kokar soppa på en spik
En träningslägenhet är en lägenhet som en person med social problematik (kan vara missbruk) eller bristande omsorgsförmåga om barnen får träna att bo med olika sorters stöd (kan vara kontakt med boendestödjare och/eller behandlingsassistenter). En sådan lägenhet kan aldrig övertas. Den som flyttar in får avsäga sig besittningsrätt vid inflyttning.
I en träningslägenhet bor man under en begränsad tid - i mellan ett och tre år - och målsättningen är att personen ska kunna flytta vidare till en försökslägenhet. Ibland går det bra, ibland inte. Försökslägenheten kan klienten, om några störningar inte förekommer, sedan överta. Detta är den grundläggande skillnaden mellan en tränings- och försökslägenhet. Socialtjänsten får tillgång lägenheterna i ett samarbete mellan Bostadsförmedlingen och hyresvärdarna.
Det kan således falla sig så, att en kvinna eller man med barn får bo i en trång jourlägenhet medan en ensamstående person kan få en fin träningslägenhet att bo i mellan ett och tre år. Allt hänger på vilka eventuella sociala eller andra problem personen i fråga har. Den som är självförsörjande förväntas alltid lösa sin bostadssituation av egen kraft.
Inget av detta framkommer föga förvånande när SVT gör ett reportage om en familj som inte får bo kvar i sin lägenhet. Lägenheten är en träningslägenhet och på kontraktet står modern. Nu när modern avlidit får inte fadern och barnen bo kvar. För den som har kunskap om hur arbetet med träningslägenheter fungerar är detta inget märkligt. En träningslägenhet ges inte till vem som helst och kan över huvud taget inte övertas (vilket framgår av det kontrakt som kvinnan skrivit på).
Så här fungerar det överallt i Stockholm, inte bara i Täby. Hur SVT kan anse att detta var värt ett TV-inslag är lite svårt att förstå.
tisdag 4 september 2012
Ett tåg ska vara ett tåg!
Jag börjar känna mig alltmer som en gammal grinig gubbe. Mycket har med förändringar i grundläggande service att göra.
Jag tyckte att det var utmärkt när Posten började lägga delar av sin service hos lokala matbutiker. Då blev det betydligt närmare. Men jag har aldrig riktigt våga lita på att personal på ICA eller Coop kan sköta posthanteringen på ett säkert sätt. När jag nyligen skulle skicka ett paket till Kina fick jag det bekräftat. Eftersom personen som råkade vara ansvarig just denna dag inte hade koll på att paket måste tulldeklareras blev paketet flera veckor försenat. Ingen visste vad som hänt med det innan det slutligen kom fram.
Sedan en tid tillbaka går det inte att köpa biljett ombord på SL:s bussar. Rånrisken angavs som orsak till att SL ville slippa kontakthanteringen. Det betyder att den som inte har ett Accesskort eller den utdöende remsan måste ordna biljett i någon av de automater som finns utställda i busskurer runt om i länet eller köpa en SMS-biljett i förväg. SL kräver således att resenären bättre planerar sin resa. För vana stockholmare går det väl an, men det är nog många turister som fått en liten chock när de inte kan köpa biljett ombord på bussen.
Nu går SJ samma väg. Köp din biljett innan du kliver ombord eller riskera böter. SJ tycker att det är "krångligt och tidsödande" att sälja biljetter. Nästa alla biljetter säljs visserligen före avresa. Men ändå. På ett tåg ska man fanimej kunna köpa en biljett! Om det nu är så krångligt att sälja biljetterna, vad är det då inte att gå runt och kolla att alla har giltigt färdbevis? Inför en spärr på tågstationerna som man måste passera, ungefär som i tunnelbanan, så kan SJ sparka sina konduktörer och spara pengar.
