lördag 29 september 2012

Föraktet för demokratin och människan


EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso fick kritik från många håll efter sitt State of the union-tal

Till och med normalt helt okritiska EU-kramare som folkpartisten Carl B Hamilton och moderaten Gunnar Hökmark tyckte att Barroso skyndade lite väl snabbt.

Men det ska förstås till en folkpartist för att hylla Barrosos vision om en federal EU-stat. Cecilia Wikström, folkpartistisk MEP, hyllar tvärtom denna vision om avskaffad nationell demokrati och en slutlig överflyttning av makten till Bryssel.

"Fler och fler" inser behovet av en federal EU-stat, skriver Wikström. Som grund för detta nämner hon att elva av EU-ländernas utrikesministrar efter talet rekommenderade att vi i framtiden får en folkvald ordförande för kommissionen. Det folkliga stödet för ett federalt EU nämner Wikström självfallet inte. Det torde nämligen vara synnerligen svagt.

Cecilia Wikström försöker utmåla den federala visionen som tämligen ofarlig. Federalism innebär inte någon maktöverföring till Bryssel utan enbart att beslut ska fattas på rätt nivå, skriver hon. Den nationella demokratin ska således inte vara hotad. "Vi behöver inte fler och krångligare regler", försöker hon.

Det är närmast ofattbart naivt att tro att dagens EU, som fullkomligt skriker av demokratiskt underskott och brist på insyn, skulle bli mindre byråkratiskt men mer demokratiskt om ännu mer makt flyttades från de nationella parlamenten till EU:s institutioner. Wikström drar därigenom inga som helst slutsatser av den utveckling som unionen genomgått de senaste 15-20 åren utan lever fortfarande kvar i en sliten valslogan om ett "smalare och vassare" EU, en slogan som aldrig varit så verklighetsfrämmande som nu.

Dessutom springer Wikström före verkligheten när hon låtsas som om de 27 EU-ländernas respektive befolkningar känner den samhörighet som krävs för att gemensamt välja ordförande för kommissionen utifrån nomineringar i EU-parlamentets olika grupperingar. De flesta medborgare kan sannolikt inte ens namnge dem, än mindre placera dem på den politiska kartan. Och svenska socialdemokrater, exempelvis, har inte nödvändigtvis mycket gemensamt med polska eller ungerska diton, även om de råkar sitta i samma partigrupp i Europaparlamentet.

Cecilia Wikström personifierar i sitt inlägg det elittänkande som många MEP:ar och byråkrater drabbas av så snart de blivit en del av EU:s maskineri. Inte någonstans funderar Wikström över vad folken, väljarboskapet, tycker och tänker i dessa stora frågor som faktiskt omfattar över 500 miljoner människor.

Medborgarna är, i vanlig ordning, inte en del av ekvationen när framtidens EU ska skapas. Projektet är större och viktigare än människorna. Så odlar man effektivt ett politikerförakt - och gräver graven för själva projektet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.