Men vi ska väl vara glada över att vi över huvud taget får äran att resa med SJ. Scener ur Peter Dalles Skenbart - en film om tåg dyker upp i huvudet. "Det är inte Gröna Lund det här! Smälla i dörrarna får ni göra hemma. Åk bil!" Ja, eftersom SJ:s tidtabeller mest är en illustration av bolagets fromma önskemål om när tågen kanske eventuellt avgår och kommer fram, är det nog alltfler som gör just det.
Jag tyckte att det var utmärkt när Posten började lägga delar av sin service hos lokala matbutiker. Då blev det betydligt närmare. Men jag har aldrig riktigt våga lita på att personal på ICA eller Coop kan sköta posthanteringen på ett säkert sätt. När jag nyligen skulle skicka ett paket till Kina fick jag det bekräftat. Eftersom personen som råkade vara ansvarig just denna dag inte hade koll på att paket måste tulldeklareras blev paketet flera veckor försenat. Ingen visste vad som hänt med det innan det slutligen kom fram.
Sedan en tid tillbaka går det inte att köpa biljett ombord på SL:s bussar. Rånrisken angavs som orsak till att SL ville slippa kontakthanteringen. Det betyder att den som inte har ett Accesskort eller den utdöende remsan måste ordna biljett i någon av de automater som finns utställda i busskurer runt om i länet eller köpa en SMS-biljett i förväg. SL kräver således att resenären bättre planerar sin resa. För vana stockholmare går det väl an, men det är nog många turister som fått en liten chock när de inte kan köpa biljett ombord på bussen.
Nu går SJ samma väg. Köp din biljett innan du kliver ombord eller riskera böter. SJ tycker att det är "krångligt och tidsödande" att sälja biljetter. Nästa alla biljetter säljs visserligen före avresa. Men ändå. På ett tåg ska man fanimej kunna köpa en biljett! Om det nu är så krångligt att sälja biljetterna, vad är det då inte att gå runt och kolla att alla har giltigt färdbevis? Inför en spärr på tågstationerna som man måste passera, ungefär som i tunnelbanan, så kan SJ sparka sina konduktörer och spara pengar.
Men vi ska väl vara glada över att vi över huvud taget får äran att resa med SJ. Scener ur Peter Dalles Skenbart - en film om tåg dyker upp i huvudet. "Det är inte Gröna Lund det här! Smälla i dörrarna får ni göra hemma. Åk bil!" Ja, eftersom SJ:s tidtabeller mest är en illustration av bolagets fromma önskemål om när tågen kanske eventuellt avgår och kommer fram, är det nog alltfler som gör just det.
måndag 3 september 2012
Nevs chanser är små
Så blev det då till slut klart. Elbilskonsortiet Nevs har köpt Saab. Avtalen är undertecknade och "en större del" av köpesumman ska ha betalats in.
Kan vi därmed lägga Saabsåpan till handlingarna? Förmodligen inte riktigt. Under överskådlig tid lär det vara tyst eftersom Nevs nu ska arbeta med sin affärsplan, locka ingenjörer och senare bygga bilar. Årsskiftet 2013-2014 ska elbilen lanseras, är det tänkt.
Men sedan ska företaget lyckas göra vinst på en sorts bilar som till och med världens största biltillverkare har svårt att få ekonomi i (ett exempel är att GM nyligen stoppade produktionen av sin el-Chevrolet Volt). Och räkna inte med att vi hört det sista från Youngman och Victor Muller. Det kan mycket väl bli strid om vilka som har rättigheterna till Phoenixplattformen (en strid som Nevs i så fall lär vinna eftersom Muller endast verkar ha sålt vissa icke-exklusiva rättigheter till Youngman).
Varumärket Saab lever vidare - under ny logga. Men det blir namnet till trots något annat än vad Saab har varit under sina tidigare ägare. Nya okända ägare har tagit över. Personligen förhåller jag mig ytterst skeptisk till Nevs chanser att lyckas i en bransch där allt hittills handlat om dyr utveckling, småskalig produktion och stora förluster. Planen bör närmast betraktas som ett fantasiprojekt.
I värsta fall kommer vi om några år åter få se krisrubriker om Saab. Då kommer den naturliga frågan att bli: Valde konkursförvaltarna rätt köpare?
Kan vi därmed lägga Saabsåpan till handlingarna? Förmodligen inte riktigt. Under överskådlig tid lär det vara tyst eftersom Nevs nu ska arbeta med sin affärsplan, locka ingenjörer och senare bygga bilar. Årsskiftet 2013-2014 ska elbilen lanseras, är det tänkt.
Men sedan ska företaget lyckas göra vinst på en sorts bilar som till och med världens största biltillverkare har svårt att få ekonomi i (ett exempel är att GM nyligen stoppade produktionen av sin el-Chevrolet Volt). Och räkna inte med att vi hört det sista från Youngman och Victor Muller. Det kan mycket väl bli strid om vilka som har rättigheterna till Phoenixplattformen (en strid som Nevs i så fall lär vinna eftersom Muller endast verkar ha sålt vissa icke-exklusiva rättigheter till Youngman).
Varumärket Saab lever vidare - under ny logga. Men det blir namnet till trots något annat än vad Saab har varit under sina tidigare ägare. Nya okända ägare har tagit över. Personligen förhåller jag mig ytterst skeptisk till Nevs chanser att lyckas i en bransch där allt hittills handlat om dyr utveckling, småskalig produktion och stora förluster. Planen bör närmast betraktas som ett fantasiprojekt.
I värsta fall kommer vi om några år åter få se krisrubriker om Saab. Då kommer den naturliga frågan att bli: Valde konkursförvaltarna rätt köpare?
söndag 2 september 2012
Veckan som gick #42
# Petzäll är död. William Petzäll, vilde i riksdagen efter sitt avhopp från Sverigedemokraterna, är död. Han avled efter en överdos. Petzäll hade nära kontakt med Svenska Brukarföreningens Berne Stålenkrantz, som har bekräftat hur hårt han kämpat för att få hjälp mot sitt missbruk. Ett enskilt dödsfall kan inte skyllas direkt på den svenska narkotikapolitiken. Men det är tydligt att den svenska nolltoleranspolitikens fokusering på straff före vård får konsekvenser. Om William Petzäll hade varit alkoholist hade han kanske suttit på ett behandlingshem nu.
# Romney nomineras. Mitt Romney och vicepresidentkandidaten Paul Ryan är nu officiellt Barack Obamas motståndare i höstens amerikanska presidentval. Räkna med fortsatt bred bevakning i svenska medier. Men om 2008 års val andades optimism och hopp om framtiden, är det desto dystrare denna gång. Ekonomin är usel och arbetslösheten fortsatt hög. Det borde inte vara så svårt att byta president. Men även om utmanarens trognaste fans öser beröm över Romney är det få som känner någon verklig entusiasm för honom. Han vaskades fram som en kompromisskandidat. Valet i november blir ett sömnpiller.
# Romney nomineras. Mitt Romney och vicepresidentkandidaten Paul Ryan är nu officiellt Barack Obamas motståndare i höstens amerikanska presidentval. Räkna med fortsatt bred bevakning i svenska medier. Men om 2008 års val andades optimism och hopp om framtiden, är det desto dystrare denna gång. Ekonomin är usel och arbetslösheten fortsatt hög. Det borde inte vara så svårt att byta president. Men även om utmanarens trognaste fans öser beröm över Romney är det få som känner någon verklig entusiasm för honom. Han vaskades fram som en kompromisskandidat. Valet i november blir ett sömnpiller.
En dödlig utopi
Gemensamt för alla försvar av den rådande narkotikapolitiken, sammanfattad som "war on drugs", är att det aldrig tar hänsyn till de sociala konsekvenserna. Inte heller det senaste inlägget på Brännpunkt är annorlunda.
"Att knarka är ingen mänsklig rättighet", konstaterar artikelförfattarna. Nähä. Men det är knappast ett argument i sakfrågan. Ska då allt som inte anses vara en mänsklig rättighet förbjudas eller regleras? Tja, åtminstone om det ger dig någon sorts njutning. Att alla sorters njutningsmedel måste regleras på något sätt är ingen ovanlig tanke i vårt land.
Det är anmärkningsvärt att tillskyndare av nolltoleranspolitiken, i detta fall för barnens bästa, är så ointresserade av att sammanfatta de senaste decenniernas effekter av den förda politiken. Enorma summor har plöjts ned världen över i syfte att ge tull, polis och rättsväsende resurser för att genomföra den repressiva delen av drogpolitiken. Men missbruket har inte minskat. Utbudet av narkotika har inte minskat. Det narkotikafria samhället finns inte. Var finns framgångarna som gör att den förda politiken måste fortsätta?
Att förorda en skademinimeringslinje är inte att ge upp. Det är att dra slutsatser av en misslyckad politik och föreslå en alternativ väg framåt.
Det nolltoleranspolitiken innerst inne handlar om, är utopin om det narkotikafria samhället. Denna utopiska vision, som ska uppnås med en repressiv politik där straff går före behandling, skördar de facto liv.
Senast i raden var den unge riksdagsledamoten William Petzäll. Han var öppen med sina drogproblem och hoppade av Sverigedemokraterna för att helhjärtat kunna satsa sina krafter på narkotikapolitiken. Jag är av uppfattningen att även en person som missbrukar, ja inte minst den som missbrukar, gör ett val. Men när samhället prioriterar straff före behandling, underlättas inte direkt vägen ut ur missbruket. Den som verkligen vill sluta får inte alltid den hjälp som behövs. Och i fallet Petzäll ska vi bära i minnet att han ändå var en offentlig person som satt i Sveriges lagstiftande församling. Han råkade helt enkelt ha hamnat i "fel" sorts missbruk.
Att i ett sådant läge använda floskler som att det inte är någon mänsklig rättighet att knarka är cyniskt. Men så är nolltoleranspolitiken också väldigt cynisk. Och försvaren av den alltmer sektliknande.
"Att knarka är ingen mänsklig rättighet", konstaterar artikelförfattarna. Nähä. Men det är knappast ett argument i sakfrågan. Ska då allt som inte anses vara en mänsklig rättighet förbjudas eller regleras? Tja, åtminstone om det ger dig någon sorts njutning. Att alla sorters njutningsmedel måste regleras på något sätt är ingen ovanlig tanke i vårt land.
Det är anmärkningsvärt att tillskyndare av nolltoleranspolitiken, i detta fall för barnens bästa, är så ointresserade av att sammanfatta de senaste decenniernas effekter av den förda politiken. Enorma summor har plöjts ned världen över i syfte att ge tull, polis och rättsväsende resurser för att genomföra den repressiva delen av drogpolitiken. Men missbruket har inte minskat. Utbudet av narkotika har inte minskat. Det narkotikafria samhället finns inte. Var finns framgångarna som gör att den förda politiken måste fortsätta?
Att förorda en skademinimeringslinje är inte att ge upp. Det är att dra slutsatser av en misslyckad politik och föreslå en alternativ väg framåt.
Det nolltoleranspolitiken innerst inne handlar om, är utopin om det narkotikafria samhället. Denna utopiska vision, som ska uppnås med en repressiv politik där straff går före behandling, skördar de facto liv.
Senast i raden var den unge riksdagsledamoten William Petzäll. Han var öppen med sina drogproblem och hoppade av Sverigedemokraterna för att helhjärtat kunna satsa sina krafter på narkotikapolitiken. Jag är av uppfattningen att även en person som missbrukar, ja inte minst den som missbrukar, gör ett val. Men när samhället prioriterar straff före behandling, underlättas inte direkt vägen ut ur missbruket. Den som verkligen vill sluta får inte alltid den hjälp som behövs. Och i fallet Petzäll ska vi bära i minnet att han ändå var en offentlig person som satt i Sveriges lagstiftande församling. Han råkade helt enkelt ha hamnat i "fel" sorts missbruk.
Att i ett sådant läge använda floskler som att det inte är någon mänsklig rättighet att knarka är cyniskt. Men så är nolltoleranspolitiken också väldigt cynisk. Och försvaren av den alltmer sektliknande.
När är man oskyldig?
Att vara misstänkt för ett brott är ofta tillräckligt för att omgivningen ska dra öronen åt sig, titta snett på dig och inleda operation utfrysning. Allmänheten i gemen är inte lika nogräknade med det som kallas oskuldspresumtionen som domstolarna är.
Tas fallet till domstol och resulterar i ett frikännande är det inte alls säkert att det får omgivningen att se dig som oskyldig. Brottsanklagelserna kan räcka för att vissa i din omgivning och vissa journalister och tyckare är övertygade om att du egentligen nog var skyldig. Detta gäller i synnerhet vid allvarliga brott.
Lägg därtill ett erkännande någonstans i den juridiska processen och du är rökt. Vissa kommer alltid att tro att du är skyldig. Ingen erkänner väl ett brott de inte begått? Vi vet att falska erkännanden är ganska vanliga. Många som friats med hjälp av Innocence Project i USA erkände brotten de dömdes för. Problemet var att de var oskyldiga.
Falska erkännanden intresserade Hannes Råstam. Han gjorde dokumentären Varför erkände dom? om mordbränderna i Falun på 1970-talet och kom då i kontakt med flera, i dag vuxna, personer som erkände bränderna när de var i tonåren och togs in på förhör. Han avslutade med frågan om det månne finns fler där ute som erkänt grova brott de inte begått.
Jag tillhör den allt större skara som inte tvivlar på att Sture Bergwall är utsatt för både en vård- och rättsskandal. Kritiken som framförs mot att alla nu springer åt samma håll (alla utom det bunkergäng som har allt att förlora i både heder och anseende på att Bergwall frias, bör tilläggas) är förvisso relevant. Vi ska alltid akta oss för flockbeteende.
Men samtidigt måste vi påminna oss om varför så många nu anser att fallet Thomas Quick är en rättsskandal. Före Hannes Råstams granskning var intresset för fallet inte alls särskilt stort. Bergwall hade hållit tyst i sju år och försvunnit från löpsedlarna sedan länge. Skälet till att intresset för Quickutredningarna åter har vaknat är ju att Bergwall återtagit sina erkännanden och att Råstam genom att ta del av både förundersökning och journaler på Säters rättspsykiatriska klinik kunnat visa att väldigt mycket inte har gått rätt till när Bergwall erkänt mord under sin vårdtid. Att detta uppmärksammas och får konsekvenser för hur vi ser på Quickutredningarna är nödvändigt.
Jag tror att Bergwall till slut kommer att frikännas för samtliga åtta mord (varav minst ett sannolikt inte ens var ett mord). Det betyder däremot inte att han kommer att betraktas som en oskyldig och fri man när han väl släpps ut. Det kommer fortsättningsvis finnas personer som säger sig vara säkra på hans skuld, dit hör Gubb Jan Stigson. Bergwall kommer därför inte kunna leva ett normalt liv i frihet. Han lär få motta hot, otrevliga saker i brevlådan och kommer alltid att få vara beredd på att gå i svaromål när tyckare på debattsidor och i TV hävdar att han visst är skyldig och aldrig borde ha släppts ut.
Det är delvis mot denna bakgrund som Göran Lambertz' utspel ska ses. Det han gör är att kratta gången för fortsatta ifrågasättanden efter att Bergwall slutligen har frikänts från alla misstankar (vilket även Lambertz tror kommer att ske). Det är direkt illvilligt. Som domare i Högsta domstolen borde han dessutom ha vett att hålla tyst under en pågående rättsprocess. Det går inte att tolka justitierådets utspel som något annat än ett försök att påverka den processen.
Urval - Tidigare bloggat i ämnet:
Lambertz gör sig till åtlöje
Lambertz' nakne kejsare
När oskyldiga erkänner
Tas fallet till domstol och resulterar i ett frikännande är det inte alls säkert att det får omgivningen att se dig som oskyldig. Brottsanklagelserna kan räcka för att vissa i din omgivning och vissa journalister och tyckare är övertygade om att du egentligen nog var skyldig. Detta gäller i synnerhet vid allvarliga brott.
Lägg därtill ett erkännande någonstans i den juridiska processen och du är rökt. Vissa kommer alltid att tro att du är skyldig. Ingen erkänner väl ett brott de inte begått? Vi vet att falska erkännanden är ganska vanliga. Många som friats med hjälp av Innocence Project i USA erkände brotten de dömdes för. Problemet var att de var oskyldiga.
Falska erkännanden intresserade Hannes Råstam. Han gjorde dokumentären Varför erkände dom? om mordbränderna i Falun på 1970-talet och kom då i kontakt med flera, i dag vuxna, personer som erkände bränderna när de var i tonåren och togs in på förhör. Han avslutade med frågan om det månne finns fler där ute som erkänt grova brott de inte begått.
Jag tillhör den allt större skara som inte tvivlar på att Sture Bergwall är utsatt för både en vård- och rättsskandal. Kritiken som framförs mot att alla nu springer åt samma håll (alla utom det bunkergäng som har allt att förlora i både heder och anseende på att Bergwall frias, bör tilläggas) är förvisso relevant. Vi ska alltid akta oss för flockbeteende.
Men samtidigt måste vi påminna oss om varför så många nu anser att fallet Thomas Quick är en rättsskandal. Före Hannes Råstams granskning var intresset för fallet inte alls särskilt stort. Bergwall hade hållit tyst i sju år och försvunnit från löpsedlarna sedan länge. Skälet till att intresset för Quickutredningarna åter har vaknat är ju att Bergwall återtagit sina erkännanden och att Råstam genom att ta del av både förundersökning och journaler på Säters rättspsykiatriska klinik kunnat visa att väldigt mycket inte har gått rätt till när Bergwall erkänt mord under sin vårdtid. Att detta uppmärksammas och får konsekvenser för hur vi ser på Quickutredningarna är nödvändigt.
Jag tror att Bergwall till slut kommer att frikännas för samtliga åtta mord (varav minst ett sannolikt inte ens var ett mord). Det betyder däremot inte att han kommer att betraktas som en oskyldig och fri man när han väl släpps ut. Det kommer fortsättningsvis finnas personer som säger sig vara säkra på hans skuld, dit hör Gubb Jan Stigson. Bergwall kommer därför inte kunna leva ett normalt liv i frihet. Han lär få motta hot, otrevliga saker i brevlådan och kommer alltid att få vara beredd på att gå i svaromål när tyckare på debattsidor och i TV hävdar att han visst är skyldig och aldrig borde ha släppts ut.
Det är delvis mot denna bakgrund som Göran Lambertz' utspel ska ses. Det han gör är att kratta gången för fortsatta ifrågasättanden efter att Bergwall slutligen har frikänts från alla misstankar (vilket även Lambertz tror kommer att ske). Det är direkt illvilligt. Som domare i Högsta domstolen borde han dessutom ha vett att hålla tyst under en pågående rättsprocess. Det går inte att tolka justitierådets utspel som något annat än ett försök att påverka den processen.
Urval - Tidigare bloggat i ämnet:
Lambertz gör sig till åtlöje
Lambertz' nakne kejsare
När oskyldiga erkänner